Vem saknar de försvunna barnen?

Om någon i Sverige anmäls som försvunnen aktiveras både stat och samhälle. Det kan handla om att någon har gått vilse eller så finns det misstankar om att ett allvarligt brott har begåtts. Polisen tar då ledningen i sök­arbetet och det finns färdiga handlingsplaner att ta hjälp av. Utöver det kan Räddningstjänsten och Försvarsmakten kopplas in. Sist men inte minst får ofta civilsamhället spela en viktig roll. Av alla försvinnanden som anmäls i Sverige är det mycket få fall där den saknade aldrig hittas. Någon promille.

Men det finns en kategori av ”försvinnanden” som inte får lika stor uppmärksamhet: barn som förts ut ur landet på ett sätt som är illegalt, och som sannolikt kommer att leda till att de utsätts för kriminella handlingar – eller, rättare sagt, handlingar som skulle vara grova lagbrott om de inträffade i Sverige.

En kartläggning som SVT publicerade 2023 visade att minst 916 barn hade förts ut ur landet under en femårsperiod. Närmare hälften gjorde det i en ”hederspräglad kontext”. Färre än en tredjedel hade återvänt. Under ett flertal år har de vanligaste destinationerna för de bortförda varit Irak, Somalia, Kenya och Syrien.

När barn försvinner för att de förts ut ur landet kan det handla om vårdnadstvister eller försök att undvika myndighetsbeslut.

Det kallas i utrikes­­departe­mentets statistik ”barnbortföranden enligt Haagkonventionen”, medan ”familjerelaterat tvång” är försvinnanden som sker i en ”hederspräglad kontext”. I genomsnitt handlar det från 2018 till 2025 om närmare 100 barn per år i den senare kategorin. Ofta har det förekommit risk för tvångsäktenskap, men det kan också handla om könsstympning eller så kallade uppfostringsresor, där barnet riskerar att utsättas för psykisk och fysisk tortyr.

Mörkertalen sägs ofta vara stora, men enligt UD:s uppgifter om ”barnbortfö­randen enligt Haagkonventionen” har 1 139 ärenden registrerats sedan 2007 (ett ärende kan handla om fler än ett barn). 613 ärenden om ”familjerelaterat tvång” har upprättats sedan 2018 och gäller 780 barn. Under senare år har nya lagar tillkommit för att stävja brotten. Bland annat har det blivit möjligt att utfärda utreseförbud för barn som riskerar att föras ut ur landet i en hedersrelaterad kontext. Under valkampanjen har Moderaterna föreslagit att utreseförbud även borde kunna omfatta deras syskon.

Jämställdhetsmyndigheten har fått ett nationellt samordningsansvar för att motverka hedersrelaterat våld och förtryck, och socialtjänsten och skolan har fått verktyg för att snabbare kunna ingripa och skydda. Men Jämställdhetsmyndigheten noterar att socialtjänsten har ”organisatoriska brister och hög personalomsättning [som] gör det svårt att följa ett ärende över tid”. Och samordningsinsatserna i skolorna tycks bara ha genomförts i begränsad omfattning.

På grund av min forskningsbakgrund har jag under några års tid bidragit till brottsutredningar i fall där barn kan ha tvingats att resa till Pakistan för att giftas bort. Ofta har den ena av eller båda föräldrarna varit drivande. Men att föra i bevis att de faktiskt begått brott är svårt. Ett skäl är att en stor del av bevismaterialet hamnar i ett land som ligger långt utom räckhåll för utredarna.

Merparten av giftermålen i Sydasien är planerade, ofta långt innan barnen är vuxna. Minimiåldern för att ingå äktenskap varierar i olika delar av Pakistan, från 16 till 18 år för flickor, men många gifts bort ännu tidigare. Att bevisa det är dock inte lätt. En svensk utredare måste vända sig till rätt lokal myndighet – men denna har i praktiken ingen skyldighet, och oftast inget intresse, av att hjälpa till.

Dessutom är det svårt att bevisa vad som händer, och när det sker, vid ett bröllop, även när det finns bilder och videosekvenser. ”Bröllop” inbegriper ceremonier och firanden under flera dagar. Vigselakten inför de närmast anhöriga då bruden och brudgummen undertecknar vigselbeviset fotograferas mer sällan.

Kanske några fall av bortföranden kan motverkas genom att skriva om lagarna i Sverige. Min erfarenhet är att det även vore bra om de misstänkta brotten utreddes av mer seniora tjänstemän som har god förmåga att uttrycka sig i skrift. Ut­­re­darna skriver ju underlagen som an­­vänds av åklagare och försvarare. Det behövs förstärkningar och reformer i flera led.

Men som nämndes inledningsvis råder en påfallande diskrepans mellan hur samhället reagerar på dessa bortföranden och på andra fall av försvinnanden. Har en äldre förvirrad person försvunnit reagerar stat, samhälle och medier direkt. Har ett barn gått vilse blir engagemanget om möjligt ännu högre.

Men om ett barn förs ut ur landet är reaktionerna stillsammare – trots att omkring 100 nya barn saknas i skolbänkarna varje år. Varför är det så? Bryr sig svenskar mindre om barn med utländsk bakgrund? Det är inte en plausibel förklaring. När tvåårige Lucas från Rumänien försvann i maj fanns ingen tvekan om att alla skulle hjälpa till för att hitta pojken, trots att familjen bara hade varit i landet en kort tid.

En hypotes är att de i skolor och i förvaltning som skulle kunna göra något för att motverka bortförandena i heders­kontext är försiktiga eller räddhågsna inför att agera. Alltsedan begreppet ”hedersrelaterat” började användas i större omfattning i Sverige har debatten varit Politiker, forskare och kulturpersonligheter har i över två årtionden inte bara att problemet inte existerar då det bör betraktas som en konstruktion, utan även att begreppet syftar till att värderingar. I dag finns dock en enighet bland samtliga partier i riksdagen om att hedersrelaterat våld existerar och bör motarbetas – även om synen på hur det bör gå till skiftar.

Inom akademin, och i viss mån i civilsamhället, är mitt intryck däremot att tongångarna fortfarande är annorlunda. Den akademiker som tar upp frågor om hedersrelaterat våld löper risk att hängas ut som islamofob . Den som använder begreppet anses tillämpa ett språkbruk.

Samtidigt har en relativt ny ängslig myndighetskultur spridit sig i sjukvården och skolorna. Som Mats Alvesson, Stella Cizinsky och andra forskare påpekat har en tilltagande normstyrning lett till en rädsla för att göra fel som kan ta över incitamenten för att göra rätt. I sjukvård och skola, där varningssignaler tidigt kan dyka upp, finns tyvärr alltför många exempel på att den som försökt agera har straffats. Särskilt i skolan tycks risken för att bli anmäld till Barn- och elevombudsmannen för förmenta kränkningar ha ökat.

Men finns det inget mer som kan på­­verka benägenheten att agera? En sista hypotes är att alltför många personer, med både svensk och utländsk bakgrund, som skulle kunna motverka bortföranden förenas i en idé om att rättssystemet bör vara segregerat. Varje kulturell grupp bör sköta sitt. Det är i så fall ingen ny tanke.

Blickar man bakåt gällde fram till 1914 särregler för samer som ville gifta sig. Samiska kvinnor kunde ingå i äktenskap när de var yngre än andra kvinnor i landet. Från och med 1915 skulle alla kvinnor vara minst 18 år för att få gifta sig, men det gick länge att söka dispens vid graviditet. Även kulturella värderingar kunde vägas in som skäl när länsstyrelsen bedömde ansökningar. Dispensrätten upphörde helt 2014 – det tog alltså hundra år att bli av med den.

Men handlingar som legitimerar parallella rättssystem har inte blivit färre för den sakens skull. Exempelvis har under många år romska rättegångar kunnat genomföras i svenska lokaler, till och med under . Aktörer i klanbaserade nätverk har av polisen tilldelats uppgiften att och därmed i sköta rättskipningen i konflikter mellan olika ”grupperingar”.

Visst kan uppgörelser där man tillåter parallella rättssystem göra vissa konflikter mindre synliga, men de löses inte på det sätt som krävs i en demokrati. Det bryter mot rättsstatens mest grundläggande principer.

Och om rättsstatens legitimitet undermineras av ”kulturella skäl” kan det drabba de insatser som görs för att hind­­ra att individer berövas sin frihet i en ”hedersrelaterad kontext”. De som då drabbas hårdast är ofta barn.