Efter ett tag kommer jag på vilka situationer det rör sig om: när jag är på promenad med någon som jag vill göra intryck på. En kvinna jag vill få ihop det med, en bekant jag vill fördjupa min vänskap med eller en yrkesmässig kontakt som sitter på nycklarna till en dörr jag vill stega in genom.

Båda vet hur det ligger till. Promenaden är en testballong. Vi har umgåtts över telefoner, ka-fébord och bardiskar, men under promenaden dras tempot ner. Ett strövtåg längs Djurgårds-kanalen tar flera timmar. Det är nu det kan komma att avgöras.

I dessa situationer blir jag ett slags glödgad underhållningsmaskin. För varje steg famlar jag efter spännande iakttagelser. Med lämpliga mellanrum erinrar jag mig minnen och anekdoter som genom åren har mött olika testpubliker och därefter redigerats, vässats och slipats innan jag har blivit nöjd med dem, och jag har vevat dem så många gånger att jag vet var konstpauserna ska prickas in och poängen ska avtäckas.

Mitt promenadsällskap får inte ha det tråkigt en sekund. Men jag vill förstås inte heller att hon ska se mig som en nervös pladderkvarn, så jag måste också ge akt på att vissa samtalsämnen får sjunka in och göra sin verkan.

Genom alla dessa nervösa överväganden löper den bultande övertygelsen att jag inte duger som jag är. Att jag måste langa in en jämn ström av intressanta, gärna lite udda och humoristiska iakttagelser, för om jag förtröttas i mitt langande kommer hon att få tillfälle att stanna upp och undra vad jag är för en figur egentligen och vad hon gör i mitt sällskap, och då kommer hon att inse att det här inte var någon lyckad idé.

Jag är med andra ord som den uppskruvade försäljaren som inte vågar låta kunden få en minut för sig själv och sina egna tankar, för då är risken överhängande att hon kommer att backa ur affären och då kommer mitt arbete att ha varit förgäves och i förlängningen kommer jag att dö utfattig.

Alla dessa minnen väcktes under den ensamma promenaden i Gröndal. Varför?

Jo, jag har just gjort några stapplande försök att bli mer ”aktiv” på mitt uttorkade och bort-glömda Instagramkonto.

Anledningen är pinsam, den också.

Hittills har jag hållit mig till Facebook, och inte varit överdrivet aktiv där heller, men jag har sent omsider förstått att Facebook numera tillhör pensionärerna och lantisarna. Och Twitter tillhör makthavare och människor som förtvivlat gärna vill se sig som sådana; ett högdjur som behöver blixtsnabb information direkt från andra högdjurs hästmunnar, vare sig kusen heter Trump eller Bildt. Twitters rumphuggna format lämpar sig för folk som syrligt och elakt vill avfärda meningsmotståndare och ge sken av att deras avfärdanden är toppen på ett isberg av kunskap. Att det ryms så mycket under den lilla giftiga pusten. Vilket sällan eller aldrig är fallet.

Instagram, däremot, tillhör snajdare som ryckt mattan under gammelmediernas fötter och blivit sina egna nyhetskanaler genom att portionera ut väl avvägda delar ur sitt privatliv, och gärna kombinera det med aktivism och opinionsbildning.

Det här innebär att en populär deckarförfattare kan ha samlat på sig hundratusentals följare genom att flitigt och målmedvetet dela med sig av bikinibilder och bröllopsfoton, och vips så har hon en större ”läsekrets” än exempelvis min, där jag sitter med min gulnade papperstidning och tror mig ha en ”plattform” för mina knarriga åsikter.

Så när deckarförfattaren upprörts av en tv-dokumentär om ett tragiskt kvinnoöde och uppmanar till fackeltåg utanför Dramaten, då infinner sig visserligen inte samtliga av deckarförfattarens hundratusentals följare, men åtminstone några promille av dem. Vilket då blir en ”nyhet” som redaktionerna känner sig skyldiga att rapportera om. Sen dröjer det inte länge innan ansvariga ministrar kallas in till morgonsofforna och ”ställs till svars”.

Deckarförfattaren har alltså blivit en maktfaktor.

Jag ville väl helt enkelt doppa tårna i det där. Vilket är lika patetiskt som när någon läst ett reportage om börsklippare, köpt tio aktier i H&M och väntar på att miljonerna ska rulla in.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det är därför jag går längs vattnet i Gröndal med blicken flackande efter fyndiga iakttagelser, suggestiva skuggspel och tokroliga skyltar, så att mina hundratjugo följare inte ska tröttna på mig.

Efter bara två dagar med Instagram har jag lyfts ut ur nuet, och har oavbrutet ett inre öga fladdrande mot sånt som kan göra intryck, och är upptagen av funderingar kring vilken sorts intryck jag kommer att göra.

Vänjer man sig vid detta? Och är det något att eftersträva?

Antalet följare har stigit till hundrafemtiofyra.