Uttalandet har blivit något av en kliché. Mindre välkänt är hans spontana svar till en fransk ambassadör som försäkrat honom att om han inte vore fransman så skulle han vilja vara engelsman. ”Sir, om jag inte vore engelsman, skulle jag också vilja vara engelsman: ” Vissa sanningar togs en gång i tiden för givna; så är inte fallet idag, vilket är ett problem för engelsmännen, inte fransmännen.

I sin bok How Enemies Become Friends konstaterar Charles Kupchan att fiender verkligen kan bli vänner. Till och med britterna slutade reta sina kontinentala grannar när deras försämrade omständigheter minskade deras stolthet över att vara britter. När före detta fiender omprövar sin ställning i ett internationellt samhälle kan de verkligen omskapa världen, och ibland rentav ta sig ur de geopolitiska rivaliteter som har varit en del av deras historia. Till och med forna fiender kan samverka och rentav samarbeta för gemensamma mål. Och som ett resultat av det kan en stabil fred uppkomma. Som Milan Kundera en gång konstaterade, det som är anmärkningsvärt med Frankrike och Tyskland, två länder som bekrigade varandra tre gånger efter 1870, är att en konflikt mellan dem nu är ”antropologiskt omöjlig”. Det är ett djärvt påstående, men inte en orimlig gissning.

Kupchan har gjort sig ett namn de senaste åren, särskilt genom boken The End of the American Era. Han är demokrat med partibok, var medlem av det nationella säkerhetsrådet under Bill Clinton, och är en pragmatiker med litet tålamod med republikanernas framhärdande i att gamla fiender bör behandlas som just sådana. Romneys Rysslandsfientlighet väckte minnet av höststämningar i amerikansk politik. Den är inte ett recept för att smida det som Kupchan värdesätter mest: en stabil fred. Och stabilitet är vad alla stormakter på tillbakagång längtar efter (detsamma gällde Storbritannien vid förra sekelskiftet). Som Kupchan konstaterar anpassade sig Storbritannien skickligt till USA:s uppgång, vilket beredde väg för ett strategiskt samarbete som har bestått fram till idag.

Olyckligtvis är jämförelser ibland irriterande och inte alltid belysande. Storbritannien hade försonat sig med sin tillbakagång 1900; USA har inte gjort det. Den amerikanska exceptionalismen är fortfarande djupt känd ”i pulsen” (för att citera Keats).

Kupchan betonar starkt att USA och Storbritannien undvek krig med varandra efter 1900, men han bortser från de planer som båda länderna drog upp för krig mot varandra. Så sent som 1930 föreställde sig den amerikanska krigsplanen en allomfattande kamp mot det brittiska imperiet, inklusive användning av kemiska vapen. År 1935 iscensatte USA sina största militärmanövrer någonsin, som förutsåg en mobilisering av över 6 miljoner män för ett ragnarökskrig mot Storbritannien (nästan tre gånger så många män som sedan uppbådades för kriget mot fascismen sex år senare).

Icke desto mindre har boken mycket som gör den tilltalande. Till att börja med en rad historiska fallstudier som undersöker hur samhällen som tidigare blivit främlingar närmat sig varandra på nytt, som Norge och Sverige (1905-1935). Kupchan gör fem studier av säkerhetsgemenskaper som har garanterat fred, alltifrån det europeiska kongressystemet (1815-1848) fram till ASEAN (från 1967 till idag). Och fem fallstudier av politiska unioner, däribland Förenade arabemiraten sedan 1971. Hans undersökning av dessa fall leder inte fram till något gemensamt narrativ; slutsatsen blir snarare att varje stabil fred följer sin egen unika väg, till stor del eftersom fred tenderar att stiftas i en unik historisk kontext.

Boken beskriver en process i fyra faser för hur forna antagonister försonas, från ensidig anpassning till ömsesidig återhållsamhet, och från fördjupad social integration till skapandet av nya berättelser och identiteter. Särskilt lärorik är diskussionen av misslyckanden, likaväl som framgångar: det misslyckade närmandet mellan Storbritannien och Japan efter första världskriget, liksom Sovjetunionen och Kina efter 1961. Ännu mer talande är analysen av varför de europeiska stormakterna inte kunde upprätthålla det kongressystem som hade bevarat freden i trettio år. Stabil fred kan ”bryta ut”, skriver Kupchan, men oftare bryts den ned. Och den sociala verkligheten är vad vi tror att den är. Anarki, med Alexander Wendts berömda konstaterande, är vad stater gör av den.

Den för mig intressantaste aspekten av boken är emellertid vad den inte tar upp: (o)möjligheten av ett närmande mellan USA och Kina, de enda två stormakter mellan vilka ett krig står på spel. Inte för att författaren ägnar särskilt mycket utrymme åt att diskutera (o)sannolikheten av ett närmande mellan Israel och Iran, Indien och Pakistan eller Nord- och Sydkorea, tre andra fall där riskerna för mellanstatlig konflikt är ganska stora i frånvaro av en stabil fred. Kupchan medger på några få rader mot slutet av boken att USA och Kina kanske kan hitta fram till ett stabilt samarbete någon gång i framtiden, men att Kinas naturliga partners för att bilda en fredszon lär vara dess asiatiska grannar (däribland Japan, får man förmoda). Han hoppas att amerikanerna en dag kan uppnå en strategisk ”uppgörelse” med Kina som kan uppmuntra ömsesidig återhållsamhet, och på så sätt (för att citera Hillary Clinton) bidra till att ”skriva ett nytt svar” på den uråldriga frågan om hur en framväxande och en tillbakagående makt kan undvika att hamna i krig med varandra, förr eller senare. Men det finns mycket litet hopp om ett strategiskt partnerskap mellan de två länderna inom överskådlig tid.

Richard Rumelt, en av vår tids främsta strategiska tänkare, hävdar att de två största källorna till styrka vid utvecklingen av en strategi är sammanhang och omtolkning. En god strategi bör inte bara utgå från redan givna styrkor, den bör skapa styrka genom sammanhanget i sin konstruktion, och en insiktsfull omtolkning av en konkurrenssituation kan skapa helt nya perspektiv på fördelar och nackdelar.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

I början av 1900-talet utvecklade Storbritannien en sammanhängande syn på världen som förespråkade en angloamerikansk axel; och man omtolkade också sin egen tillbakagång så att det handlade om att föra stafettpinnen vidare till en annan engelsktalande makt. USA idag verkar oförmöget till ett sådant långsiktigt strategiskt tänkande – man ställer upp mål utan någon idé om hur de ska uppnås. Den senaste nationella säkerhetsstrategin talar om att förnya det amerikanska ledarskapet och ”forma den internationella ordningen”. Den ritar upp en rad delmål, som att förstärka inrikespolitiska säkerheten, minska USA:s budgetunderskott, förbättra ”motståndskraften” och arbeta med 2000-talets nya ”excellenscentra” (Obamaspråk för ”stormakterna”) – alltsammans mer en önskelista inte en strategisk plan.

Allierade kan bli fiender över en natt, men på samma sätt kan forna fiender också bli vänner. En insiktsfull omtolkning av en konkurrenssituation kan skapa helt nya fördelaktiga perspektiv. Några av de mest kraftfulla strategierna kan i själva verket ses uppkomma ur sådana spelförändrande insikter. Men för att det ska ske måste man berätta rätt historia för sig själv, och åtminstone tills vidare verkar det som om varken Kina eller USA förmår skapa en ny berättelse för 2000-talet.

Översättning: Jim Jakobsson