Legationssekreteraren Charles Ogier skriver i sin dagbok:

Drottningarna och rikets stormän gillade denna vår plan. Det är nämligen så med svenskarna, att de tro att andra folk se ner på dem och förakta dem, därför att de hava i överflöd vad svenskarna själva sätta mest värde på och även hava alla livsförnödenheter i mängd, varför de misstänka, att främlingar ringakta dem för deras eget armod och brist.

Charles Ogiers dagbok trycktes på latin i Paris 1656. Fyra år senare anhöll den svenske diplomaten Mattias Biörnklou om att boken skulle indras och brännas. Så blev det inte. Den utkom på kort tid i tre olika upplagor. Vad det var som upprörde svenskarna kan vi få en aning om genom att jämföra den latinska texten eller den fullständiga svenska översättningen från 1914 med den översättning som utkom 1828. Den senare var nämligen redigerad, men inte hårdare än att många för Sverige pinsamma iakttagelser fanns med, exempelvis från ett stockholmskt prästhem där en åttaårig flicka sov ölruset av sig liggande över en bibel. Däremot var ovanstående rader bortcensurerade. Det svenska mindervärdeskomplexet var uppenbarligen en känslig sak.

En del av Ogiers iakttagelser hade lika gärna kunnat vara skrivna av en fransk besökare idag. Han berättar om hur de färdas genom oändliga skogar, där granar och furor står, hur man nästan inte ser några människor, hur även städerna verkar folktomma. Samma reaktion har jag fått från mina franska svärföräldrar, från min svåger, svägerska och andra släktingar på besök i Sverige. Just folktomheten – ”Var är alla människor?” – är för mig så bekant.

Det finns annat som lever vidare från 1600-talets Sverige på ett påfallande aktuellt sätt. Den bristande svenska självkänslan, som å ena sidan predikar att inget i vårt land är exempel på ”en inhemsk kultur” och å andra sidan strävar efter det höga målet att Sverige som världens moraliska stormakt borde ha en plats i FN:s säkerhetsråd, är inte den ett vackert prov på att mindervärdeskomplexet lever än? För att nå till platsen i FN, detta av regeringen fastställda mål, förtiger man flagranta övergrepp mot mänskliga rättigheter, om landet kan tänkas rösta för ett svenskt säte i säkerhetsrådet. Man använder pengar avsedda för bistånd till bjudresor under namn av klimatkonferens, för att försäkra sig om röster. Det svenska mindervärdeskomplexet verkar kunna offra allt av anständig heder på det internationella erkännandets altare.

Verner von Heidenstam skrev 1897 i ”Om svenskarnes lynne” att svenskar bara förmådde se storheten i det som också gjort avtryck i andra länder. Riksbyggaren Gustav Vasa beundrades därför inte på samma sätt som en äventyrare som Gustav II Adolf, eftersom den senare fått internationell uppmärksamhet. Ellen Key svarade samma år med att hävda att det inte berodde enbart på den internationella uppmärksamheten, utan också på ett ”Don Quijote-drag i nationen”. Svensken beundrar den galne äventyraren som strider för en stor sak, även då det går käpprätt åt skogen. Och förmodligen är jag inte ensam om att se en och annan don Quijote omgiven av många Sancho Panza också i dagens Sverige.