April 1946 och det gällde våren. Mer precist var det vårritualen hos den vanliga paddan, Bufo bufo, som hade fångat George Orwells intresse:
”Före svalan, före påskliljan och inte särskilt mycket senare än snödropparna, hälsar den vanliga paddan vårens ankomst på sitt eget sätt, vilket betyder att den dyker upp ur ett hål i marken, där den har legat begravd sedan den föregående hösten, och krälar, så snabbt som möjligt, mot närmaste lämpliga vattenpöl. […] Vid det här tillfället, efter lång tid utan mat, har paddan ett mycket andligt utseende, ungefär som en strikt anglokatolik mot slutet av fastan.”

Det var precis den här typen av lyriska texter som retade gallfeber på vissa läsare av Tribune, tidskriften som hade startats 1937 och vars läsekrets – även om Tribune var ett försök att ena en bred och huvudsakligen demokratisk vänster – till stor del bestod av en rätt avskyvärd samling kryptokommunistiska medresenärer. Orwell påpekade i en annan Tribune-text, där han nämnde sommarens blommor:

”Jag gör bäst i att inte dröja för länge vid detta ämne, för när jag senast nämnde blommor i den här kolumnen, skrev en förargad dam och meddelade att blommor var småborgerliga […]”

Det här var den lätt romantiske George Orwell, som ironiserade över de politiska absolutisterna.

Orwell kom till Tribune som tidskriftens litteraturredaktör i slutet av 1943. Det var inte vidare bra betalt, men han behövde bara vara på kontoret tre dagar i veckan. Det gav honom tid att skriva: han hade påbörjat Djurfarmen och idén till 1984 tog långsamt form. Dessutom kunde han dra sig ur arbetet på BBC, en institution som inspirerade Orwell när han uppfann Oceaniens Sanningsdepartement.

Orwell skulle ha föredragit att delta i kriget fullt ut, precis som han hade gjort i det spanska inbördeskriget, men hans tuberkulos gjorde honom till fysisk invalid. Det närmaste han kunde komma var att gå med i hemvärnet, the Home Guard, vilket han gjorde och fullföljde med tillräcklig framgång för att bli sergeant och hamna i den avundsvärda situationen att föra befälet över sin förläggare. Hemvärnet tilltalade dessutom Orwells politiska ideal; att staten tryckte ett gevär i händerna på var och varannan arbetare kunde inte annat än påskynda den omstöpning av samhället som måste komma. ”DET DÄR GEVÄRET SOM HÄNGER PÅ VÄGGEN I ARBETARKLASSLÄGENHETEN ELLER ARBETARENS TORP ÄR EN SYMBOL FÖR DEMOKRATI. DET ÄR VÅRT JOBB ATT SE TILL ATT DET FÖRBLIR DÄR”, skrev han i Lord Beaverbrooks Evening Standard, med versaler och en entusiasm som skulle ha rivit ned applåder på ett konvent med den amerikanska lobbyorganisationen National Rifle Association.

Det här var den hårdkokt politiske George Orwell. Socialisten som ”inte kunde snyta sig, utan att moralisera över förhållandena i näsduksindustrin”, som vännen Cyril Connolly senare skulle uttrycka saken. Mannen som 1946, samma år som han tog sig an den vanliga paddan, deklarerade i uppsatsen ”Why I write”: ”Det jag helst har velat göra under de gångna tio åren är att förvandla politiskt skrivande till en konstart.”

Ärligt känt, tvivelsutan, och med många distinkt formulerade artiklar och böcker till stöd. Men stod han ut med sällskapet det gav honom?

Redan 1937, i det långa socialreportaget från Yorkshire och Lancashires proletariat, Vägen till Wigan Pier, var det tydligt att han inte gjorde det:

”Precis som för den kristna religionen, är den värsta reklamen för socialismen dess anhängare.”

”Man får ibland intrycket att själva orden ’socialism’ och ’kommunism’, med magnetisk kraft drar till sig varenda fruktjuicedrickare, nudist, sandalbärare, sexgalning, kväkare, naturmedelskvacksalvare, pacifist och feminist i England.”

”[…] vegetarianer med vissna skägg, bolsjevik-kommissarier (till hälften gangstrar, till hälften grammofoner), högättade damer i sandaler, kalufsrufsiga marxister som tuggar mångstavelser, förrymda kväkare, preventivmedelsfanatiker och Labourpartiets myglare. Socialismen, åtminstone på denna ö, luktar inte längre revolution och störtande av tyrannerna; den luktar monomani, maskindyrkan och den enfaldiga Rysslandskulten.”

”Om ändå sandalerna och de pistaschfärgade skjortorna kunde slängas i en hög och brännas upp och varje vegetarian, nykterist och hycklar-Jesus skickas hem till Welwyn Garden City för att tyst och snällt utföra sina yogaövningar.”

Detta var alltså det tonfall han fann passande för sina medsocialister.

Det är något märkligt med Eric Arthur Blair, det namn George Orwell bar på sina identitetshandlingar livet ut, trots att han tagit sin litterära pseudonym redan vid debuten med Nere för räkning i Paris and London 1933. Å ena sidan har få andra författare uttryckt sig så rakt på sak, så enkelt, näst intill brutalt. Få andra författare har varit så bestämda, kompromisslösa och tydliga med sina åsikter. Å andra sidan är det lätt att se en George Orwell fylld av motsättningar:

Den obändige individualisten som hoppas på massrörelsen.

Den Etonutbildade luffaren.

Den brittiske patrioten, som riskerar livet för det republikanska Spanien.

Antikolonialisten som tjänstgjorde som polisofficer i Burma och kände en ”estetisk avsmak” för Gandhi.

Antifascisten som, enligt egen utsago, ”aldrig förmått tycka illa om Hitler”

Socialisten som lakoniskt konstaterar att det kanske kan behöva skjutas en del för att stöpa om England, men som inskärper vikten av en socialism som är ”förenlig med vanlig anständighet”.

Den radikale vänstermannen som är brinnande antikommunist.

En del motsättningar kan upplösas med enkla ”före” och ”efter”. Orwells upplevelser i det spanska inbördeskriget, i en av Independent Labour Partys frivilligbrigader, är ett tydligt exempel. Orwell ingick i POUM:s, den antistalinistiska, trotskistinspirerade spanska vänsterns, trupper och fick inte bara se sina vapenbröder dödas av Francos trupper, utan även mördas av stalinisterna. Han undkom själv utrensningarna med ett nödrop. Ur den upplevelsen föddes Hyllning till Katalonien och Orwells djupa avsky för totalitära rörelser.

Men alla motsättningar är inte lika enkla att reda ut. Många kan ännu utlösa konvulsioner. Så sent som för drygt tio år sedan skakades den brittiska vänstern av beskedet att Orwell, strax innan han dog, till den brittiska underrättelsetjänsten överlämnade en lista på 130 ”kryptokommunister” och ”medresenärer” i politiska och litterära kretsar. Daily Telegraph skrev om ”George Orwell’s Big Brother dossier”.

Det var inte lätt för en vänster som i nästan femtio år hade arbetat på att ansa och putsa Orwells minne, för att göra honom till hyllad ”kamrat”. En del avsade sig all fortsatt bekantskap med dödsboet. Andra låtsades som ingenting. Ytterligare andra försökte förklara bort listan med att Orwell förlorat vettet på det yttersta, eller att han förälskat sig i en kvinnlig spion.

Antagligen var förklaringen mycket enklare och mindre romantisk: Orwell tog sin kamp mot totalitära ideologier på allvar. Han hade inga illusioner om vilken sida en demokrat måste ta i det kalla kriget. 1947 skrev han: ”[…] de enda stora politiska frågorna i dag är: för Ryssland – mot Ryssland, för Amerika – mot Amerika, för demokrati – mot demokrati […] jag skulle alltid välja Amerika.”

Om listan hade innehållit namn på misstänkta nazister, hade indignationen varit lika stark? Antagligen inte. Orwell såg ingen skillnad. Kampen gällde alla totalitära ideologier. Det som av många uppfattades som en Orwellsk självmotsägelse, kan lika gärna tolkas som benhård konsekvens.

Men kombinationen av motsägelser, sanna eller inbillade, och starka principer har gjort Orwell omåttligt attraktiv som slagträ. Snart sagt alla politiska inriktningar, alla idéer på jakt efter en profet, har försökt att annektera George Orwell. Han har förklarats liberal, trotskist, neokonservativ, konservativ, socialdemokrat, modernist, antimodernist, individualist, kollektivist och allt möjligt annat. Sällskapsleken ”Vad skulle Orwell ha sagt” har lekts i femtio år, med det ofelbara resultatet att Orwell skulle ha sagt precis samma sak som lekledaren för stunden.

Alla kan hitta sin Orwell. Det finns till och med personer, som den neokonservativa trotskisten Christopher Hitchens, som ger intryck av att ha hittat Orwell, pånyttfödd, i sin egen person.

Ett mindre extremt och mera typiskt exempel på Orwell-är-min är den nyligen publicerade boken The Same Man – George Orwell & Evelyn Waugh in Love and War (Random House) av David Lebedoff, en advokat från Minneapolis. Titeln är hans tes: George Orwell och Evelyn Waugh var i alla avseenden, utom den mest bokstavliga, en och samma person.

Lebedoff har viss draghjälp av enkla fakta. Både Waugh och Orwell föddes 1903. De kom båda från en övre medelklassbakgrund. De gick båda på prestigefyllda internatskolor. De hade flera gemensamma vänner. De hade ömsesidig respekt för varandras texter.

Mot detta står de uppenbara skillnaderna, nödvändiga för att boken alls ska bli intressant: Orwells politiska sekularism mot Waughs stränga katolicism. Orwells radikalism mot Waughs djupa reaktion. Orwells engagemang för det republikanska Spanien mot Waughs ståndpunkt att han som engelsman inte hade med saken att göra och om han hade det, skulle han slåss för Franco. Orwells medvetna djupdykning bland luffare och proletärer mot Waughs lika medvetna himlafärd in i aristokratin. Orwells kärva hopp mot Waughs galghumoristiska pessimism.

Lebedoff angriper det på ytan rätt hopplösa arbetsmaterialet målmedvetet, då och då finurligt, ganska ofta med skohorn och, när det inte räcker, med bräckjärn.

Det är inte en usel bok. Här och där görs helt orimliga påståenden, som att ”det är fullt möjligt” att Waugh ”inte ens hade hört talas om Orwell förrän 1945”, trots att de sedan länge hade flera gemensamma och nära bekanta, bland dem Cyril Connolly som i sin tidskrift Horizon publicerade både Orwell och Waugh strax efter starten 1940. Här och där återberättas anekdoter som är underhållande och spridda, men tyvärr osanna. Men om man bortser från det och bortser från Lebedoffs beslutsamhet att tänja sin tes så att den passerar hans skrivbord i Minneapolis och fortsätter in absurdum, gör han några intressanta, om än enkla, iakttagelser.

Det fanns trots allt skäl till att Waugh och Orwell respekterade varandra. Antagligen lägger Lebedoff för lite vikt vid en detalj som med säkerhet var väsentlig för Waugh: att Orwell stod upp för P G Wodehouse, då en samling opportunister anklagade Jeeves och Woosters skapare för att vara landsförrädare. Men han lyfter fram andra intressanta samband.

Waugh och Orwell delade till exempel avskyn för den totalitära staten, oavsett etikett. I Waughs krigstrilogi The Sword of Honour mister huvudpersonen Guy Crouchback hela sin motivation att strida, när kampen inte längre står mot både Nazityskland och Sovjet – ”den moderna tiden i vapen” – och en av fienderna istället blir allierad. Orwells konsekventa antitotalitarism gjorde att han delade den känslan. Det går också att, utan att bruka övervåld, finna en botten för detta som går utöver avskyn för det totalitära.

Orwell återkommer flera gånger till temat att den moderna tiden – maskinåldern – kanske kan bota vår hunger och rädda oss från fysisk nöd, men att den samtidigt hotar att beröva oss på vår mänsklighet. Hur politisk Orwell än var, skulle han ha förstått Waughs maxim: ”om politiker och vetenskapsmän vore latare, skulle vi alla vara mycket lyckligare”.

När Orwell skriver om undervisning i naturvetenskap i Tribune påpekar han: ”Naturvetenskaplig utbildning för massorna kommer inte att göra någon nytta, antagligen en hel del skada, om den bara handlar om mer fysik, mer kemi, mer biologi, och så vidare, på bekostnad av litteratur och historia. Det sannolika resultatet för en genomsnittlig människa skulle bli att omfånget av hans tankar krympte och att han blev mer föraktfull än någonsin gentemot sådan kunskap han inte besatt.”

Ett komiskt och lätt karikerat eko av samma tanke finns i slutet av Waughs Scott-Kings europeiska resa, när läraren, Scott-King ombeds undervisa i ekonomisk historia, vid sidan av latin och grekiska:

”Nej, rektorn.”

”Men, ni förstår, det kan bli lite svårt att fortsätta som förut.”

”Ja, rektorn.”

”Vad tänker ni göra då?”

”Om ni inte har något emot det, rektorn, så fortsätter jag som förut så länge någon pojke vill studera klassikerna. Jag anser att det verkligen vore en mycket omoralisk handling att på något sätt utrusta en pojke för den moderna världen.”

”Det är en kortsynt ståndpunkt, Scott-King.”

”Med all respekt, rektorn, i det avseendet har jag en helt annan åsikt. Jag anser att det är den mest långsiktiga ståndpunkt som är möjlig att inta.”

Det går att hitta en rätt ansenlig samling beröringspunkter av det slaget mellan Waugh och Orwell. De var inte omedvetna om det själva. Waugh beskrev Orwell som en person med ”ett ovanligt utvecklat moraliskt sinne och respekt för rättvisa och sanning”, även om Orwells oförmåga att låta sig beröras av religion i Waughs ögon var en avgörande svaghet. Orwell, å sin sida, skrev: ”I våra dagar är den engelska romanförfattare som mest iögonenfallande har trotsat sina samtida Evelyn Waugh […] av alla i hans åldersgrupp, var den enda avvikande rösten Waughs.”

Citatet kommer från en större, aldrig färdigställd artikel om Waugh som Orwell arbetade med, då han dog 1950. Att det speglar en betydande uppskattning framgår av det föregående resonemanget, som Waugh med all säkerhet skulle instämma i:

”Under de senaste decennierna i länder som Storbritannien och USA, har den litterära eliten växt sig stor nog för att utgöra en värld i sig. En viktig följd av detta är att de åsikter som en författare är rädd att uttrycka inte är de som samhället som helhet ogillar.”

Orwells poäng är att de åsikter som en författare är rädd att uttrycka istället är de som inte följer den litterära elitens avantgardism. Mycken radikalitet är inte längre ett modigt utmanande av konventionella ordningar, utan en feg konvention att följa av den som vill tillhöra den losskopplade, litterära världen. Det är ett exempel på de kotterier som Orwell i en uppsats om Dickens 1939 hade kallat ”alla de stinkande små ortodoxier som numera slåss om våra själar” och mot vilka han ställde modiga individer som vågade gå sin egen väg. I Waugh såg Orwell en sådan.

Lebedoff nosar upp en del intressanta samband av det här slaget och missar andra. Det är lättsamt och då och då roande läsning. Men han, liksom de flesta andra som försöker få Orwell att passa sina egna idéer, misslyckas. Inte därför att det inte finns betydande beröringspunkter mellan Waugh och Orwell, för det gör det. Snarare därför att de i ett avseende var så lika att de omöjligt kan förenas till en och samme man.

Orwells beskrivning av Waugh som en envis, närmast programmatisk motståndare till samtidens ”stinkande små ortodoxier”, gäller i lika hög grad honom själv. Idén att försöka stuva in Orwell i en litterär och politisk kolchos med Waugh är därför självförstörande. Skulle det lyckas, skulle det samtidigt förinta något absolut väsentligt hos båda: deras grundläggande egensinnighet. Det är inte osannolikt att en viktig orsak till att de kunde känna uppskattning för varandra var just att de båda, med fullständig självklarhet, var helt utan ambitioner att på något sätt dra in den andre i sitt nät. I efterhand kan vi kasta nätet och de kan inte protestera, men vad vinner vi på det? Ingenting. Vad förlorar vi? I värsta fall viljan att se det som skilde dem åt, vilket var lika viktigt och som ger dem än mer värde.

Det är upplyftande att många skolbarn fortfarande får bekanta sig med 1984 och Djurfarmen. Förhoppningsvis får de också lära sig att det tog Orwell månader att få Djurfarmen i tryck – det ansågs för tillfället inte vara god ton att stöta sig med Stalin och till och med T S Eliot på Faber & Faber tackade nej med den motiveringen. När Orwell försökte få boken publicerad i Amerika fick han avslag med motiveringen ”det är omöjligt att sälja djurberättelser i USA.”

Det är tråkigt att så få bekantar sig med resten av Orwells produktion – hans tidigare böcker men också hans journalistik – som i många avseenden är mer intressanta än hans livs avslutande två bästsäljare.

Om man ändå gör det, om man till exempel läser Vägen till Wigan Pier och gör det parallellt med Waughs ungefärligt samtida verk En handfull stoft eller Presstopp, blir det uppenbart att man har att göra med två helt olika personer. Det går betydligt djupare än deras skilda politiska ståndpunkter, stil eller val av miljöer.

Orwell skriver med ett ilsket, militant hopp. För Waugh är den här världen redan förlorad och civilisationen i nedgång och fall. I väntan på nästa värld finns inget annat att göra än att tro på livet efter detta och driva med livet före Det. För Orwell finns bara ett liv, på många sätt löjligt och absurt, men också början på något bättre. Överallt, i stort och litet, finns något att hämta: ”Så länge jag förblir vid liv och god hälsa” skriver han, ”kommer jag att fortsätta att känna starkt för stilistik i prosa, älska jordens yta och njuta av konkreta objekt och av små brottstycken av värdelös information.”

Och Orwell vore inte Orwell om han inte kunde göra politik även av sådant, till och med av våren och den vanliga paddan, Bufo bufo:

”Hursomhelst, våren är här, till och med i London och de kan inte hindra dig från att njuta av den. Det är en tillfredsställande tanke. Hur många gånger har jag inte stått och sett på när paddorna parar sig, eller när ett par harar går en boxningsmatch i den unga säden och tänkt på alla viktiga människor som skulle hindra mig från att njuta av det, om de kunde. Men som tur är kan de inte det. Så länge du inte är riktigt sjuk, hungrig, rädd eller instängd i ett fängelse eller en semesterby, är våren alltid våren. Atombomberna läggs på hög i fabrikerna, polisen jagar sitt byte i städerna, lögnerna strömmar från högtalarna, men jorden snurrar fortfarande kring solen och varken diktatorerna eller byråkraterna, trots att de djupt ogillar skeendet, har förmågan att hindra det.”

JOHAN HAKELIUS

Läs även Johan Hakelius artikel om Anthony Powell.