Det är Makten med stort M som ses som hotet mot jämlikheten, eftersom varje maktutövning med nödvändighet gör skillnad mellan de som bestämmer och de som inte gör det. Om marxisterna såg maktövertagandet som medlet till sin utopis förverkligande, så är Maktens avskaffande själva utopin för de postmarxistiska radikalerna. Allt som kan introducera skillnader mellan människor eller som ställer krav på individens anpassning bekämpas som uttryck för dominanta gruppers intressen.

Betyg i skolan är fel, eftersom det är att ”stämpla” svaga elever. Att kräva språkkunskaper i svenska är att ”exkludera” utrikes födda från arbetsmarknaden. Att frihetsberöva unga kriminella är att ”stigmatisera” dem. Att beivra busliv, klotter och vandalism på gator och torg är liktydigt med ”repression”, och övervakningskameror på brottstyngda platser ses som ”kränkande för den personliga integriteten”.

Dessa radikaler reser ragg närhelst de anar närvaron av normer som premierar vissa beteenden framför andra. ”Anpassning” är ett fult ord. Den som ställer frågan om vi ändå inte har rätt att ställa krav på varandra som medlemmar i samma samhälle kan mötas av den avspisande motfrågan: ”Vilka är vi?” Underförstått: det finns ingen värdegemenskap eller inga universellt giltiga moralprinciper utifrån vilka man legitimt kan skilja mellan önskvärt och icke-önskvärt uppträdande. Att denna maktkritiska radikalism har varit så framgångsrik har att göra med att den kan knyta an till två inflytelserika ideologiska trender från 1900-talet.

Den ena trenden handlar om det offerperspektiv som finns med som en komponent i välfärdsstatsprojektet, nämligen att statens uppgift är att hjälpa svaga grupper. Vad som är en svag grupp och hur en sådan grupp ska hjälpas har det däremot rått delade meningar om. Från början handlade det om fattiga, som saknade resurser att hjälpa sig själva. Idag definieras svaghet alltmer i termer av ”marginalisering”, och problemet förmodas nu handla om att etablerade maktstrukturer utestänger vissa grupper. Lösningen antas då ligga i olika åtgärder mot en förmodad diskriminering av kvinnor, ungdomar, etniska och religiösa minoriteter, homosexuella, och så vidare.

Det innebär att det blir politiskt omöjligt att ställa krav på grupper som fått offerstatus. Som medlem i en offergrupp, har man fler rättigheter och färre skyldigheter än andra samhällsmedlemmar. I skolan blir det svårt att diskutera ordningsregler. Man utgår från en problembeskrivning som hämtad från filmen Hets, där övergreppen antas komma enbart från katedern och inte från skolbänken. På samma sätt blir det svårt att kritisera muslimsk hatpropaganda och jihadism, eftersom muslimer från början definierats som en utsatt grupp. Ifrågasättande av värderingar inom den muslimska gruppen kan då avfärdas som ”islamofobi” och ett uttryck för majoritetskulturens förtryckande makt. Hatbrott blir på motsvarande sätt definierat i termer av våld eller hot mot på förhand definierade utsatta minoriteter (invandrare, muslimer, homosexuella), men kan inte omfatta hot och våld som utförs av medlemmar av dessa grupper mot medlemmar av majoritetsgruppen. Mäns våld mot kvinnor kan ges särskild uppmärksamhet, men inte kvinnors våld mot män eller mäns våld mot män.

Den andra trenden har utgjorts av en blandning av subjektivism och relativism i värdefrågor. Moraliska värderingar reduceras till uttryck för talarens känslor eller hans kulturella bakgrund. Omfattar man denna position, så får man nöja sig med det sociologiska eller antropologiska konstaterandet att det finns skillnader mellan olika gruppers värdesystem, men man kan inte säga att det ena värdesystemet förtjänar mer respekt än det andra. I stället blir det naturligt att betrakta varje försök från samhällets sida att hävda gemensamma värden som simpelt maktspråk.

Men hur gör man när man ställs inför religiösa fundamentalister som anser att den som karikerar profeten Muhammed ska dö, eller som förbjuder sina döttrar att ha svenska pojkvänner? Hur konfronterar man sådana grupper, när man vant sig vid att behandla moral som en fråga om känslor och när man tror att krav på anpassning är förtryck? De egna värderingarna förefaller väga lätt när någon grupp förklarar sig ”kränkt” av ett ifrågasättande. Det blir lättare att klandra sig själv som fördomsfull än att ta strid mot föreställningar och praktiker som utmanar den sekulära medborgarstaten. Den som känner sig mest kränkt och dessutom kan göra anspråk på att tillhöra en offergrupp har goda förutsättningar att få sin vilja igenom mot politiker som skyggar för sin egen makt.

Men motsatsen till makt är inte jämlikhet utan maktlöshet. Det förstod Thomas Hobbes när han ställde naturtillståndets oreglerade tillvaro mot den frihet under lagarna som utmärker samhällstillståndet. Naturtillståndet innehöll inga av de institutionella maktordningar som radikaler är så misstänksamma mot – inga lagar, inga poliser, inga distinktioner mellan laglydiga och kriminella, inga krav på anpassning. Men det innebär inte att naturtillståndet var en jämlikhetens idyll. Där rådde i stället nävrätten och den starkes lag: ”Under den tid människor lever utan en gemensam makt som håller dem alla i fruktan, så befinner de sig i ett tillstånd som kallas krig.”

Naturtillståndet återskapas snabbt där samhället drar sig tillbaka. Det börjar med klottret på fasaderna, som markerar att här gäller inte samhällets, utan gängens normer. Sedan följer vandaliseringen och småbrottsligheten, de välbeställdas flykt till lugnare områden, beskyddarverksamheten, droghandeln, de slutna gemenskaperna. Samhällets reträtt syns i de uteblivna eller nedlagda polisutredningarna, de ostraffade våldsverkarna, den kvarliggande bråten och skräpet på gatorna. Men reträtten inleds med den intellektuella nedrustningen, med oviljan att hävda skiljelinjer mellan rätt och orätt, mellan de som bidrar till ett gemensamt gott och de som saboterar detta gemensamma goda, och mellan makt som ger individer frihet och makt som berövar dem frihet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ett stort ansvar för denna nedrustning vilar på det radikala tänkande som identifierar rättvisa med jämlikhet och ser all samhällelig maktutövning som ett ont, eftersom denna maktutövning med nödvändighet måste skilja mellan dem som är lojala och dem som inte är lojala mot det gemensamma goda. För rättvisa är inte att behandla alla lika utan, som Aristoteles påpekade, att behandla de som är jämlikar lika och de som inte är jämlikar olika, det vill säga, att behandla alla efter förtjänst.

PER BAUHN