Mindre vanligt är dock att göra motsatsen, förmodligen av praktiska skäl: texter som behandlar ett stort antal verk tenderar också att vara väldigt långa. Det beror förstås på att litteraturvetenskap i huvudsak är en kvalitativ vetenskap.

Men måste den vara det? Finns det något att vinna på att göra kvantitativa litteraturanalyser? En som propagerar för det är den italienska professorn Franco Moretti, som för fem år sedan grundade The Stanford Literary Lab. Han har, i motsats till närläsning, myntat begreppet distansläsning – ”distant reading”. För honom spelar det ingen roll hur många verk man lyckas läsa från en viss epok, det kommer alltid att finnas tusentals som man aldrig kommer att hinna med. Så vad är lösningen? Att analysera dem utan att läsa dem överhuvudtaget. Med hjälp av olika databaser med ett stort antal digitaliserade verk analyserar Moretti och hans studenter Västerlandets litteraturkanon utifrån den statistiska förekomsten av olika nyckelord och stilmedel. Boken The Bourgeois är ett skolexempel på en sådan studie, och man får säga att det är ett gans­ka övertygande slag för kvantitativ litteraturforskning.

Morettis mål är att undersöka hur borgarklassen har framställts i den västerländska litteraturen, från en äventyrlig början hos Defoe i början av 1700-talet över viktorianismens inskränkta moralism till Ibsens visionära entreprenörer och den därpå följande upplösningen i massideologiernas och masskonsumtionens århundrade. Ordet bour­geois uppstod i 1000-talets Frankrike i formen burgeis och avsåg dem som bodde i de medel­tida städerna (bourgs). Till skillnad från bondeklassen var dessa männi­skor fria i bemärkelsen att de stod utanför den feodala rättsordningen. Mot slutet av 1600-talet kom denna frihet även att innebära ekonomisk självständighet gentemot de övriga stånden och därefter började ordet dyka upp i olika lokala former i alla västeuropeiska språk (förutom engelskan, där det bevarade sin franska identitet och senare kompletterades av det mer diskreta och porösa ”middle class”).

Den första litterära exponenten för denna nya klass är, enligt Moretti, Robinson Crusoe. I detta tidiga uttryck för borgerlig kultur finns fortfarande ett starkt inslag av äventyr, som hade dominerat tidigare litterära genrer. Ordet äventyr ska dock här inte förstås som en serie oförutsedda händelser utan snarare som en form av kapital, en riskfylld investering. Det tidiga ordet adventiure syftade på när en handelsman, istället för att sälja till redan kända köpare, gav sig av med sina varor utan att veta vilken marknad han skulle sälja dem på. Det är precis vad Robinson gör innan han lider skeppsbrott och spolas iland på en tropisk ö. En avgörande skillnad mellan Defoes roman och tidigare feodala äventyrsberättelser är att i Defoes universum existerar ingen ödesbestämdhet, där finns ingen gud som håller i trådarna. Robinson är utelämnad åt sig själv och sina praktiska färdigheter. I detta universum är det möjligt för sjömannen att tämja den nyckfulla sjöhandelsgudinnan Fortuna.

Moretti identifierar denna nya dynamik genom att analysera en serie nyckelord. Ord som ”användbar”, ”effektiv” och ”komfort” sammanfattar Robinsons värld. Allt han gör på ön har ett tydligt uttalat praktiskt syfte, utförs med största möjliga effektivitet och leder till ökad komfort för subjektet. Komfort är i sin tur bara legitim i den mån den gör subjektet redo för mer arbete nästa dag. Moretti visar hur denna Zwecksrationalität till och med tar sig grammatiska uttryck. Defoes prosa är ­framåtlutande: Robinson gör något efter att ha avklarat något annat, varefter han börjar fundera på hur han ska uppnå nästa mål. Det är ”tillväxtens grammatik”. Här framstår den borgerliga mentaliteten i sin tydligaste skepnad, vilket enligt Moretti gör Robinson Crusoe till ett borgerligt por­talverk. Han visar också hur allt fler områden, inklusive konsten, tvingas underkasta sig ändamålsenlighetens regim. Detta är den borgerliga kulturens största symboliska triumf: skapandet av en ”arbets­kultur”, det som Max Weber beskrev som ett irrationellt liv ”där en man enbart existerar för sitt företags skull istället för tvärtom” och där det enda resultatet av ens ideliga aktivitet är ”den irrationella känslan av att ha utfört sitt arbete väl”.

Det är ingen slump att borgarklassens litterära historia är starkt förknippad med romanens. Prosa är den borgerliga kulturens uttrycksmedel par excellence, inte den oberäkneliga och världsfrånvända poesin eller dramatikens tvära kast mellan olika känslolägen. Ordet ”prosaisk”, med dess bokstavliga och jordnära konnotationer beskriver den borgerliga mentaliteten väl. En parallell utveckling sker i det nederländska måleriets övergång från allegori till att under 1600-talet fokusera på vardagslivets bestyr. Även genremässigt inrättar borgarklassen sin egen kategori, någonstans mittemellan aristokratins högstämda tragedi och plebejernas vulgära komedi. Diderot döpte den till genre sérieux.

När borgerskapet i början av 1800-talet börjar göra sig redo att överta rollen som den ledande klassen från aristokratin, tillkommer just det nyckelordet: allvarlig. Ett utmärkande drag för denna genre är vad Moretti kallar ”fillers”: långa minutiöst­ detaljerade passager där inget speciellt händer, som breder ut sig mellan de narrativa vändpunkterna. Denna företeelse, som delvis är förklaringen till de realistiska romanernas svällande omfång, är enligt Moretti den enda narrativa nyheten under hela seklet. Den motsvarar den nya härskande klassens upplevelse av tillvaron: som lugn regelbundenhet. Dessa utfyllnadsstycken präglas också av en tilltagande ”objektivitet” hos berättaren.

Men Moretti tillskriver denna analytiska opartiskhet ett konservativt drag. Nuet skrivs enligt honom in i det förgångna på ett så detaljerat sätt att det omöjliggör varje alternativ till den rådande ordningen. Detta tillstånd finner en politisk ­motsvarighet i begreppet realpolitik som myntas efter revolutionerna 1848. Det nya hos 1800-talsromanen kan alltså sammanfattas med kapitalistisk rationalitet, som omorganiserar berättandet och politisk konservatism, som dikterar de beskrivande pauserna.

Samtidigt visar Moretti hur stilgreppet fri indirekt stil eller erlebte rede, det vill säga: närmandet och ibland sammanblandningen av berättarens och romanfigurernas röster, gör att berättarens objektiva vetande transponeras till subjektet. Detta exemplifieras i Emma Bovary, som via berättarröstens intrång i hennes eget medvetande fylls av idéesreçues, de småborgerliga fördomar som Flaubert älskade att håna. Subjektet görs så allmängiltigt att det fullständigt förlorar sin originalitet och romanens existensberättigande ifrågasätts.

En av borgarklassens största teoretiker är också dess främsta fiende. I Det kommunistiska manifestet tillskriver Karl Marx (och Friedrich Engels) bourgeoisin en närmast mystisk förmåga att sönderslita gamla ”idylliska relationer”, dränka all ”religiös glöd” i ”den egoistiska beräkningens iskalla vatten” och dra bort från familjen dess ”sentimentala slöja”. Men enligt Moretti lyckas Marx egen epok, som utgör kulmen på borgarklassens utveckling, istället åter beslöja verkligheten genom litteraturen. Nygotisk sentimentalitet är just det som utmärker viktorianismens torftiga kultur, ofta i syfte att förkläda verkligheten. Tennyssons labyrintiska poesi och Conrads digressiva prosa bör enligt Moretti ses som olika sätt att maskera de alltför pikanta sanningar som den industrialiserade och koloniala kapitalismen producerar.

Det engelska borgerskapets aggressiva reaktioner på Ibsens pjäser är uttryck för samma vilja att fly verkligheten. Den här reaktionen tar sig även rent antiintellektuella uttryck. Om kunskap för Robinson var en dygd, är den i det viktorianska England av sekundärt värde. Efter 1840 blir ordet ”earnest” vanligare än ”serious” i engelsk prosa. Skillnaden är att fokus flyttas från en handlings konsekvenser till dess intentioner, kardinalsordet ”allvarlig” utvidgas med en ny, moralisk dimension.­ ”Brave”, ”sincere”, ”gentleman”: dessa är den viktorianska idealmannens dygder. Intellektuell förmåga degraderas till tredje plats bakom moralisk och religiös principfasthet och gentlemannamässigt uppförande. För en man i imperiets tjänst sågs intellektualism snarast som en belastning och fara. Hellre en inbilsk och lydig ”gentleman” som inte ifrågasätter. Viktoriansk kultur är en uppvisning i förställning och kamouflage, allt för att det som är fast inte ska förflyktigas.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ibsen utgör förresten borgarklassens sista stund på historiens scen innan­ mörkret slutligen faller. Här visar sig dock Morettis metod begränsad. Inget nyckel­ord lyckas ringa in vad som utmärker Ibsens pjäser, nämligen den glidande skalan mellan brott och onda handlingar, mellan halvsanning och lögn. Men Moretti löser det genom att själv bistå: han döper fenomenet till ”gråzonen”. Ibsen är speciellt intressant då borgerskapet i hans värld har nått sitt mål. Här finns ingen aristokrati som ser ner på den, borgarklassen är den dominerande klassen, ”samhällets stöttepelare”.

Detta märks även i en förskjutning i borgarens personlighet. Defoes handelsman, vars högsta dröm är ett bekvämt liv, har nu ersatts av en entreprenör med oändliga resurser till sitt förfogande. Den modesta och nöjda småborgaren har blivit en ”kreativ förstörare” som inte sällan får betala ett högt socialt pris för sin hybris. Ibsens visionära borgare kräver också ett nytt språk. Dramat visar sig passa denna framåtblickande personlighet bättre än den nyktert registrerande prosan. Vid sekelskiftet har så den realistiska prosan spelat ut sin roll som borgerskapets trogna spegel. Strax därefter slukas även borgarklassen själv av historiens dimmor.

Morettis bok är en njutning att läsa. Prosan är lättillgänglig och flyhänt, kapitlen är föredömligt korta och underhållande, resonemangen genomgående stimulerande. Det går naturligtvis att ställa en del frågor angående metoden: Hur representativt är egentligen urvalet? Finns det inte en anglosaxisk slagsida (trots ett kapitel om nationella egenheter)? Är det inte förtäckt historiematerialism i Lukács anda han sysslar med? Men ingen invändning överskuggar det faktum att det här är ett litteraturvetenskapligt storverk. Hur uppfriskande är inte anspråken på att säga något om litteraturen som helhet istället för att stirra sig blind på ett par strofer? Nog borde fler institutioner kunna hålla sig med en enhet för kvantitativ forskning om resultaten kan se ut så här.