Boken om D’Annunzios väg från bakvattnet i Abruzzo till Italiens parlament och parnass kom nämligen helt oväntat att bli Häggs sista. I slutet av september drabbades han av hjärtinfarkt och avled några dagar senare.

Göran Hägg hade hunnit bli 68 år men var mitt i sin aktiva författargärning. Före D’Annunzioboken kom han med den ena stadiga volymen efter den andra. Ifjol behandlade han familjen Medici, året före kom Svenska förmögenheter och 2012 Ett alldeles särskilt land, som är ett lika tillgängligt som initierat enbandsverk om det enade Italiens 150-åriga historia. Men det fanns tid till artiklar också, och då gärna till Axess. Hans sista bidrag till tidskriften (1/2015) heter typiskt nog ”Rödskäggens vedersakare” och handlar om Sven Stolpe.

Hägg var litteraturvetare men höll armlängds avstånd till den teoretisering som har kommit att sätta sin prägel på ämnet. Han skrev för en läslysten allmänhet snarare än för kolleger och älskade drastiska formuleringar. Att vara smakdomare är föga modernt men Hägg väjde sannerligen inte för värdeomdömena. Det betyder förstås att man finner en del av vad han hävdar lite svårsmält – jag förstår inte hans oginhet mot Heidenstam – men han ger skäl för sin sak och man har aldrig tråkigt.

Min personliga favorit är Den svenska litteraturhistorien (1996) där Hägg utan att darra på manschetten påstår att Emilie Flygare-Carlén i Rosen på Tistelön är vida överlägsen Balzac och Dickens som berättare och gestaltskapare. Han hyllar oortodoxt August Bondesons Skollärare John Chronschougs memoarer och ger en betydligt mer ortodox, men ovanligt uppsluppen, känga åt Tegnérs Frithiofs saga: ”Som nr XV Vikingabalk på pigg anapestvers: ’Nu han svävade kring på det ödsliga haf, han for vida som jagande falk; men för kämpar ombord skrev han lagar och rätt…’ En svensk rövare bryter inte mot lagen. Han ägnar till och med sin fritid åt att tänka ut nya lagar och förordningar.”

Det är en bra bit mellan Chronschoug och D’Annunzio, men det är lätt att förstå Häggs intresse. D’Annunzio var ett litterärt underbarn och skolljus men allt annat än mammas gosse. Från tidiga år levde han minst lika dekadent som han skrev och var, trots stundtals enorma honorar, ständigt förföljd av fordringsägare. Ett tag befann han sig i ekonomisk exil i Frankrike och då hade han ändå strax dessförinnan lyckats med något så osannolikt att han skulle ha hånskrattat åt tanken ifall han läst om det i en roman, nämligen att vinna en förmögenhet på det italienska penninglotteriet.

D’Annunzio var föga bildskön men hade uppenbarligen magnetisk dragningskraft på det motsatta könet. Affärerna var otaliga med skådespelerskan Eleonora Duse som mest kända namn och det utomordentligt intensiva kärlekslivet bidrog till att bygga upp det lebemannarykte som man idag skulle kalla hans varumärke. I alla fall fram till livets höst, då erotiken verkar ha reducerats till något trist och tvångsmässigt som det krävdes bra med droger för att hålla i gång.

Hägg återger förstås en rad saftiga anekdoter men glömmer inte författaren D’Annunzio utan har lyfter fram pärlor ur rätt stora mängder slagg och tillfällighetsverk. Han tar även politikern D’Annunzio på allvar och visar betydande sympati för det experiment i syndikalistisk statskonst (ifall nu sådan är möjlig) som han utövade efter att 1919 ha ockuperat staden Fiume, i dagens Kroatien, och upprättat en kortlivad fristat. Kort tid därefter, i augusti 1922, skulle D’Annunzio ha deltagit i ett möte med Benito Mussolini och den etablerade parlamentarikern Francesco Saverio Nitti i syfte att planera ett gemensamt maktövertagande. Av detta blev dock intet, eftersom D’Annunzio föll ut genom ett fönster och höll på att slå ihjäl sig. Istället fick Italien ”marschen mot Rom”, och enligt Hägg är den enda rimliga förklaringen till D’Annunzios omdiskuterade fall att fascisterna låg bakom. Hade det gått bättre för Italien om samarbetet blivit av och Mussolini inte blivit ensam herre på täppan? Se där en av många frågor man kan spekulera kring efter läsningen av denna rika och välskrivna bok.

PJ Anders Linder

Chefredaktör i Axess