Vi får ofta anledning att förundras över hur mycket abstrakt nonsens som produceras inom viss modern forskning för att ”problematisera” och framför allt lösa triviala vardagliga problem. Ett exempel är från SOU 2009:64, där man tar upp att pojkar ofta talar utan att räcka upp handen i skolan, vilket ska lösas genom en ”dekonstruktion av den hegemoniska maskuliniteten” på en (eller många) genusforskares ritbord istället för genom en enkel tillsägelse om att handuppräckning gäller (det funkade ju förut?). Men analyser och välfungerande lösningar baserade på sunt förnuft som redan är välkända hos den stora massan kan ju knappast räknas som nydanande forskning, och det gäller att kunna motivera sin verksamhet.

DÄR EN NORMALINTELLIGENT PERSON, eller en högintelligent person utrustad med sunt förnuft, skulle förespråka en viss förklaringsmodell, kan en högintelligent person (ofta aktiv inom den akademiska världen) som forskar inom ett visst område komma med helt absurda och verklighetsfrånvända förklaringar som strider mot det sunda förnuftet. Charlton föreslår att detta beror på ett systematiskt överanvändande av abstrakt analys inom områden och för problem där detta inte är adekvat. Däremot kan det vara ett uttryck för sunt förnuft i sig att producera dessa enfaldiga (men sofistikerat uttryckta) idéer, då det är gynnsamt för karriär, social status och därmed reproduktion, eftersom uppvisandet av intelligens i form av abstrakt tänkande och analytisk förmåga är attraktivt. Charlton menar att det är mer sannolikt att en icke-expert ur de breda folklagren drar en korrekt slutsats gällande ett socialt fenomen än en akademiker som i sin iver att producera något nytt finner något icke-intuitivt som strider mot det som den evolutionärt utvecklade psykologin manifesterat som ”sunt förnuft”.

Enligt Charlton fungerar detta stigmatiserande av det sunda förnuftet hos den intellektuella (och politiska) eliten som ett sätt att bevara makten. Högintelligenta har helt enkelt en utomordentlig förmåga att formulera abstrakt nonsens som strider mot det sunda förnuftet. Men det är knappast så att alla dessa sociala ingenjörer i form av genusvetare och andra alla är högintelligenta. Jag tror att flertalet är normalbegåvade medlöpare, som hakar på en enfaldig trend att köra över sunt förnuft och beprövad erfarenhet för att gynna sig själva.

Frågan är, och den frågan ställer sig även Charlton i slutet av sin artikel, om detta överanalyserande som leder till felaktiga slutsatser som har blivit allmängods (och som ofta heller inte får ifrågasättas) inte är långsiktigt destruktivt rent evolutionärt. Så här skriver han: ”Det återstår att se huruvida den genetiska självförstörelsen hos IQ-eliten även kommer att leda till självförstörelsen av de samhällen de styr över”.