En av bilderna i det ständiga flödet hade det där lilla extra som krävs för att sticka ut. Någon hade blivit irriterad på ett klistermärke, rivit loss det och tagit ett foto. Ovanpå en palestinsk svart-vit-grön-röd flagga stod texten ”Rape is resistance. Free Palestine by any means necessary”. Eftersom jag samtidigt läste Peter Pomerantsevs How to Win an Information War blev jag inte upprörd. Istället undrade jag vad jag hade sett – och vem som ville att jag skulle se det. Klistermärket skulle kunna ha tryckts och spridits i subversivt syfte. Kanske ville avsändaren undergräva förtroendet för Palestina­aktivisterna, genom att låtsas höra till deras krets, och sedan driva budskapet en aning längre än de förhoppningsvis skulle ha gjort. Ett informationskrig blir lätt en förvirrande spegelsal. 2017 försökte Demokraterna sätta käppar i hjulet för en republikansk politiker i Alabama genom att skapa fejkade ryska trollkonton, som i sin tur uppträdde som fejkade amerikaner, skriver Pomerantsev.

How to Win an Information War handlar om en framgångsrik brittisk propagandaoperation. Radiosändaren Gustav Siegfried Eins (GS1) riktade sig till en tysk publik under andra världskriget. Om du rattade in GS1 fick du intrycket att du hade upptäckt en hemlig, möjligen illegal sändare där en grupp missnöjda officerare talade fritt. Den viktigaste talaren, som bara kal­lades der Chef, var glödande tysk patriot­ och kal­lade Churchill ”en berusad jude”. Syftet med honom var att långsamt undergräva lyssnarnas förtroende för nazistpartiet med subtila medel. Och ibland lite mindre subtila, som när der Chef beklagade att hans hungriga soldater inte kunde skära sig en bit späck från SS-aristokratins feta arslen.

GS1 använde populismen som ett vapen mot Hitler. Führern angreps aldrig direkt, men partifunktionärerna lagom långt under honom framställdes som en korrupt elit, och när kriget började gå dåligt blev allt fler människor villiga att lyssna. Visste ni att Gestapochefen i Paris har en fransk älskarinna, och att fru så-och-så, gift med en partiboss, just har skaffat sig en extra våning i Wien, skvallrade der Chef.

Smör var ransonerat för vanliga tyskar, men der Chef kunde berätta att partipamparna ägnade sig åt sexuella orgier med smör som glidmedel – en retorik som gjorde att GS1 ibland fick kritik på hemma­plan. ”Om det är sådana här saker som krävs för att vinna kriget”, sade lordsigillbevararen sir Stafford Cripps, ”då skulle jag hellre förlora!”

Bakom GS1 stod engelsmannen Sefton Delmer. Han basade över ett brokigt gäng som bestod av tyska exilskådespelare plus brittiska akademiker, reklamare, journalister och författare. Pomerantsev kallar GS1 ”berlincabaretens sista stora föreställning”. Ian Fleming, som senare skulle skriva böckerna om James Bond, ingick i teamet.

Delmer, som hade varit Tysklandskorrespondent för Daily Express, dömde ut den traditionella propagandan. Att försöka vända tyskarna mot Hitler med hjälp av goda argument var meningslöst, förklarade han. I hans sändningar flätades fakta skickligt ihop med lögner och överdrifter. Genom RAF fick han kunskap om var de senaste bombningarna hade ägt rum, och spioner på plats i Tyskland bidrog med aktuella och trovärdiga detaljer från vardagslivet.

Delmer växte upp i Berlin, som son till australiska akademiker. När första världskriget bröt ut mobbades han av sina klasskamrater, trots att han hänfördes av Kejsartysklands militaristiska krigssånger. Familjen tilläts emigrera, och väl på plats i en engelsk skola mobbades han av sina nya klasskamrater, som tyckte att han var för tysk. I vuxen ålder återvände han till mellankrigstidens Berlin som reporter. Genom sina dekadenta fester (kanske har Pomerantsev frestats romantisera lite) knöt han kontakter som gjorde att han kunde studera nazistpartiet på nära håll. Delmer vann SA-ledaren Röhms förtroende, och tilläts följa med partitoppen under deras valkampanjer.

När det blev dags att avsluta GS1 iscensatte Delmer en dramatisk final. SS-soldater som hade spårat upp den hemliga radiostationen stormade in och sköt der Chef mitt under sändningen. Efter kriget uppmanades medarbetarna att hålla tyst om vad de hade gjort – ingen skulle tro något annat än att Tyskland hade besegrats på slagfältet, med hederliga metoder.

Så långt är allt gott och väl. Om Pomerantsev satt på puben och berättade om Delmers spännande liv skulle jag kunna lyssna hur länge som helst, men var är de utlovade lärdomarna för vår tid? När en författare som Pomerantsev döper sin bok till How to Win an Information War kan man förmoda att han vill skänka uppmuntran åt alla som har börjat misströsta i ett medieklimat där sanningen inte längre spelar någon roll.

Pomerantsev har gjort sig känd som en skarpsinnig analytiker av modern propaganda, framförallt den som kommer från Putins Ryssland – se Håkan Arvidssons recension av hans tidigare bok Nothing is True and Everything is Possible i Axess­ 1/2015. När jag tidigare har skrivit om honom har jag slentrianmässigt kal­lat Pomerantsev rysk-brittisk, men under läsningen får jag veta att han är född i Kiev och definierar sig som ukrainare. Han har en bakgrund som lämpar sig för vilda anekdoter lika bra som Delmers: i början av 2000-talet jobbade han i tv-branschen i Moskva. Dokusåpor som funkade överallt i världen floppade i Ryssland, berättar Pomerantsev i en underhållande artikel i London Review of Books (3/2 2011). I Ryssland ska du nämligen inte vara smart, extrovert och ambitiös – sådana personer hamnar snart i fängelse, i exil eller i graven.

Inledningsvis skriver Pomerantsev att han ofta känner sig svarslös när åhörarna efter hans föredrag frågar vad som borde göras åt dagens situation med en publik som har blivit likgiltig för fakta. ”Sedan hittade jag Sefton Delmer – och då blev det intressant.”

Det blir emellertid aldrig riktigt klart hur Pomerantsev tänker sig att Delmers metoder ska tillämpas på 2020-talet. Det är enklare – och förmodligen roligare – att vara subversiv, som Delmer och hans gäng, än att vara konstruktiv, men våra massmedier befinner sig inte i krig mot sitt eget lands invånare.

Vi behöver bygga upp en enorm, osynlig struktur – en medborgerlig offentlighet där fakta, goda argument och principer för civiliserad debatt utgör det normala. En sådan struktur uppstår inte av sig själv, och viktigast av allt: även om den ser ut att enbart bestå av språk och ord kan den aldrig byggas av ord. Den kan inte uppstå utan ett rättvist, fungerande samhälle, vars politiker och institutioner männi­skor litar på.

Pomerantsev har själv formulerat det klart och tydligt, när han var inbjuden till Svenska Akademiens konferens ”Thought and truth under pressure” i maj 2023. Vad det handlar om, sade han då, är att de etablerade massmedierna har förlorat publikens förtroende. I motsats till flera andra talare insåg han något som borde vara självklart: man kan inte återupprätta förtroendet genom att vara en skolfröken som brännmärker andra aktörer för hate speech, fake news eller dålig faktakoll.

Så länge svenska intellektuella tror att allt kommer att bli bra igen om människor bara kunde uppfostras att använda de rätta orden, kommer de inte att kunna skriva något annat än texter som varje gång borde få rubriken Hur man förlorar ett informationskrig. Lita på vetenskapen, brukar Åsa Wikforss säga i sina artiklar om fake news. Underligt nog nämner hon aldrig de vetenskapliga studier som visar att människor har goda skäl att vara missnöjda. De senaste 40 åren har den ekonomiska ojämlikheten ökat, som om vi vandrade baklänges genom 1900-talet, och det samhällskontrakt som gjorde att man kunde lita på folkhemmets institutioner har rivits upp. Massmediernas kris är inget annat än ett uttryck för en mycket större social förtroen­dekris.

Fragmentariseringen och misstroendet var redan på god väg när internet bröt sönder den någorlunda välfungerande offentlighet som utvecklats under 1800- och 1900-talen. Resultatet blev en perfekt storm.

Finns det verkligen ingenting att lära sig av Pomerantsevs bok? Jo, kanske en sak. En hoppfull slutsats, menar han själv, går att utvinna ur ett annat av Delmers projekt, Soldatensender Calais. Även denna gång låtsades man att sändningarna kom från Tyskland, men tyskarna visste att de lyssnade på engelsmännen, och engelsmännen visste att tyskarna visste. Ändå blev sändaren populär, eftersom tyskarna insåg att den gav pålitlig information om kriget – ofta snabbare och pålitligare än Goebbels partikontrollerade radio. Om folk märker att de får nyheter som har praktisk betydelse för deras vardagsliv är de beredda att lyssna på fienden.

Översatt till dagens massmediekris betyder det att medierna borde vägra att välja sida i kulturkriget. Istället borde de återvända till kärnverksamheten – att beskriva verkligheten, och att göra sina analyser tillgängliga för samtliga medborgare. Det är den lösning Pomerantsev erbjuder. Vem vågar pröva ett så radikalt förslag?

Till sist, låt mig spela cyniker ett tag. Är fake news och konspirationsteorier egentligen ett stort problem? Om läget var så allvarligt som det påstås, borde vi vid det här laget ha sett några seriösa försök att bygga nya kvalitetsmedier för en masspublik.

Vi har matats med påståenden om att ”information wants to be free” och att professionell journalistik inte behövs eftersom alla kan skriva på nätet – men om du driver ett storföretag har du alltid vetat att det där är bullshit. Du vet att kvalificerad information kräver seriöst researcharbete, och du är beredd att betala.

När företagsledare behöver veta hur det egentligen ligger till i en viss fråga söker de inte på Google och de ber inte en AI att fantisera ihop en opålitlig text. De ringer McKinsey – eller någon av alla liknande konsultfirmor – som gör det jobb som dagstidningarna tidigare brukade göra åt hela befolkningen.

Om vår tids elit inte behöver en fun­gerande offentlighet ska vi inte förvänta oss att de tänker betala för den. Den nuvarande ordningen verkar fungera utmärkt: pålitlig information åt de få, medan resten badar i underhållning, skvaller och konspirationsteorier. Kanske är det rent av så att både de där uppe och de där nere är nöjda med situationen? Den frågan har Pomerantsev inte ställt sig. 

Bok:

HOW TO WIN AN INFORMATION WAR: THE PROPAGANDIST WHO OUTWITTED HITLER
PETER POMERANTSEV
(Faber & Faber, 2024)