Det var ett par år sedan sist. Men allt verkar vara sig likt: samma lokal, samma ritual och samma förtätade stämning. Detta är den konservativa rörelsens nervcentrum i USA. Välkommen till Americans For Tax Reform! Välkommen till Grover Norquists värld!

Denna decemberförmiddag håller han, som alltid varje onsdag, styrkorna i strama tyglar. Genom sin centralt placerade position högst upp på ett långbord som sträcker sig 25 meter och kring vilket ett 50-tal personer trängs har han också full kontroll över händelseutvecklingen. Med några korthuggna fraser, ett affärsmässigt, närmast bryskt uppträdande och en framtoning som skärper intrycket av en man som har en mission att fylla driver Norquist processen obevekligt framåt.

Det finns två sätt att beskriva vad som tilldrar sig i den luftkonditionerade sviten i ett anonymt kvarter i centrala Washington.

Ett är att amerikanska konservativa politiker och aktivister möts, utbyter erfarenheter och rapporterar om bakslag, framgångar och planer. Det är ett brett spektrum, ett stort tält konstaterar Norquist förnöjt, av åsikter och värderingar: vapenanhängare, hemskolningsförespråkare, kongressledamöter, studentpolitiker, näringslivsrepresentanter, ekonomer, militärer och en mängd andra djupt engagerade individer förenas i sitt motstånd mot statens makt och inflytande. ”Leave us alone”, lämna oss i fred, lyder förkunnelsen.

De senaste tre åren har därför särskilt satt sinnena i brand. Barack Obamas utvidgning av den federala maktens befogenheter och inflytande – genom hundratals miljarder i statliga stimulansåtgärder och införandet av en sjukförsäkringsreform – ligger helt i linje med Franklin Roosevelts New Deal, det vill säga staten står som garant för stabilitet och välstånd. Politiken innebär ett brott mot 30 år av marknadsliberalism. Den revolution som inleddes av Ronald Reagan har inte bara kommit av sig utan ifrågasätts och bekämpas av Vita huset.

Sammandragningen på Americans for Tax Reform kan därför också beskrivas på ett andra sätt: en regelrätt motståndsrörelse. Det finns en fiende som måste bekämpas därför att USA:s frihet står under hot. Inte överraskande beskrev Norquist senaste gången jag träffade honom (se Axess 9/09) Tea Party-rörelsen som en naturlig del av amerikansk konservatism. Beröringspunkten i avskyn mot Washingtons statskramande politiker och byråkrater är given men också kompromisslösheten, övertygelsen om den egna sakens rättfärdighet och motståndarnas ondsinthet.

Men Harvardutbildade Grover Norquist är en sofistikerad maktspelare som känner det politiska systemet utan och innan. Han har varit en del av det etablissemang som han så hårdfört bekämpar i över trettio år. Något annat vore heller knappast möjligt. Systemet kan bara angripas inifrån genom en långsiktig strategi, nätverksbyggande och lobbyism. Med obändig energi har Norquist fått med sig allt fler amerikanska konservativa på sin dagordning. Att det republikanska partiet idag nästan saknar moderata och pragmatiska företrädare i kongressen kan till betydande del tillskrivas honom. Utrymmet för uppgörelser över partigränserna har heller aldrig varit så begränsat som nu.

I centrum för Americans for Tax Reform står skattepolitiken. Ju lägre skatter, desto mindre stat och desto friare medborgare är analysen. Det är något som många amerikaner är beredda att skriva under på. Republikanska ledamöter i representanthuset, där partiet är i majoritet, har gjort det bokstavligt. I stort sett samtliga av dem har lovat att inte under några omständigheter höja skatterna. Ett löfte som de avgett till Grover Norquist för att uppnå trovärdighet som renläriga konservativa. ”The pledge”, löftet, betraktas av Norquist som skrivet i sten – det är inte förhandlingsbart. Den kompromisslösa hållningen har också kännetecknat republikanernas inställning till USA:s ekonomiska kris de senaste åren: gärna nedskärningar (om än inte av försvaret) men aldrig en skattehöjning. Ekonomin kan bara stimuleras av skattesänkningar. Vid flera tillfällen har statsförvaltningen varit ytterst nära att paralyseras när partiet vägrat att låta USA höja sitt skuldtak för att klara den federala maktens löpande utgifter.

Konfrontationen mellan republikanerna och Barack Obama har också ökat uppmärksamheten på Grover Norquist. Nationella medier beskriver honom som den som i praktiken utformar republikanernas ekonomiska politik, en manipulatör och domptör som kan avgöra en politikers karriär och bidra till att blockera den politiska processen. Det framstår som demokratiskt tvivelaktigt.

Norquist backar dock inte en millimeter. Lika lite som han anser att växande inkomstklyftor utgör ett samhällsproblem, lika lite är han beredd att problematisera sitt eget inflytande. I slutänden är det nämligen alltid väljarna som bestämmer. Min uppgift, säger han, är att upplysa och informera dem.

Jag sitter mitt emot honom i hans kontor. Blicken är smal och vaksam. Kostymen sitter som svetsad. Den genomförkylde Grover Norquist ställer snabba kontrollfrågor om Sverige som han besökte i början av 1990-talet (Ja, han är svenskättling.) Jag förklarar att det har hänt en hel del sedan dess och nämner krispolitiken, alliansens maktövertagande, Socialdemokraternas förlorade inflytande och de stabila statsfinanserna. På frågan hur det kan komma sig att den svenska ekonomin är i så pass gott skick svarar jag att både Socialdemokraterna och de borgerliga faktiskt är överens om vad som måste göras och att de lärde sig av den ekonomiska krisen för tjugo år sedan. Han ger mig en lång, misstrogen blick.

Grover Norquist (GN): Jag växte upp i Bostonområdet och när jag var ung under Vietnamkriget, säg runt 1968-69, blev jag politiskt medveten. 1968 arbetade jag för Nixons kampanj och i början av 1970-talet engagerade jag mig i olika valkampanjer för kongressen. Jag läste mycket, bland annat Herbert Philbricks I Led Three Lives (om en FBI-agent som infiltrerar det amerikanska kommunistpartiet) och Whittaker Chambers bok Witness (om Alger Hiss som dömdes för att ha spionerat för Sovjetunionen mot USA). Och så läste jag de flesta av FBI-chefen J Edgar Hoovers böcker. Jag var anti-kommunist, rörde mig sedan i konservativ riktning och blev sedan alltmer marknadsekonomiskt inriktad.

Och på den vägen var det inte långt till Washington där, i slutet av 1970-talet, demokraterna och den liberala dominansen började försvagas. Norquist drog sitt strå till stacken och inledde kampen för lägre skatter.

Mats Wiklund (MW): Du framstår inte som någon socialkonservativ, snarare som libertarian.

GN: Jag började i den anti-kommunistiska rörelsen. Min utgångspunkt är att ingenting är viktigare än individens frihet och att allt börjar med ekonomisk frihet. Kan man inte äga land och egendom kan man inte bygga en kyrka. Kan man inte äga, anställa, köpa och sälja kan man inte ge ut en tidning. Alla övriga medborgerliga friheter, som religions- och yttrandefrihet, utgår från att man förfogar över sin egen kropp och egendom.

MW: Var det här något som utkristalliserades för dig under det tidiga 1970-talet?

GN: Ja. Jag kände att mycket stod på spel. Då fanns Sovjetunionen … (han tystnar några sekunder) Jag ägnade den första hälften av mitt liv åt att se till att vi inte skulle bli som Östtyskland. Den andra hälften handlar om att vi inte ska bli som Frankrike eller Grekland. Eller Sverige. (Norquist skrattar tyst och intensivt) Det är väl okej att det inrättas små välfärdsstater, folk kan ju emigrera. Men det fungerar inte i USA. Meningen med USA är att vara en frihetens fristad. Om vi inte är fria är vi heller inte USA. Vi är inte britter, vi är inte vita, vi är inte protestanter – vad vi är och vad vi vill vara är fria.

MW: Den vänsterliberale journalisten George Packer skriver i ForeignAffairs att 1978 är ett märkesår. Det var då USA började röra sig mot höger och bli mer ojämlikt. Du skulle inte hålla med honom om någonting i hans analys. Men vad säger du om själva tesen?

GN: Det är en intressant tanke. Ja, det var då som vi började gå i rätt riktning. Då började vi besegra Sovjetunionen och den amerikanska välfärdsstaten började klappa ihop och visade sig vara en destruktiv kraft.

MW: Har det någonsin funnits en gyllne era i USA?

GN: Du menar om det fanns ett tillfälle då det kunde ha blivit annorlunda? En vändpunkt? Vi borde ha hållit oss utanför första världskriget. Då hade vi inte förstatligat järnvägsnätet, utökat statens makt och höjt inkomstskatterna så kraftigt. Skulle USA ha ställt sig utanför kriget är det långtifrån säkert att Sovjetunionen hade bildats. Men det gäller inte bara oss, alla, tyskar, fransmän, britter, borde ha avstått. De blev alla lurade. Å andra sidan befann vi oss så långt ifrån händelsernas centrum att vi borde ha haft förstånd att räkna ut vilket misstag det var. Vid den tiden fanns en mottaglighet för statlig dirigering och statligt inflytande i USA som påverkade det politiska tänkandet. Vi hade gott om kommunister och socialister. Teddy Roosevelt var en förfärlig förespråkare av den starka staten. Han blev president! Men mycket i hans politik var oamerikanskt.

MW: Jag antar att du tycker att allt gick riktigt fel i och med Franklin D Roosevelts politik under depressionen och hans expansion av statens inflytande. Att det var ett fundamentalt misstag?

GN: Javisst. Men problemet var egentligen Herbert Hoovers politik som förde oss från en recession in i en depression. Roosevelt bara fortsatte i samma spår.

MW: Men följden blev en stor stat.

GN: En allt större stat som var lätt att upprätthålla och motivera under andra världskriget. Sedan satt vi där med en gigantisk värnpliktsarmé i 25 år – efter kriget. Vad i helvete höll de på med!

MW: Var du mot Vietnamkriget?

GN: Nej, jag var för det. Jag var mot kommunismen. Men jag var mot värnplikten (”the draft”).

MW: När jag senast pratade med dig hävdade du att amerikaner står mer till höger än till vänster.

GN: De är intuitivt för en fri marknad.

MW: Så det är där amerikaner befinner sig? När man talar om höger och om konservatism i USA handlar det om att vara för marknadsekonomin?

GN: Ja.

MW: Och det är den motreaktionen som vi nu alltså har sett under de senaste två-tre åren, till exempel från Tea Party-rörelsen?

GN: Tea Party-rörelsen är en reaktion mot massiva statliga utgiftsökningar under Obama och demokraterna. Och för dem har republikanerna inget som helst ansvar.

MW: Statsvetaren Arthur Schlesinger lanserade en teori om att amerikansk politik i ideologisk mening är cyklisk, att den pendlar regelbundet mellan vänster och höger. Vad tror du? Rör sig politiken fortfarande åt höger, eller kan man skönja en tillbakagång?

GN: Jag tror inte att politik är statisk och jag tror att vi kommer att se en fortsatt rörelse högerut. Det finns flera orsaker. Republikanerna står nu till höger om mittfältet, vilket de inte gjorde på 1970- och 80-talen. Varje republikan i representanthuset beskriver sig som en ”Reagan-republikan”. När Reagan valdes (1980) var de ungefär hälften. Idag är i stort sett samtliga republikaner i kongressen beredda att genomföra en dramatisk minskning av statens utgifter.

MW: Frågan är då om amerikanska väljare är med på noterna. Det borde de ju vara om USA fortsätter att gå högerut.

GN: I senaten står 23 demokrater inför omval 2012, men bara 10 republikaner. 2014 är det 20 demokrater och 13 republikaner. Så inom loppet av knappt tre år handlar det om 44 demokrater, tjugo fler än republikanerna. Åtminstone 20 demokrater kan förlora.

MW: Vad jag undrar är om människor verkligen är redo att acceptera drakoniska nedskärningar.

GN: Man behöver inte skära, man kan reformera systemet. Till exempel hävdar republikanerna att deras förslag om att minska inbetalningarna till pensionssystemet kan pareras genom att federala anställda inte får någon löneökning under tre år. Statligt anställda tjänar, inklusive olika förmåner, dubbelt så mycket som anställda i den privata sektorn. Man kan också tjäna pengar genom att minska statens storlek. Inom loppet av dryga tio år kommer posten att ha gjort sig av med 500 000 tusen anställda – en halv miljon! Och det finns flera liknande möjligheter.

MW: Vilken betydelse hade Tea Party-rörelsen för republikanernas framgångar i kongressvalet 2010?

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

GN: De fick partiet att förstå behovet av att minska statens utgifter. George W Bush trodde att han hade gjort alla nöjda och glada. ”Jag höjer inte era skatter. Jag tar inte era vapen ifrån er. Ni får behålla er religiösa frihet. Och så kommer jag att spendera för mycket.” Ingen gjorde uppror mot ”spendera för mycket”! Så han trodde att läget var under kontroll. Men en hel del konservativa drog sig sakta men säkert undan. Sanningen är att det finns en stor väljargrupp som inte gillar ”spendera för mycket”.

MW: Pew Research Center belägger ett samband mellan ett minskat stöd för republikanska kongressledamöter och deras uppbackning av Tea Party-rörelsen. Vad tror du att det kan bero på?

GN: Att väljarna inte längre är lika rädda för Barack Obama. De kanske inte gillar honom, men de är inte rädda. I två års tid när Obama var president och demokraterna hade majoriteten i senaten och representanthuset var det fullt möjligt att vakna upp till nyheten att oljeindustrin förstatligats. Det skulle inte ha överraskat en. De kunde ha gjort det – de hade makten. Människor var livrädda. Nu har republikanerna majoriteten i representanthuset. Demokraterna kan inte göra vad de vill och människor är inte rädda längre.

MW: Å andra sidan behöver väl republikanerna Tea Party-aktivisternas engagemang. De har varit partiets motor.

GN: När vi väl närmar oss valet och säger: välj! Vill ni att demokraterna ska komma tillbaka, eller vill ni hålla dem ännu längre ifrån makten? Då kommer Tea Party-rörelsen att visa sig igen och rösta. Det blir så.

MW: Tror du att det finns förutsättningar för en politisk maktförskjutning så att republikanerna kan bli dominerande under en längre tid än bara några år? Jag kommer ihåg att man hoppades på det under 1980-talet, men så dök Bill Clinton upp.

GN: Möjligheterna gavs. Till exempel under Richard Nixon, men Watergate kom emellan. Om den äldre Bush hade styrt landet som Ronald Reagan hade vi kunnat få uppleva en konservativ era. Om den yngre Bush hade utnyttjat sina åtta år väl hade det kunnat ske. Den goda nyheten är att USA är berett att röra sig i vår riktning. Men för det krävs ett fungerade ledarskap. Vi backas inte upp av fackföreningar och ett politiskt maskineri i storstäderna. Vi måste förlita oss på ett individuellt ledarskap.

MW: De politiska partiernas inflytande i USA har generellt försvagats. Och det är en process som pågått i många år.

GN: Republikanerna har faktiskt vuxit sig starkare på senare tid. Demokraterna är svaga och helt beroende av sina särintressen. De består i praktiken av AFL-CIO (motsvarigheten till LO) och det demokratiska maskineriet i Chicago. Tar man ifrån fackföreningarna deras ekonomiska resurser gör man det också för demokraterna.

MW: Hur går presidentvalet?

GN: Det kan gå hur som helst. Republikanerna har ingen självklar kandidat. Om inte Rick Perry hade klantat sig skulle han haft goda chanser: en framgångsrik guvernör från Texas. Och Mitt Romney har inte heller övertygat om att han gjorde bra ifrån sig som guvernör i Massachusetts. Men jag har inga favoriter. Så länge de lovar att inte höja skatterna är jag nöjd.

MW: Har Barack Obama uträttat någonting gott?

GN: (tyst i 13 sekunder) Han förlängde Bushs skattesänkningar med två år. (tyst ett tag till) Nej, jag kan inte komma på något mer.