Invigningen av Suezkanalen i november 1869 var en världshändelse som firades med pompa och ståt. Mängder av kungligheter var på plats, fyrverkerierna sprakade och det som länge hade betraktats som en omöjlig ingenjörsuppgift var nu ett fullbordat faktum. Medelhavet var sammanlänkat med Röda havet och därmed också med Indiska oceanen. Fartygstrafiken mellan Europa och Asien, som tidigare hade gått runt Godahoppsudden, kunde kortas med 700 mil. Framtiden såg underbart ljus ut.
Men Mellanöstern var sedan länge en brännpunkt, en kokande politisk gryta där tunga maktspelare kämpade om herraväldet. Suezkanalen blev en pengamaskin som frestade alla som aspirerade på politiskt inflytande i regionen. Kanalen i sig ägdes av den egyptiska staten, medan verksamheten bedrevs av Suezkanalbolaget, ett privat internationellt konsortium med säte i Paris. Avtalet om detta skulle gälla i 99 år. Den egyptiska staten hade ursprungligen en stor aktiepost, men tvingades efter kort tid sälja sina värdepapper på grund av en omfattande skuldkris. Franska och brittiska intressen blev då praktiskt taget ensamma ägare av kanalbolaget.
År 1952 genomfördes en militärkupp i Egypten då en grupp officerare under ledning av Gamal Abdel Nasser störtade kung Farouk. De avskaffade monarkin, utropade en republik och satte stopp för det starka brittiska inflytandet i egyptisk politik. Nasser blev ny ledare för landet. Under åren som följde nationaliserade han en mängd utländska bolag.
Han hade storvulna planer och ville bland annat nyttja Nilens flöde för landets utveckling. Det fanns en damm för det ändamålet vid staden Assuan, men den var gammal och inte längre tillräckligt effektiv. Nasser ville med hjälp av Sovjetunionen bygga en ny och mycket högre damm, som skulle kunna generera elektricitet och reglera de säsongsvisa översvämningarna. Nassers ambition var att utveckla Egypten till ett industrisamhälle – en dröm som nästan alla socialistiskt inspirerade tredje-världen-ledare bar på vid den tiden.
Han misslyckades dock med att säkra utländskt kapital för projektet. Då väcktes tanken på att ta kontroll över Suezkanalen, denna vinstmaskin som sprutade ur sig utländska sedlar.
Den 26 juli 1956 slog Nasser till. Han nationaliserade kanalen och tog hand om intäkterna. Därmed utmanade han praktiskt taget hela det internationella samfundet, som på ett eller annat sätt hade gjort sig beroende av kanalen och räknat med att den för evärdlig tid skulle vara öppen för fartygstrafik. Man kunde inte lita på denne lynnige diktator, som hade brutit ett avtal avsett att gälla nästan så länge som ett sekel.
Men inte nog med det. Nasser utvidgade även den redan befintliga blockaden av Tiransundet vid Sinaihalvöns sydspets, vilket ytterligare försvårade fartygstrafik till och från den israeliska hamnen Eilat. Ett kanonbatteri installerades vid Ras Nasrani, i dag en populär plats för dykare som vill beskåda de fantastiska korallreven i havet. Kanonerna står fortfarande kvar för att påminna om den spänning som under lång tid präglade relationen mellan Israel och Egypten. Nasser var på krigsstigen, det var alldeles tydligt. Israel uppfattade kanonerna vid Ras Nasrani som ett casus belli, en orsak till krig. Fransmän och britter ansåg sig bestulna på sin mest värdefulla inkomstkälla i Mellanöstern. Ett krig var oundvikligt.
Men konflikten 1956 brukar sällan kallas krig. Israelerna talar om Sinai-kampanjen, medan fransmän och britter mumlar om Suezaffären. Ingen vill riktigt yvas över utgången av sammandrabbningen, den betraktas som ett misslyckande av alla parter. Möjligen undantaget Egypten.
Israel, som efter allvarliga hotelser och provokationer från egyptiskt håll inledde striderna, var angeläget att dessa inte skulle utvecklas till ett fullskaligt krig. Målet var att försvaga den egyptiska krigsmakten och öppna upp farleden till Eilat. Fransmän och britter hade både sitt anseende och ekonomiska intressen att försvara, men insåg att de riskerade ett katastrofalt nederlag och gjorde allt för att spela ned stridernas betydelse. I brittiska parlamentet talade man om det hela som ”ett tillstånd av väpnad konflikt”.
Det omvärlden fick veta genom bulletiner från de inblandade parterna var en blandning av fakta och fantasier. Britterna sade så lite som möjligt. Israelerna och fransmännen höll sig närmast sanningen, medan Nasser högljutt trumpetade ut ren propaganda. Han såg framför sig möjligheten till revansch efter det katastrofala egyptiska nederlaget i kriget mot Israel 1948, då han hade varit officer i armén.
Suezkanalen hade blivit en artär för de stora kolonialmakterna. För Frankrike, som bevakade sina intressen i Indokina, var den livsviktig.
Brittisk premiärminister var vid den här tiden Anthony Eden, vars rykte överträffade hans kapacitet. Han hade byggt sin karriär på att bekämpa Hitler och Mussolini och såg nu Nasser som en arvtagare till dessa despoter. Eden var besatt av tanken på att störta den egyptiske presidenten, men innan den ambitionen tog överhanden hade han varit tämligen proarabisk. Han var övertygad om att den brittiska strategin i Mellanöstern måste bygga på en god relation till framför allt Jordanien och Irak. Det gick så långt att den brittiska regeringen meddelade Israel att om Jordanien drogs in i striderna om Suezkanalen och fick Israel som motståndare, skulle Storbritannien känna sig manat att ingripa på Jordaniens sida. Detta skulle naturligtvis komplicera hela Suezoperationen avsevärt.
Den franska regeringen gjorde sina egna strategiska beräkningar. Premiärminister Guy Mollet var även han svuren fiende till Nasser, men av andra skäl än Eden. Nassers förbehållslösa stöd till upprorsmakarna i Algeriet som stred för självständighet gentemot Frankrike utgjorde Mollets främsta motiv. Suezkanalen hade blivit en artär för de stora kolonialmakterna. För Frankrike, som bevakade sina intressen i Indokina, var den livsviktig.
Israel tampades med stora logistiska problem. Landet saknade nödvändiga militära resurser, men den ständigt djärve, närmast övermodige överbefälhavaren Moshe Dayan sade sig ändå kunna vinna ett krig mot Egypten. Tanken var att Israel skulle ta kontroll över Tiransundet, medan Storbritannien och Frankrike skulle ockupera kanalzonen och bomba egyptiska flygfält.
Britterna var, på grund av sin strävan att behålla goda relationer med arabvärlden, mycket angelägna att inte alltför öppet fraterniserа med Israel. De brittiska kontakterna med Israel gick via Frankrike. Brittiska delegater i samordningsgrupperna som planerade operationen gick sällan in i ett rum där de visste att israeler var närvarande.
När striderna inleddes den 29 oktober 1956 led den egyptiska armén genast ett svidande nederlag mot israelerna, men den spektakulära förödmjukelse som britter och fransmän fick utstå uppvägde i viss mån detta. Omvärlden tog nämligen avstånd från hela operationen. Den amerikanske presidenten Eisenhower, som ville visa sig avståndstagande till allt som kunde förknippas med imperialism, övervägde att sänka det brittiska pundet och stoppa allt stöd till Storbritannien. Sovjetunionen hotade med militära åtgärder och påstods till och med planera en kärnvapenattack mot Västeuropa om inte aggressionen mot Egypten upphörde.
Striderna varade i endast nio dagar, med ett par tusen dödsoffer, de flesta egyptier. Därefter kunde Nasser ta åt sig äran av att rakryggat ha stått emot några av världens mäktigaste krigsmaskiner, som inte lyckades med det de hade föresatt sig: att ta tillbaka kontrollen över Suezkanalen.
Även FN fördömde invasionen, och som ett resultat av hela kampanjen skapades fredsbevarande styrkor som skulle säkra tillståndet i Gaza och Sinai. Den enda påtagliga vinsten för Israels del var att Eilat åter kunde trafikeras.
I Egypten hyllades Nasser som segrare, vilket stimulerade honom att 1967 ge sig in i ett nytt krigsäventyr mot Israel – Egyptens mest skändliga nederlag hittills.
Suezkrisen markerade slutet för Storbritannien och Frankrike som globala supermakter. I stället seglade USA och Sovjetunionen upp som ersättare. Kolonialismen, som redan var på fallrepet, fick nu något av en dödsstöt när de stora kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike hade visat sig så inkapabla att försvara sina strategiska intressen.
Suezkrisen 1956 blev en vändpunkt för hela världspolitiken.
