Åtminstone tills man skrapar ytan och finner att det i många fall bara handlar om det som vanligt folk kallar planering.

I sin omfattande – 751 sidor – bok har Lawrence Freedman, som är professor i krigsvetenskap vid King’s College i London, tittat närmare på olika strategier. Dess tidigaste former har forskare hittat bland schimpanser. De som har studerat dessa primaters beteende tycker sig kunna visa att ”politikens rötter är äldre än mänskligheten”.

En heltäckande definition kanske inte finns, men Freedman ger oss i alla fall sin egen: strategi ”handlar om att få ut mer av en situation än vad den inledande styrkebalansen antyder”. Alla behöver någon gång tänka strategiskt, men det är nästan alltid viktigare att den nederlagstippade, underdogen, gör det. Den som redan från början har stora maktmedel till sitt förfogande inbillar sig ofta ett någon plan inte behövs. Det var David som ansåg sig behöva tänka strategiskt, inte Goliat som var övertygad om att den råa styrkan räckte. Det var den i sammanhanget jämförelsevis bräcklige Odysseus som behövde en plan för att besegra de stora och hotfulla cykloperna.

Odysseus står för ett av de strategiska huvudalternativen, att använda list och förslagenhet – metis – heter det på grekiska, och för detta har han föraktats av många som istället har framhållit den store krigaren Achilles heroiska förtjänster. Var och en får väl själv avgöra vem som är den bästa att ta som förebild, men då är det klokt att först betänka att Achilles dog en tidig död medan Odysseus efter sin långa irrfärd återvände hem till sitt Ithaka och sin Penelope.

Machiavelli förstod skillnaden när han delade in politikens och krigets aktörer i starka lejon och listiga rävar. Han begrep att en framgångsrik politiker eller krigsherre måste vara bådadera och förstå när det är bäst att välja den ena strategin framför den andra. Om det alls är möjligt att välja så väljer de kloka listen framför våldet. Det är en av lärdomarna man kan dra av Freedmans mäktiga verk, som täcker ett brett fält. Ett litet bisarrt avsnitt handlar om Satans strategi visavi Gud så som den framställs i John Miltons Det förlorade paradiset. Av det kan man lära sig att det är dumdristigt att sätta sig upp mot Den allsmäktige – Han vinner alltid till slut, och sedan må Satan i Miltons version ha alla de bästa raderna, den finaste poesin, och därför, enligt somliga, vara den verklige hjälten i Miltons epos.

Freedman är, som sagt, militärhistoriker. Namn som Clausewitz och Jomini nämns följaktligen flitigt. Clausewitz, vars mest berömda sentens i den stora boken Om kriget är att kriget är politikens fortsättning med andra medel, hade upplevt Napoleonkrigens bataljer och sett den masslakt som dessa fältslag innebar. Att underordna kriget politiken var alltså ett sätt att något mildra dess värsta manifestationer. I all fall försökte han göra det, men han insåg också att kriget till sin kärna bestod av ett slags treenighet – våld, hat och fiendskap – som inte alltid gjorde det helt lätt att göra politiken till den överordnade faktorn.

Clausewitz, som har hyllats av såväl marxister och nazister som liberaler, varnade för en överdriven tilltro till på förhand uppgjorda strategier som var hämtade ur en bok, även ur en så briljant bok som Om kriget. Skälen till hans skepsis var flera, bland annat att om det gick att läsa sig till vinnande strategier, kunde ju alla inblandade göra det. Och alla kan ju inte vinna. Men viktigare var hans insikt att kriget alltid för med sig oförutsedda händelser där det snarare gäller att kunna improvisera än att hålla sig till en redan på förhand uppgjord plan. Napoleon insåg detta när han beskrev sin strategi som on s’engagepuis on voit – man sätter igång sedan får man se. En stor fältherre ser ögonblickets möjligheter och kan gripa dem i flykten. Men den bästa strategin var att ha överlägsen slagstyrka, och Clausewitz slutsats blir alltså föga sensationell: Den främste befälhavarens förmåga kan besegras genom att man själv har dubbelt så många soldater och kanoner.

Clausewitz citeras fortfarande, men kriget har till sin natur förändrats sedan hans dagar. Det avgörs sällan genom fältslag som vid Borodino, Austerlitz eller Waterloo, där ett land eller en armé förlorar och ger upp, som efter en boxnings- eller fotbollsmatch.

USA kunde leverera vad som ur ett Clausewitzkt perspektiv såg ut som knockout-slag både i Irak och i Afghanistan, men ändå fortsätter krigen, eller i alla fall våldet och oroligheterna.

Eller så undviker den på papperet svagare sidan de avgörande slagen, som general Giap gjorde i Vietnam, och väntar på att motståndarsidan ska tröttna.

Ett specialfall som intresserar Freedman och där han är som mest hemmastadd, är kalla krigets kärnvapenstrategier med namn som Herman Kahn och Thomas Schelling. De hade ofta den inflytelserika RAND Corporation som bas, och där spekulerade man friskt kring akronymer som MAD (Mutual Assured Destruction) och andra domedagsscenarier. Man använde sig av matematiska och spelteoretiska modeller där insatsen ofta var hur många miljoner döda som kunde anses vara acceptabelt. Stanley Kubricks film Dr Strangelove var kanske en satir, men den låg väldigt nära verkligheten. Dessa så kallade ”mästarstrategers” sofistikerade planer hade sällan, menar Freedman, någon förankring i den politiska verkligheten. Ansvariga politiker och diplomater förstod att dessa vackra modeller skulle bryta samman vid första bästa kontakt med ett verkligt kärnvapenkrig. Eller som Mike Tyson uttrycker det i vad som är bokens motto: ”Alla har en plan tills de får ett slag på käften.”

Freedman urskiljer i två omfattande avsnitt två skilda strateger: en underifrån och en ovanifrån. Den underifrån illustreras inte bara genom gerillakrigets stora namn som T E Lawrence (en av de få som beundrades av både Winston Churchill och Mao Zedong), utan också av socialismens förgrundsgestalter från Marx och framåt.

Arbetarklassen hade inte samma maktmedel till sitt förfogande som etablissemanget, och det var alltså ytterst riskabelt att direkt utmana de besuttna grupperna, i alla fall under normala omständigheter. Skiljelinjen gick mellan dem som förespråkade en väpnad revolution för att störta den bestående staten och dem som förespråkade andra medel, som strejker, för att åstadkomma nödvändiga förändringar. Visst finns det exempel på lyckade revolutioner – den franska och den amerikanska – men vanligen har de urartat till diktaturer (den franska gjorde det också men hur, varför och i vilken utsträckning är fortfarande ett häftigt debatterat ämne bland historiker) eller också har de slagits ner i blodiga massakrer, som skedde med Pariskommunen. Att genom strejker och andra massaktioner lamslå statens viktigaste funktioner och skada dess ekonomi har vanligen varit en mera framgångsrik strategi, även om dess förespråkare har fått utstå mycket spott och spe bland rätttrogna revolutionärer.

Ytterligare en strategisk konflikt är den mellan våld och icke-våld. Mahatma Gandhi och Martin Luther King nådde stora framgångar genom att konsekvent vägra att möta våld med våld. Men metoden har sina begränsningar – den fungerar endast mot någorlunda civiliserade motståndare som drar sig för att ställa till med massmord på oskyldiga och som dessutom ofta har en fri press att ta med i beräkningen.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Icke-våldsprincipen behöver uppmärksamhet för att fungera. Diktaturer av fascistisk eller kommunistisk natur behöver sällan ta sådana hänsyn och hade gjort processen kort med en Gandhi eller King, som sedan aldrig mera hade hörts av.

När Freedman kommer in på strategier ovanifrån handlar inte det längre så mycket om krig och andra våldsamma konflikter, utan mera om affärer. Kanske menar Freedman att big business är krigets fortsättning med andra och mera fredliga medel. Han har läst massvis med ofta ganska trivial managementlitteratur som har recept på hur vi alla ska bli vinnare, framgångsrika, lyckliga och rika. Men inte heller här finns det några slutgiltiga vinnare. Henry Ford trodde att han hade den amerikanska bilmarknaden som sin egen privata domän, men han kom att utmanas av General Motors och tvingades att modifiera både sin bilmodell och sin affärsmodell.

Varken sociologer eller ekonomer har en lösning eller förklaring som ger oss alla svar på hur vi ska lyckas i affärer. Stora företagsledare från Henry Ford till Steve Jobs har inte nått sina framgångar genom att studera managementguruer, utan genom det egna snillet och en hel del tur, som att födas vid rätt tillfälle. Vad skulle Jobs eller Bill Gates har gjort med sina specifika förmågor om de hade fötts för 200 år sedan?

Strategy är en heltäckande analys av strategier inom de mest skilda områden. Det gör att den går snabbt fram och riskerar att bli en smula ytlig, men det ligger i projektets natur. Det mesta finns med, men konstigt nog nämns Raymond Aron endast i förbigående. Nog hade hans stora bok om strategi, Paix et guerre entre les nations, och hans imponerande studie Penser la guerre, Clausewitzförtjänat en mer framskjuten plats.