Alla ska med – till pr-byrån

Sverige har aldrig tickat på bättre än idag, statistiskt sett. BNP är tre gånger högre än när jag föddes, tjugo gånger högre än när min mormor föddes.

Svenska företag gör rekordvinster. Välfärden är i världsklass och de offentliga finanserna i balans. Folkhälsan personifieras av Gunde Svan och boendet av Anna Anka. Den yttre miljön har nått ett postindustriellt stadium där vi oroar oss för dubbdäckspartiklar och bygger vägtunnlar åt rara grodor.

Visst återstår problem att lösa, men de flesta nationer skulle bränna sina flaggor för att ha Sveriges bekymmer. Vi lever inte bara i den skinande staden på höjden, i global jämförelse, utan också i en experimentverkstad. På många områden ligger Sverige först i spåret, pådrivet av den fanatiska attityd som för tre hundra år sedan gjorde svenskarna till jordens mest militariserade och fundamentalistiska folk, men som nu har gjort oss till det mest sekulariserade, feminiserade och uppkopplade.

Anledningen till att Sverige har kunnat ge sig hän åt moderniteten är den rationella styrningen, en lyckad växelverkan mellan elit och massa, expertis och folkvälde. Frågan inför framtiden är om denna dialektiska balans kommer att bestå eller om vi just nu lever i den gamla goda tiden, när beslutsfattande och informationsflöde fortfarande präglades av professionalism.

I brist på ideologi och partimedlemmar har politiken blivit en fråga för pr-byråerna. Att hitta invändningar mot denna utveckling är inte svårt, men tänk om vi befinner oss i den bästa av världar? Pr-politiken kan beskrivas som ett sammelsurium av särintressen, stickspår, dolda agendor och bländande marknadsföring av yta på djupets och ödesfrågornas bekostnad. Men den kan också beskrivas som en aspekt av experternas dominans i samhället.

Om politik på Olof Palmes tid var ”att vilja”, är politiken trettio år senare att förpacka. Det som förpackas och säljs är inte bara strömlinjeformade administratörer av makten, utan också experternas rekommendationer om upplyst styrning, ytterst i medborgarnas intresse.

Det är fortfarande demokrati, men en ny sorts demokrati. Problemet uppstår när väljarna inte är medvetna om hur slipstenarna dras och därför riskerar att föras bakom ljuset – eller tror att de har förts bakom ljuset då tiderna blir sämre.

Det unika med Sverige är kombinationen av individualism och kollektivism. Genom att alliera sig med staten har individen befriat sig från sociala band. Det har resulterat i världens högsta skatter – men också världens starkaste sug efter självförverkligande, om så bara i form av en tatuering på skinkan.

Två politiker har betytt mer än andra på vägen till detta exotiska samhälle: socialdemokraterna Per Albin Hansson och Olof Palme. Den förre lånade idén om folkhemmet från de konservativa. Den senare fullbordade bygget genom radikala reformer och skattehöjningar.

Det kan tyckas paradoxalt att den ene av de två kom från den renaste arbetarklass och den andre från översta överklass. De sociala avstånden i Sverige var inte längre än att alla kunde samlas kring samma välfärdstanke, en närmast utopisk fusion av Otto von Bismarcks patriarkala omsorg och Karl Marx klasslösa samhälle. Genom det amerikanska inflytandet under efterkrigstiden försågs denna germanska anrättning med ett lager hamburgerdressing, men grundreceptet förblev detsamma.

Vi lever i skarven mellan bondesamhällets normer och reklamkulturen från Mad Men. Ena foten i gödselstacken, den andra på Madison Avenue.

Det är ingen slump att Per Albin Hansson tillbringar ett formativt ungdomsår i England 1915 och Olof Palme ett formativt ungdomsår i USA 1948. De blivande ikonerna hamnar på så sätt steget före i en nation som dittills beundrat det tyska. Den socialdemokratiska hegemonin under 1900-talet får en anglosaxisk, individualistisk dimension som bidrar till känslan av modernitet. Läs kärleksförklaringen till barndomens bilism i Göran Perssons memoarer, så förstår du.

Trots att välfärdsstaten består befinner sig nu Per Albins, Palmes och Perssons parti (liksom USA och Storbritannien) i upplösningstillstånd. Endast var femte arbetande svensk röstade på Socialdemokraterna 2010.

Krisen för det tidigare så framgångsrika maktpartiet är också en folkrörelsekris. Det som nyss var organisationens styrka – hundra tusen medlemmar, korporativa strukturer och en stolt tradition – framstår mest som en black om foten. Det konkurrerande Moderata samlingspartiet liknar en reptilsnabb pr-byrå i jämförelse.

Socialdemokratin hamnar i koma just när välfärdsstaten omfamnas av samtliga riksdagspartier. Precis som liberalerna segrade ihjäl sig när alla bejakade friheten har Socialdemokraterna segrat ihjäl sig när alla bejakar vård, skola och omsorg.

En annan förklaring till 2000-talets jordskred i svensk politik – det största sedan arbetarrörelsen började abonnera på statsmakten 1932 – är förstås de sociologiska förändringarna. Sedan 1980 har inkomstklyftorna ökat, mera som en följd av kunskapsekonomin än som en följd av medveten politik. Begrepp som ”arbetare”, ”tjänstemän”, ”företagare” och ”kapitalister” har förlorat sin mening.

Idag är löntagarna aktiespekulanter, många företagare låginkomsttagare och de arbetsbefriade den verkliga underklassen. Chefer med självbevarelsedrift har blivit f-skattande konsulter medan den forna, professionella överklassen i form av läkare och rektorer är grundligt proletariserad.

Högerns maktövertagande är en logisk följd av klassernas invertering. Vem behöver ett arbetarparti när det inte finns några knegare?

Av alla förklaringar till skiftet mellan S och M är politikens pr-ifiering den viktigaste. Bara den som låter idealen underordnas fokusgrupperna, bara den som strömlinjeformar budskapet, är numera valbar och regeringsduglig.

Efter valnederlaget 2002 kunde en liten krets moderater med Fredrik Reinfeldt i spetsen vända den politiska kursen 180 grader. Bort från skattesänkningar för ”de rika”, till fokus på breda lager av anställda välfärdskonsumenter. I flera år opponerade sedan de nya moderaterna mera mot de gamla moderaterna än mot huvudmotståndaren till vänster. Det fungerade över förväntan.

Så kan ett folkrörelseparti inte göra. Där ska det lyssnas till gräsrötterna, hållas rådslag och medlemsomröstningar så att folk känner igen partiet. Göran Persson kunde under några års kraftfullt minoritetsregerande på övertid trotsa pr-logikens tyngdlag. Med den mjukare Mona Sahlin gick det inte.

Tröga folkrörelser göre sig icke längre besvär, men inte heller kohandlande intressepartier eller överspända idépartier. Politik handlar nu om marknadsföring, förpackning, sälj. Endast en liten krets i ledningen för Moderaterna har tagit de fulla konsekvenserna av denna insikt. Därför äger de Rosenbad till 2018, minst.

Sådana strukturella samhällsförändringar skyms alltid av de personligheter som dominerar massmedierna. Detta är vad som hände, i verkligheten, medan vi såg den nördige Carl Bildt, pilsnerfilmskaraktären Göran Persson, de sexiga men småtråkiga makarna Reinfeldt, den rökande Mona Sahlin och den fryntlige Håkan Juholt på TV.

Med vilket av dessa varumärken identifierar sig 2000-talets medelsvensson? Svaret kan avläsas i tydliga kurvor från SCB, Sifo och Synovate.

Västerländska samhällen har genomgått tre faser och är på väg in i en fjärde. Från elitstyre till folkstyre till expertstyre till nätverksstyre.

Under elitstyret räckte det med bröd, skådespel och inhyrda knektar för att hålla massan i schack. Folkstyret slår igenom med de amerikanska och franska revolutionerna. Propaganda börjar få avgörande betydelse, vilket Napoleon Bonaparte tidigt begriper. Därmed blir massmedier en maktfaktor.

De svenska socialdemokraternas storhetstid är också det folkliga majoritetsstyrets storhetstid – och journalisternas. Kulmen passeras 1968, när slussportarna öppnas till universiteten, och automatiska telefonsvarare på dagstidningar, radio och television säger ”du är anställd” till en hel generation klassresenärer.

Andrakammarvalet 1968 blir mycket riktigt en triumf för Socialdemokraterna. I sitt sista riksdagsval leder Tage Erlander partiet till egen majoritet med 50,12 procent av rösterna.

De senaste decenniernas samhällsutveckling kan beskrivas som övergången från folkstyre till expertstyre. Ytligt sett har vi upplevt en demokratisering, med en explosion av triviala val- och uttrycksmöjligheter, men på djupet har eliten återtagit kontrollen.

Oberoende riksbank, oberoende riksrevision, ett pensionssystem med spärrar mot politisk klåfingrighet och restriktioner på de offentliga utgifterna är konkreta symboler för systemskiftet. Vågen av blocköverskridande reformer under 1990-talet hade ytterst detta syfte: att rädda Sverige från majoritetsväldets avarter.

De flesta av Lindbeckkommissionens 113 punkter från 1993 har genomförts. Detta var tankar från professorer, inte från Ring P 1. Sverige fungerar bättre, tack vare att vi hade en generation ansvarsfulla teknokrater som omsatte experternas förslag i lagstiftning. Politiker som Kjell-Olof Feldt, Ingvar Carlsson, Ingela Thalén, Göran Persson, Olof Johansson, Bengt Westerberg, Anne Wibble och Bo Könberg har inte fått den uppskattning de förtjänar för den svenska renässansen efter nittiotalskrisen.

Restaurationen pågår fortfarande, även om tempot i förnyelsen har dämpats. En parallell och besläktad process är glidningen från journalistik till pr.

Under en period när etablerade massmedier har kämpat med lönsamhetsproblem, nedskärningar och sviktande självförtroende har heltäckningsmattorna hos pr-byråerna i Stockholms city blivit tjockare för varje år. I denna bransch var finanskrisen inte ens en krusning på ytan; tvärtom letade man med ljus och lykta efter nya PR-konsulter även 2008–2009.

Begåvade åttiotalister söker sig med samma självklarhet till JKL,Kreab, Prime, Gullers och Diplomat som fyrtiotalisterna en gång sökte sig till DN, TT och SR. Mycket av det informationsförädlande och meningsskapande arbete som förr gjordes på redaktioner görs nu i PR-branschen, ofta av samma personer som förut.

Mönstret är självförstärkande. Avfolkade redaktioner har inte tid med undersökande journalistik. Enklare då att köra välskrivna och väl underbyggda debattartiklar producerade av pr-proffs, eller att presentera färdiga pr-paket som egna nyheter.

I genrer som motor-, mode- och nöjesjournalistiken är modellen etablerad sedan länge. För det tränade ögat blir den allt tydligare även på opinions-, politik- och näringslivssidorna. Under en period när vi inbillat oss att bloggarna drivit på en medial demokratisering har vi snarare upplevt en professionalisering.

Visst kan du i sällsynta fall få genomslag utan medieträning, prkonsulter och informationsstrategier. Men allt färre av de resursstarka i samhället väljer att chansa.

Ingen av spelarna på detta nya informationsfält har intresse av att krossa publikens illusioner om rollfördelningen. PR-konsulterna vill ju verka utan att synas, och journalisterna tycks liksom riksdagsmännen nöjda med att synas utan att verka.

Moderna politiker är förvisso mediefixerade. Men lagstiftarnas beslutsunderlag kommer oftare från expertorgan och kvalificerade intressenter – via pr-byråernas public affaires-avdelningar – än det formas i journalistiken.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Det kan tyckas motsägelsefullt att samhället fungerar bättre när politiken har blivit så lealöst pr-styrd. I själva verket är det logiskt, eftersom pr-branschens expansion speglar behovet att förpacka och förankra experternas rekommendationer.

Detta är en maktförskjutning som alltför sällan diskuteras. En anledning är som sagt att alla inblandade tjänar på att upprätthålla den traditionella bilden. Objektiviteten och folkviljan är inte så vägledande för beslutsprocesserna som högtidstalen ger sken av, men systemet med expertvälde och pr-politik har andra fördelar.

Sverige styrs i många avseenden bättre än tidigare, vilket avspeglas i snabbt ökande välstånd. Precis som många idealiserar folkstyret, folkhemmet och folkjournalistiken från förr kommer vi snart att idealisera expert- och pr-epoken.

Den fjärde fasen, nätverkens tid, är nämligen i antågande. Man kan också beskriva det som en pendelrörelse tillbaka från elitstyre till nyckfull demokrati. Utmärkande för detta nygamla mönster är tvära kast, osäkerhet om vem som har initiativet, frustande opinioner som dör lika snabbt som de uppstår.

Ny medieteknik har alltid resulterat i sociala och politiska konvulsioner. Tryckpressen ledde till reformationen som ledde till religionskrigen som slet sönder Europa. Dagstidningarna bidrog till den nationalistiska hetsen inför första världskriget. Radio och film blev mäktiga redskap i händerna på nazisterna som startade det andra världskriget.

Vi har redan sett hur IT utnyttjas av terrorister – både instrumentellt och som mötesplatser där man odlar aparta världsbilder. Vi har sett medieteknikens revolutionära potential i auktoritärt styrda länder som Iran och Egypten.

Vårt redan öppna samhälle har hittills integrerat den nya tekniken på ett smidigare sätt. Våra umgänges- och konsumtionsvanor har ändrats, visst, vår produktivitet har ökat utan motsvarande inflationstryck, men när det gäller politiken ligger de stora effekterna fortfarande framför oss.

En föraning kom i EU-valet 2009, när Piratpartiet blev störst i väljargruppen under trettio år. Här var en rörelse som vågade släppa kontrollen över sin opinionsbildning på webben, och som eggad av tillfälligt sammanfallande sakfrågor kunde åstadkomma en imponerande mobilisering.

Med tiden kommer järntrianglarna av experter, toppstyrda partier, pr-bransch, massmedier och ekonomiska särintressen att försvagas i detta oförutsägbara nätverkssamhälle. Betänk att fenomen som Facebook, Twitter, Wikileaks och Piratpartiet bara har några få år på nacken.

Massans nycker kommer att få större genomslag, samtidigt som kontrolltornen vittrar ner och lämnas obemannade.

Bra eller dåligt? Både ock, såklart. Många revolutioner har burit på frön till ett bättre samhälle, men skördat fruktansvärda offer längs vägen. Själv tror jag att vi snart ser tillbaka på expertväldet och det tidiga 2000-talets relativa stabilitet med saknad.

Julian Assange, Mark Zuckerberg och Rick Falkvinge har var och en på sitt sätt fört oss lite närmare den sköna nya nätverksvärlden, som poeten William Butler Yeats med sin cykliska tidsuppfattning fångade redan för hundra år sedan:

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.

More articles

Prova Axess Digital gratis i 3 månader

Få obegränsad tillgång till:

  • Alla artiklar i Axess Magasin
  • Axess Televisions programutbud
  • E-tidning
  • Nyhetsbrev

Du förbinder dig inte att prenumerera efter denna tid, men kan välja att förlänga din prenumeration för 59 kr/mån – utan bindningstid.

Ta del av erbjudandet