Problemet är alla offren

En av Sverige mest betydande samtida poeter, Lars Mikael Raattamaa, utkom i höst med diktsamlingen Kommunismen. Han är en både språkfilosofiskt och politiskt mycket påläst och engagerad poet, som inte väljer sina ord enbart för deras chockverkan, utan för att han vill artikulera något han tycker är viktigt att nå ut med. För honom är Sovjets största förbrytelse den att omöjliggöra drömmen om kommunismen. Den statskapitalistiska diktaturen perverterade begreppen, och krossade en av historiens vackraste frihetsdrömmar. För att understryka detta anknyter han till några av de många kommunister som aldrig kom till makten, som enbart levde ut sina drömmar i teorin, poesin, i avgränsade utopiska samhällen och en idé om motstånd mot världens alla orättvisor.

Det är känsligt att kalla sig kommunist idag. Få politiker tar ordet i sin mun. Det är lika illa att skälla någon annan för att vara det som att själv säga sig vara det. Kommunismen tycks idag mest vara en angelägenhet för poeter, för drömmare och fantaster, och andra människor som ännu tänker sig att ”en annan värld är möjlig”. V-politikern och dramatikern America Vera-Zavala skriver exempelvis i sin självpresentation på Facebook att kommunism för henne är religion.

Alla som tror på ett ”klasslöst samhälle” är inte nödvändigtvis kommunister, även om tron på möjligheten av att ett sådant samhälle är central i kommunismen. Man kan också självklart vara marxist utan att vara kommunist, och det finns flera kommunistiska inriktningar som inte främst baseras på marxismen – fast de flesta av dem är från förra hälften av 1800-talet… Att själv plocka ihop de kännetecken man anser vara avgörande och ringa in personer och partier som kommunister trots att de själva säger sig inte vara det är meningslöst. Kritiken kan inte inskränkas till den typen av ’namecalling’, utan den måste bygga på djupare analys av samhällssyn, människosyn, ideologi osv, utan att för den skull väja för de svåra ideologiska frågorna.

Själv tror jag inte att Jonas Sjöstedt är kommunist, snarare mer av en vänstersosse. Men jag kan inte låta bli att undra varför han i ett inlägg på sin blogg (7/10 2010) kallar den sovjetiska och nordkoreanska ideologin för ”den auktoritära ’kommunismen’”. Det villkorar avståndstagandet och antyder att det skulle kunna finnas en annan kommunism, som inte är auktoritär, och som inte behöver skrivas ut inom citattecken. Återkommande bland självdeklarerade kommunister idag är att de historiska kommuniststaterna avfärdas som ickekommunistiska. Det sägs finnas en annan, ren och sann kommunism, som ännu inte prövats. Samtidigt lever dock lusten att försvara de historiska exemplen, genom att framhäva de sociala och industriella framsteg som också gjordes, eller genom att relativisera det via jämförelser med andra staters våldsamhet och intolerans i historien, som om ett brott kunde upphäva ett annat. Relativiseringen av kommunismens brott och överseendet än idag med sovjetiska och kubanska flaggor i förstamajtågen ger vid handen att delar av den svenska vänstern trots allt de säger ännu inte på allvar gjort upp med drömmen om kommunismen. Varför inte klart ta avstånd och helt enkelt förbjuda de kommunistiska fanorna i sina demonstrationståg?

För att förstå hur kommunismens tankefigurer lever kvar efter murens fall måste vi bekanta oss lite mer med kommunismens idéer. En av de grundläggande, sällan förstådd av icke-kommunister, är tanken om hur våldet genomsyrar vårt samhälle. Övergången från äldre samhällen till det kapitalistiska samhället bygger, enligt Marx, på strukturellt våld. Lag och ordning, domstolar och polisväsende – det statliga våldsmonopolet – är i strikt mening makthavarnas våldsmonopol, och det riktas, under den kapitalistiska fasen av historien, egentligen mot folket, och särskilt arbetarna, proletärerna, vars öde det är att i framtiden störta det kapitalistiska systemet och införa kommunism. Den slovenske filosofen Slavoj Zizek tillhör dem som tydligast artikulerat dessa teorier i vår samtid. För honom tjänar framhävandet av det vi vanligen kallar våld – gatuvåld, misshandel, kriminellt våld, liksom demonstranters våld – enbart till att dölja det strukturella våld som hela vårt samhälle vilar på. Kapitalismens fördel, rent opinionsmässigt, framför kommunismen är att medan kommunismens brott är kända och knutna till specifika namn, som Stalin, Mao och Pol Pot, så är kapitalismens brottslingar anonyma, det finns inga tydliga förövare att rikta anklagelsen emot, när man vill peka ut kapitalismens våldsamhet och dess skuld. De enstaka olyckorna, den påvisbara rovdriften, liksom det vardagliga våld som, enligt Zizek , genomsyrar det kapitalistiska samhället kan alltid förklaras som undantag, och de blir framförallt abstrakta, genom att de är systematiska, till skillnad från den historiska realkommunismens brott och brottslingar.

Den som läser den radikala vänstern rätt inser efter ett tag att den inte alls är värderelativistisk, som den ofta anklagas för, utan tvärtom helt konsekvent, i enlighet med sin världsbild. Grunden är tanken att vår värld är orättvis. Hela vår värld, inte bara Sverige, USA eller Kongo. Den är i grunden orättvis, då den vilar på kapitalismens principer. Kapitalismen är roten till patriarkatet, den strukturella rasismen och fascismen, i alla dess former. När de vänsterextrema och så kallat autonoma idag säger att ”antifascism är självförsvar” menar de inte enbart det vi tycker skulle vara uppenbart, att hotet från fascistiska och rasistiska partier måste stoppas, utan de baserar sig på en i princip marxistisk och kommunistisk samhällsanalys. Om hela samhället baseras på våld blir motståndarnas våld ett slags antivåld, den som är antikapitalist och våldsam utövar inte våld, den utövar motstånd, den som är antirasist likaså, och det våld som utövas av antifascister är snarast ett slags antivåld.

På förbundet Allt åt allas hemsida står det (17/3 2014):

Vi kommer alltså aldrig att bli av med fascism så länge samhället bygger på exploatering. Dagens system både skapar de exkluderingsmekanismer som ger fascismen kraft och de revolter som fascismen i sin auktoritetstro angriper. Eftersom vi aldrig kan krossa fascismen en gång för alla förrän en stor samhällsordning är genomförd återstår bara en sak. Vi måste försvara oss medan vi organiserar en större masskamp mot systemet!

Pseudonymen Linnéa förtydligar resonemanget i ett inlägg på nyheter24:s hemsida (13/5 2014):

Inom vänstern menar man att fascisterna finner näring i ett kapitalistiskt system. Analysen innebär att våldsanvändande är självförsvar, inte ett primärt mål, även om det är offensivt till skillnad från liberaler som ser statligt våld som lösningen. Med andra ord: man försöker inte bara motarbeta fascisterna, utan även den politik som är grunden till varför de ens får vind.

Antifascism är ett svar på motsättningen mellan arbete och kapital.

Antifascism är alltid självförsvar!

Kapitalism, patriarkat och strukturell rasism hänger samman, i den kommunistiska världsbild som ingår i mycket av den samtida radikala vänsterns analys. Därför är deras frihetsbegrepp nästan obegripligt för den som tycker sig redan leva i ett fritt samhälle som ger alla medborgare skydd och rimliga möjligheter till ett gott liv. Så länge kapitalism råder kan vår demokrati, enligt analysen, inte vara annat än en skendemokrati. Klassintresset slår alltid igenom, och strukturerna är starkare än alla individer. Och själva grunden för den strukturella rasismen och patriarkatet som skapar fascismen är våra ägandeförhållanden.

Antifascism, kan vi konstatera, betyder alltså i den extrema varianten inte enbart motstånd mot rasism, mot SD och SvP, utan mot hela vårt liberaldemokratiska samhällssystem. Till förmån för vad? En del använder ordet ”kommunism” öppet, andra tar det lite lugnare med det, eftersom de vet att det är historiskt belastat och det är en alldeles för omständlig pedagogisk procedur att förklara att man inte menar Sovjet, Kina, Nordkorea och så vidare, utan kommunismen som princip, en princip om total frihet för alla, som skall skapas genom att allt privat ägande avskaffas, enkelt uttryckt. En kommunist, vad den än själv kallar sig, är en person som menar att vi inte lever i någon verklig demokrati i Sverige, för att vi inte har ”ekonomisk demokrati”. Den innebär gemensam kontroll av produktionsmedlen, så att kollektiva, alltså demokratiska, enligt denna tolkning, beslut skall styra istället för marknadskrafterna.

Vi letar här skuggor av den kommunistiska ideologin, hur den uttrycks via andra kanaler, dolt, indirekt, hur dess tänkande än idag styr vissa värderingar och tolkningar av samhällshändelserna. Alla är inte fullt medvetna om grunderna för sina egna ställningstaganden, och somliga av dem vars tankebanor indirekt styrs av marxistiska och kommunistiska samhällsanalyser är knappast medvetna om detta. Men om det skiktet i tänkandet blottläggs blir det mycket tydligare och lättbegripligare varför till exempel Gudrun Schyman anser att det bara är en gradskillnad mellan män i Sverige och talibaner i Afghanistan. De är bägge delar av samma patriarkala struktur, som ytterst vilar på den kapitalistiska världsordningen. Och kapitalismens högsta stadium är, i Lenins välkända analys, imperialismen. Idag är kolonierna avvecklade, men ägarförhållandena och handelsvägarna i den postkoloniala världen är fortfarande orättvisa och, enligt den analys som vilar på marxistisk grund, även om Marx själv inte kunde komma fram till den analysen på grund av sin plats i historien, neokoloniala.

Visserligen lär både Marx och Engels ha menat att revolutionen, i bemärkelsen en total omstörtning av samhällsordningen och alla våra värden, i princip kunde gå fredligt till, men enbart i vissa länder, som England, kanske Holland, och några till. Men huvudsakligen verkar de ha ansett att revolutionen för att lyckas måste vara våldsam. Det beror på att det inte är möjligt med någon ömsesidig förståelse mellan utsugare och utsugna, kapitalister och arbetare, borgare och proletärer, de egendomslösa som säljer sig varje dag till högstbjudande. Vilket i sin tur beror på att marxismen underkänner idén om individens frihet. Individen determineras av sina sociala och ekonomiska förhållanden. Dennes värderingar och handlingar bestäms av ur vilken klass den kommer, klassintresset trumfar det individuella intresset, och det skapas av ägande- och produktionsförhållandena långt bortom den enskildes kontroll. Massan är, för den marxistiske och kommunistiske tänkaren, inte en produkt av en stor samling individer, utan individerna är produkter av massan. Individen kan inte göra sig fri med mindre än att de grundläggande ekonomiska strukturerna i samhället genomgripande förändras.

Detta är förklaringen till att ett visst slags antirasister anser att personer som moderate riksdagsmannen Hanif Bali, som gör karriär på egen hand och som utmanar den strukturella determinism som denna vänster menar styr hela samhället, kan anklagas för att inte själva förstå sin position, för att svika den större kampen för det gemensamma intresset, klassintresset, utifrån en felaktig uppfattning av sig själv och sin plats i världen. En ”invandrare” som gör karriär i det kapitalistiska systemet, som per definition är rasistiskt, och som förvandlar alla arbetare till varor för de kapitalistiska intressena, kan aldrig vara annat än en ”Onkel Tom” i deras ögon.

I den extrema uppfattningen kan även upploppen i förorten, som i Husby ifjol, inte klassas som våld i negativ mening, utan är snarare ett slags antikoloniala uppror. Förortens folk, och särskilt invandrarna, ses som offer för en global och i princip kolonial logik. En kolonialism som lagt grunden för västvärldens rikedom, enligt den kände antiimperialistiske teoretikern Frantz Fanons tolkning av historien (som fått förnyad betydelse i höst genom Göran Olssons dokumentärfilm Om våld) och som alltså ättlingarna till kolonialismens offer, ättlingarna till slavarna, daglönarna, de förtryckta, jordens fördömda, har rätt att ta del av. Svårigheten i att förstå detta ligger i att det än en gång är dels en historisk skuld som ligger bakom, dels att det handlar om strukturer som är i hög grad abstrakta.

Förståelsen av förorten som ett slags ”koloniserat” område går på tvärs mot den gängse uppfattningen om den som ett rum som ger livsmöjligheter åt flera människor, av många olika slag, och som är öppet inte minst för invandrare. När rasismen är strukturell, förtrycket av invandrare en del av en kolonial, eller postkolonial och nyliberal, logik, enligt vilken de är permanent underordnade genom själva kapitalismens struktur, som givetvis är patriarkal och rasistisk till sin natur, blir detta att kasta sten på polisen, att bränna bilar och skolor och vägra inordna sig i samhället, fullt logiska motståndshandlingar. Varför ska invandraren acceptera sin lott i ett samhällssystem som per automatik alltid kommer att utesluta den från den verkliga makten och rikedomen? Till och med den kriminelle kan i denna läsning betraktas som en subversiv, någon som undergräver den existerande ordningen. För Frantz Fanon fanns det i viss mån rentav ett egenvärde i våldet. Antagligen finns det rester av hans uppskattning av våldet som frigörande kraft, som något som också kan ge självkänsla och en stärkt identitet åt den som frigör sig från det koloniala oket, i en del av ”romantiseringen” av förorternas upplopp som uppror.

Strukturer, i bemärkelsen sociala relationer, kontaktnät, och visst, hegemoniska tankesystem, kommer alltid att finnas. Men vårt samhälle ger ändå den största möjliga friheten och rättvisan, och de bästa utvecklingsmöjligheterna för framtiden. Men den naivt liberala uppfattningen att alla enbart är individer är lika förenklande som den som ser alla totalt determinerade av strukturernas osynliga makt. Även vårt samhälle härbärgerar inneboende motsättningar. Den som är född i rätt familj, gått i rätt skolor och som helt enkelt är uppvuxen med resurser och kontakter har större möjligheter i livet än andra. Invandrare börjar från ett mycket mera problematiskt utgångsläge än de flesta infödda, men även de flesta som fötts i landet har sämre kontaktnät och resurser än de mest privilegierade. Helt rättvist blir det aldrig, och det är kanske priset vi får betala för att vi också ska kunna ha en frihet som ger så många som möjligt chansen att göra det bästa möjliga av sitt eget liv.

Marknadsekonomin är en förutsättning för demokratin (men inte tvärtom, vilket Kina visar) och detta system, med alla dess variationer, sprider välstånd, fred, och möjligheter till alla som vet att ta chanserna som bjuds. För den extrema vänstern är det tvärtom så att kapitalismen visst är grunden för vår form av demokrati och utveckling, men det välstånd och den frihet som sprids är skenbara: de syftar enbart till att bevara privilegierna för de rikaste. Den demokrati vi har ger enbart illusionen av medbestämmande, medan det i själva verket är kapitalister, deterministiskt styrda av sitt klassintresse, som genom demokratins utanverk och den illusion av frivillighet som detta sprider, skyddar sina positioner, det vill säga sina rikedomar och sin därmed sammanhängande makt.

Historiens kommunister talade gärna om att skapa en ny människa, en helt osjälvisk människa, som skulle kunna fullända sig själv i kommunismens totala frihet. För mig är det enbart en utopi, det vill säga en omöjlighet, och den som drömmer om det omöjliga kan vara en skön person, en stor poet, konstnär eller, ja, nästan vad som helst utom en politiker. För den politiker vars mål är utopin kommer, utifrån sin verklighetsfrämmande världsbild, inte att kunna vara en konstruktiv politiker, och får den makt är den direkt farlig. Förverkligandet av utopin förutsätter alltid våld mot dem som inte fogar sig.

Slavoj Zizek förnekar inte kommunismens våld, men menar att kapitalismens är minst lika illa. Och det är dessutom strukturellt, våldet utgör själva grunden för den kapitalistiska världsordningen, globaliseringen, medan kommunismens brott är just brott, i bemärkelsen avbrott, som i praktiken tydliggörs av honom som undantag från den kommunistiska principen och idealet genom att knytas till namngivna brottslingar som kan stötas ut ur historieskrivningen om den ”sanna kommunismen”. Men problemet med kommunismen är inte de namngivna förövarna, utan framförallt alla de namngivna offren: Mandelstam, Bulgakov, Majakovskij, Meyerhold och så vidare.

En kommunist kan då svara att kommunismen kanske dödade enstaka poeter, men det var för en god sak, medan kapitalismen dödar poesin enbart för vinnings skull. Min kommentar till detta tänkta svar är att ingen poesi är något att ha utan frihet, och i mitt system, den liberala demokratin, kan även Lars Mikael Raattamaa ge ut en diktsamling som hyllar bortglömda kommunister, och ostört drömma vidare att ”en annan värld är möjlig”. I den kommunistiska staten skulle vi troligen båda två sitta i fångläger.

Torbjörn Elensky är författare och kritiker.