Enligt gammal övreståndsetikett skulle en kvinna inte använda sina händer till något tyngre än att hålla ett champagneglas. Mannen var hennes riddare och bar hennes väskor, öppnade dörrar, sköt in hennes stol och höll paraplyet över hennes lilla huvud. En man fick inte sitta ner när en kvinna stod upp – men vice versa gick utmärkt. Mannen höll tal till kvinnan, men ingen kvinna höll tal till mannen. Han förde henne in i lokalen och mellan bord och dansgolv; bjöd upp, uppvaktade och var den som friade – om det inte var skottdag. Självklart skänkte mannen blommor och gåvor utan att förvänta sig något i gengäld; han betalade alla utgifter, och en gentleman försvarade alltid en kvinnas heder.
Detta var inte bara uttryck för altruism. Mannen betalade då kvinnan oftast saknade inkomst. Att hon behandlades som en drottning kompenserade att hon inte hade samma juridiska rättigheter och makt att bestämma över sitt liv. Och hederstänkande är ju något vi i dag ser fler avigsidor än fördelar med. Så frågan är i vilken utsträckning dessa etikettsregler bör följas i dag.
Allmänt inom etiketten gäller att ju högre stilnivå en tillställning har, desto mer gammaldags blir vi. Således uppskattar de flesta kvinnor sedvänjor som speglar denna gångna tid vid finare tillställningar, som baler. Det blir som ett rollspel, där mannen är sirlig och chevaleresk mot närvarande kvinnor i allmänhet och sin bordsdam i synnerhet.
En del kvinnor finner emellertid beteendet förminskande. Då har de rätt att visa att de inte uppskattar det. Men en dam som vill slippa ”riddarleken” måste avvisa den vänligt, då den ju inte är ovänligt menad. Bäst gör hon det genom att visserligen tacka för mannens artigheter men samtidigt visa att hon har händer genom att öppna en dörr åt kavaljeren – eller rentav skjuta in hans stol när han ska sätta sig.
Även en del yngre kvinnor förväntar sig att mannen ska skjuta in stolen, fylla på glasen, sköta beställningen och – inte minst – betala.”
En ojämlik regel som ännu gäller vid finare tillställningar är att männen förväntas inte lämna bordet under en sittning, medan kvinnor (med hänvisning till makeupen) tillåts kortare frånvaro.
Vad gäller då vid restaurangbesök? Också här blir det en viss konflikt mellan gammal etikett och modern syn på jämställdhet. Även en del yngre kvinnor förväntar sig att mannen ska skjuta in stolen, fylla på glasen, sköta beställningen och – inte minst – betala. Men för att avgöra vad som är korrekt samtida etikett måste man väga in flera parametrar.
Den regel som trumfar övriga är att om någon frågat om den får bjuda en annan på middag, så är det också den som tar notan – oavsett kön.
Vid en uttalad dejt är det comme il faut att mannen tar notan, särskilt vid första restaurangbesöket. Vissa kvinnor kan tycka det är obehagligt, eftersom de kan uppleva det som att de därmed hamnar ”i skuld”. Om kvinnan varit lika initiativtagande till träffen som mannen, men under middagen inser att hon inte kommer att vilja träffa honom igen, kan det också vara lite girigt att ta för givet att han ska stå för kalaset.
Vill man i stället dela på kostnaderna bör man påpeka det i tid. När en person väl säger att den tar notan, kan den andre på sin höjd säga något halvt retoriskt som ”åh, inte behöver du …” men inte kräva att notan delas. Enligt historisk allmogeetikett skulle man truga och tacka nej åtskilliga gånger, men att invända mer än en gång är inte enligt den högre etiketten.
När ett par är tillsammans är det i dag naturligt att dela kostnader om man har samma ekonomiska förutsättningar. Det finns de som finner det pinsamt att ta notan som kvinna, men då kan man jämna ut det genom att ta andra gemensamma kostnader. Min mor har berättat att man på hennes tid kunde få smuggla kontanter under bordet till panka pojkvänner, då det inte ansågs passande att damen betalade.
Är det två vänner av olika kön som äter tillsammans gäller förstås inte att mannen har betalningsskyldighet, det är en förlegad syn. Vem som helst kan då ta notan, eller man kan dela.
Även i arbetslivet finns de som uppskattar att bli behandlade som ”quinnor” av manliga kollegor, men det är kanske svårt att bli fri från negativ särbehandling om man samtidigt håller kvar vid lite symbolisk positiv dito. Med det sagt, allt beteende som anses oartigt riktat mot en man uppfattas alltid som etter värre riktat mot en kvinna.
Trevligast är förstås att behandla alla artigt, korrekt och vänligt – oavsett kön.
