Ansvarsutkrävande, möjligheten att rösta bort oönskade beslutsfattare, ordet låter kanske inte lika storslaget som frihet, jämlikhet och broderskap. Men det är möjligheten till ansvarsutkrävande som håller demokratin vid liv. Demokrati hindrar inte folket att rösta fram vare sig stollar eller tyranner, men den har en stor fördel: den gör att vi kan rösta bort dem också.

Beslutsfattare bär ansvar för konsekvenserna av sina handlingar och – det är mycket viktigt – underlåtenhet att handla. Ogillar väljarna dessa konsekvenser kan väljarna alltså rösta bort de ansvariga. Genom att lägga sin röst på en annan kandidat.

Ansvarsutkrävande är ett ord som borde ta större utrymme i diskussionen om det politiska skeendet idag, i Sverige liksom i stora delar av världen. Vad vi bevittnar är just att stora grupper människor håller dem som länge dominerat statens institutioner ansvariga. Om väljarnas bedömning är rättvis eller inte är en annan fråga. Som procedur betraktad är demokratin rättvis, men det finns inga garantier för att dess utfall skulle vara det.

Uppenbarligen anser många att väljarnas nya rörelsemönster är orättvisa, liksom orättfärdiga, oinsatta, okunniga – och så vidare. Det talas mycket om populism, men betydligt mindre om den demokratiska mekanism som dessa skiften i opinioner alltså vilar på: ansvarsutkrävandet. Det är som om det bar emot att säga att det som sker är ett utslag för demokrati, och resonemangen följer inte sällan logiken: ”Jag är demokrat – du är populist.”

Även folkets oro lyfts fram. Såtillvida är perspektivet framtidsinriktat. Medborgarnas sätt att se på framtiden är självfallet en väsentlig komponent för att förstå dessa strömningar, men den får oss att förbise det bestraffningsmoment som också finns inbyggt i folkstyret. Väljare belönar sällan, men de bestraffar.

Att som politisk nykomling utmana den som innehaft makten i decennier är på vissa sätt svårt. På andra sätt är det bland det lättaste man kan göra. Utmanaren har aldrig behövt tvingas till de svåra avvägningar som regeringsinnehav innebär. Utmanaren har aldrig behövt smutsa sina händer, utan kan framträda hel och ren, som den obesudlade räddaren i nöden.

Det går inte att peka ut en faktor som förklarar de framgångar som den etablerade maktens utmanare når i olika länder. Vad gäller det svenska fallet, och Sverigedemokraternas exempellösa framgång, spelar senare års migrationspolitik en stor roll, både den egna och den hos de övriga partierna. Men frågan är om vi inte behöver gå djupare än så för att förstå partiets växtkraft.

Om vi betraktar det svenska fallet närmare, ser vi att de etablerade partiernas förtroendeproblem sträcker sig längre tillbaka än de senaste årens migrationspolitik. Mycket i de stora samhällsproblem som vi dagligen diskuterar kan spåras till ett antal missgrepp på synnerligen betydelsefulla politikområden. Där det ofta är oklart vilka beslutsfattare som bär det politiska ansvaret för beslutens konsekvenser. Ansvaret är nämligen fördelat över hela vänster-högerskalan. Det enda parti som därmed kan svära sig fritt från ansvar är nykomlingen, Sverigedemokraterna.

Ansvarsfrågan är oklar av olika skäl. Ibland för att partierna varit överens, ibland för att både vänster och höger haft möjlighet att sätta sin ideologiska prägel på politiken, och även gjort så – med olyckliga konsekvenser. När samtliga partier ses som ansvariga för misslyckad politik ger det utmanarpartiet Sverigedemokraterna en särställning som det enda parti som inte bär ansvar. Sverigedemokraterna framstår i denna del som det enda alternativet för den väljare som vill utkräva ansvar, inte bara för migrationspolitiska beslut, utan även på andra områden.

Vid seminariebordet framstår ansvarsutkrävande som en enkel procedur. I den röriga verkligheten är det mer komplicerat. I det svenska fallet är det extra trassligt då det finns ett antal institutionella och kulturella faktorer som gör att det inte är lätt att veta vilken beslutsfattare som stod bakom vilket beslut och när: en utpräglad konsensuskultur, koalitionsregeringar och betydande inslag av korporatism. Minoritetsregeringarna har varit standard, vilket inneburit förhandlingslösningar i riksdagen (kända och okända), liksom nyordningar av typen ”samarbetspartier”. Sverige har såväl en konstitution som en praktik som främjar samarbete – men försvårar ansvarsutkrävande.

Men finns det då inte fall då ansvar faktiskt utkrävts, och en kandidat med en helt annan politisk riktning kommer till makten? Jo, men inte ens då är det säkert att den alternativa kandidaten kan (eller vill) ”rulla tillbaka” den politik den bortröstade parten genomfört. Det nya alternativet kan till och med använda sitt mandat på sätt som gör situationen än värre.

Detta gäller inte minst skolan, ett område där såväl vänstern som högern kunnat ge utlopp för sina ideologiska böjelser. De problem vi idag ser i skolan bär de etablerade partierna i högsta grad delat ansvar för. Det var en socialdemokratisk regering som med liten majoritet och skolminister Göran Persson i spetsen drev igenom skolans kommunalisering. Den regeringen röstades sedan bort, och följdes av en moderatledd ministär. Borgerligheten hade varit starkt kritisk mot decentraliseringen men att riva upp beslutet kom inte på fråga. Istället var den nya regeringen besjälad av idén att föra in marknadstänkande och valfrihet på skolområdet. Regleringar som varit tänkta att begränsa eventuella skadeverkningar av Perssons reform togs bort eller förändrades i grunden. I frihetens namn. Som bland andra regeringens särskilde utredare Leif Lewin pekat på (SOU 2014: 5), kom vänstern och högerns ideologiskt präglade dagordningar tillsammans att utgöra en synnerligen giftig cocktail, vars negativa konsekvenser för skolan lever än idag.

Skolexemplet visar alltså hur båda sidor trots motsatta ideologiska utgångspunkter lyckas skada en av statens mest grundläggande verksamheter, och hur ersättaren dessutom lyckas förvärra de problem som skapats av den som väljarna röstat bort.

Men ansvarsutkrävandet kan också försvåras av att båda sidor är överens. Beslutet om att Sverige skulle bli ett mångkulturellt samhälle är ett tydligt exempel på hur ett systemförändrande förslag antas i stor samstämmighet (Prop. 1975: 26 Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m m). I ett land med en förhållandevis homogen befolkning, arbteskraftsinvandring från företrädesvis närliggande länder, och stabila yttre gränser, ställde sig samtliga riksdagspartier 1975 bakom en mångkulturell invandrarpolitik. Beslutet innebar att invandrarna själva skulle få välja huruvida de ville bevara sina egna kulturdrag eller låta sig assimileras. Ord som hedersvåld, utanförskapsområden och slöjförbud var okända. Tanken på kulturkrockar verkar inte ha föresvävat riksdagen. Varken fantasin eller antropologin förefaller ha varit på plats då beslutet fattades.

Även försvaret är ett område där ansvaret vilar tungt på både vänster och höger. Idag finns en utbredd uppfattning om att de försvarspolitiska vägval som gjordes i efterdyningarna av Sovjetunionens upplösning var olyckliga. Wilhelm Agrell har sammanfattat nedmonteringen som att det inte fanns något beslut om att lägga ned det nationella försvaret – en dag var det ändå nedlagt. I boken Fredens illusioner. Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988–2009 ger han en ingående beskrivning av processen, en lång rad större och mindre beslut som tillsammans ledde fram till dagens situation. Agrell visar att ingen sida kan svära sig fri från ansvar. Tvärtom har det funnits ett brett samförstånd om färdriktningen över hela det politiska fältet. Ironiskt nog kröntes processen av att det gamla försvarspartiet, Nya Moderaterna, 2013 utnämnde försvaret till ett särintresse bland andra.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det delade ansvaret för de brister det nationella försvaret uppvisar gör det lättare för båda sidor att skylla på varandra, men det underlättar knappast för väljarna att veta var ansvar skall utkrävas. Liksom i fallet med det mångkulturella samhället ser vi ett exempel på hur bristande fantasi, eller åtminstone oförmåga att föreställa sig att verkligheten kan se annorlunda ut i morgon, påverkar politikens inriktning. Man skulle annars kunna tänka sig att är det någonstans politiken borde förstå att planera för regn även i solsken så är det på försvarsområdet.

Beslutsfattare bär ansvar för konsekvenserna av sina handlingar och underlåtenhet att handla. I det svenska fallet kan vi konstatera negativa konsekvenser på ett antal grundläggande samhällsområden, men vilken beslutsfattare som bär ansvaret är inte alldeles klart. Det enda som står klart är att Sverigedemokraterna går fria – av det enkla skälet att de inte varit en del i dessa politiska processer. Den osedvanligt starka cordon sanitaire som partiet omgärdats av (fram till den 19 januari 2017) har ytterligare stärkt bilden av dem som partiet utan ansvar.

Istället för den enkla form av ansvarsutkrävande som råder vid det statsvetenskapliga ritbordet, där ansvar utkrävs med kirurgisk precision vid ett val, politiken byts ut och väljarna blir nöjda, ser vi här en mer utdragen och invecklad process. Sverigedemokraterna växer fram tack vare migrationsfrågans ökande betydelse, men i takt med att acceptansen för partiet växer, kan de också framstå som ett mer och mer trovärdigt alternativ, inte på grund av det partiet gjort, utan tack vare det partiet inte gjort. De etablerade partiernas historiska misstag gör att när Sverigedemokraterna talar om sig själva som den enda oppositionen, kan det väcka en genklang som går djupare än att bara omfatta migrationspolitiken. Det ligger en historisk ironi i att ett parti som i övrigt har problem med att uppfattas som ”rent” här kan framträda som just det. Och sträcka fram sina händer mot väljarna, de snövita händer bara den har, som aldrig behövt ta politiskt ansvar för sina beslut.

Katarina Barrling är fil dr och forskare i statskunskap vid Uppsala universitet.