En särskild edition ges ut i Aust­ralien och man har till och med nått framgångar på nätet. Alltsammans sker i hög grad tack vare den outtröttlige Fraser Nelson, en skotte som kom ombord 2006 och tog över rodret för fem år sedan.

Listan över företrädare förpliktigar. Bland tidigare chefredaktörer finns Margaret Thatchers finansminister Nigel Lawson, hennes briljante biograf Charles Moore och hennes beundrare Boris Johnson (borgmästare i London, snart i ett parlament nära Themsen). Men Fraser Nelson står sig väl i konkurrensen, inte minst som konsekvent förkämpe för pressens frihet. Bland alla strängar på hans lyra finns även goda kunskaper i svenska och ett stort intresse för Sverige. Vad tänker han om läget i svensk politik? Och hur ser han på den folkomröstning som ska avgöra framtiden för hans hembygd?

PJ Anders Linder (PJAL): Hur ser den brittiska bilden av Sverige ut nuförtiden?

Fraser Nelson (FN): Jag kan inte komma på något tillfälle när det svenska inflytandet har varit större. Det märks i musiken och kulturen. Alla har förstås Ikeamöbler hemma, och vi har till och med börjat importera politiska idéer. Numera finns en hel rad friskolor i Storbritannien efter svensk förebild. Helhetsbilden är ganska sammansatt. Å ena sidan har Sverige fortfarande en del starkt socia­listiska drag, å andra sidan är det väldigt kreativt och individualistiskt; jag kommer till Sverige minst tre gånger om året, och det känns alltid som att besöka framtiden. Jag har säkert extra lätt att lägga märke till det svenska, eftersom jag är gift med en svenska, men det är verkligen så, att när Sverige kommer upp i ett brittiskt samtal kan det gälla allt från samhällsfrågor till musik, mat och dryck. Herregud, Sverige lyckas till och med sälja cider hos oss, fast den engelska cidern är den bästa i världen.

PJAL: Vad säger då de som gillade Sverige för 30–40 år sedan och betraktade landet som det progressiva paradiset?

FN: De är lite vilse. Det kom ut en bok på temat häromåret. Den är skriven av Andrew Brown och heter Fishing in Utopia och är en klagosång över allt som gått förlorat i och med förnyelsen av Sverige. Men det är ändå inte så att högern tagit över Sverige utan båda sidor hittar numera saker att gilla. Vänstern gillar den omhändertagande kulturen, medan högern gillar att skatterna sänkts och att privata företag utför många klassiskt offentliga tjänster. Förr var det till USA man åkte för att få inspiration, speciellt inom högern, men nu åker man mest dit för att se vad som inte fungerar. Jag besökte Karl Rove i Vita huset när de blivit omvalda och hade mycket politiskt kapital att spendera. Då var tanken att införa ett svenskt pensionssystem, men det misslyckades

PJAL: Du beskriver en uppfattning om Sverige som en sorts futuristiskt ideal. Hur väl tycker du att den stämmer med verkligheten?

FN: Det finns förstås betydligt fler problem än vad vi svedofiler vill erkänna. Människor jobbar på elvamånaderskontrakt, eftersom anställningsskyddet är så reglerat. Skillnaderna är stora mellan invandrare och icke-invandrare. Minoriteter hamnar utanför. När det rapporterades om svenska förortsupplopp var det många som inte trodde sina ögon. Hur kunde det finnas sådana problem i detta praktiskt taget perfekta land? Det finns förresten en annan färsk bok om Norden: The Almost Nearly Perfect People.

PJAL: Nästan perfekt… Vad eller vem har varit avgörande för att den känslan ska uppstå?

FN: Se på bilderna i ankomsthallen på Arlandas terminal fem. De där personporträtten är en fantastisk illustration av styrkan i Stockholm och Sverige: otroliga individer, som har nått framgång på alla möjliga områden. Vi talar inte om en enda hjälte utan om ledare på en hel rad olika fält. Här har någon tänkt efter ordentligt och träffat rätt. Som skotte skulle jag hemskt gärna se att Edinburgh gjorde likadant. När man tänker på länder tänker man inte i första hand på landskap utan på människor. Vad gäller mina personliga hjältar måste jag absolut nämna Anders Borg. Han är världens bästa finansminister och det är häpnadsväckande att Sverige tycks vara på väg att ge honom sparken. Skicka honom till oss när ni är klara med honom. Ja, vi kan ta Reinfeldt också. Skicka dem till London allesammans. Vi behöver dem!

PJAL: Det har gått trögare för alliansregeringen under den andra mandatperioden 2010–2014 än under den första 2006–2010. Opinionen är ogin. Har det påverkat bilden av Sverige?

FN: Om jag nu ska vara alldeles ärlig är det inte så att alla britter följer svensk politik i detalj…

PJAL: Vad säger du, gör de inte? Jag blir helt chockerad.

FN: Situationen känns lite märklig för oss som gillar Sverige. Här finns en framgångsrik regering, vars politik man försöker kopiera världen över, och så håller den på att förlora… Slutsatsen som konservativa i Storbritannien drar är att det här är vad som händer när man löser för många problem. Väljarna konstaterar att man inte längre behöver oroa sig för ekonomin, och då kan man kosta på sig att gå tillbaka till hur det var förut och göra vad Sverige har brukat göra bäst: säga nej till borgerlig politik. För de brittiska konservativa har det blivit en politisk tillgång att man inte har lyckats lösa problemet med budgetunderskottet. Finansminister George Osbornes första plan var att nå fram till balans på fem år, men nu talar han i stället om tio år och tycker att det är bra. Han förstår sig inte något vidare på ekonomi, men han ser den rent maktpolitiska poängen: Vårt jobb är halvfärdigt, så låt oss nu slutföra det. Han tycker att det är ett mer attraktivt erbjudande än att säga att nu har vi gjort vad ni valde oss för att göra, så var nu snälla och välj om oss.

PJAL: Men även om det går trögt med de brittiska underskotten håller arbetsmarknaden snabbt på att förbättras?

FN: Vår arbetsmarknad är mycket mer flexibel än den svenska. Det är ett område där Anders Borg inte gjort så stora framsteg. Det finns flera skäl till att det går åt rätt håll. Vi har genomfört skattelättnader för låginkomsttagare även om de inte varit lika konsekventa som de svenska, och det visar sig att arbetsmarknaden reagerar snabbare än vad många trott. Vad gäller lönerna har reallönerna inte repat sig efter krisen och när det blir billigare att anställa, får fler personer arbete. Flexibiliteten syns också i form av fler jobb utan garanterat antal timmar, många fler självanställningar och mer deltidsarbete. Det skapas väldigt många nya jobb. Och så har vi regeringens välfärdsreform.

PJAL: Har den hunnit få effekt?

FN: Jadå. Du tänker kanske på den stora omläggningen till en enhetlig socialförsäkring, och den har inte trätt i kraft ännu, men annat har hänt. Risken har till exempel ökat rejält för att man blir av med arbetslöshetsersättningen om man inte tar anvisade jobb, och det har införts ett tak som gör att inget hushåll kan få mer i bidrag än vad ett genomsnittshushåll i arbete tjänar. Numera kan de konservativa säga med trovärdighet att man är partiet som står för ökad sysselsättning, och det är en stor fördel för dem. En sak är säker. Det var en väldig tur för Sverige att Socialdemokraterna inte lämnade något stort underskott efter sig. Så småningom behöver även vi ha regler som ni, som säger att det ska vara balans i de offentliga finanserna.

PJAL: De svenska friskolorna har väckt mycket intresse i Storbritannien och den liberalkonservativa regeringen har infört ett liknande system. Fast när David Cameron ombildade regeringen fick den profilerade utbildningsministern Michael Gove byta jobb. Hur ska man tolka det?

FN: Ni svenskar ska skatta er lyckliga att ni har de fackföreningar ni har, vettiga fack är en av nycklarna till era framgångar. Inte ens era lärarfack har varit helt fientliga mot friskolorna, medan våra från första början har ägnat stor energi åt att försöka döda idén. Deras outtröttliga kampanj, där facket gjorde sig till talesmän för hela lärarkåren, övertygade till sist premiär­ministern om att reformen är impopulär och att han måste få bort den från dagordningen före valet nästa år, så han ersatte Gove med en person utan större kunskaper om utbildningspolitik. Det är förstås ingen hjälp att det svenska utbildningssystemet är i svårigheter. Går man in i frågan i detalj kan man se att friskolorna klarar sig bra jämfört med kommunala skolor, men på det stora hela har det blivit svårare att lyfta fram Sverige som en förebild. Det minskar tilltron till modellen. Det återstår verkligen att se ifall de brittiska friskolorna kan överleva en Labourregering. Ett misstag som regeringen gjort är att man inte, som i Sverige, har delegerat tillståndsbesluten till en fristående myndighet. Nu ligger beslutsrätten kvar i utbildningsdepartementet, och om det får en ny politisk ledning…

PJAL: Hur ser du på svenska valet i höst?

FN: Jag kommer att följa det noga och hoppas att Fredrik Reinfeldt klarar sig, men jag är inte så värst optimistisk. Efter åtta år vid makten måste man ge väljarna ett riktigt, riktigt bra skäl att få fortsätta. Jag tror inte att Sverige kommer att säcka ihop ifall det blir maktskifte, men i så fall kommer det tyvärr att finnas ett land mind­re för oss konservativa att peka på som exempel på hur framgångsrik konservatismen kan vara.

PJAL: Å andra sidan skulle du kunna säga att resultaten visar sig tillräckligt stadiga för att klara maktväxling. Det finns trots allt en kontinuitet fram till Reinfeldt från Bildt via Persson.

FN: Persson tog hand om underskotten på ett utmärkt sätt, och han lät friskolorna vara i fred. Jo, det som gör Sverige imponerande och starkt kommer att finnas kvar.

PJAL: Den stora frågan handlar mer om rörelseriktning än om själva maktinnehavet. Erfarenheterna från 1990-talet börjar blekna. Man får för sig att politiken kan åstadkomma vad som helst, att budgetbalans är trist och att det alltid kommer att finnas pengar till det man har lust att göra. Krisen glöms bort.

FN: Krisen… Vi lever mitt i den.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

PJAL: Om nu Reinfeldt förlorar, tror du att väljarnas känsla att det helt enkelt är dags för lite förändring kommer att vara den viktigaste faktorn?

FN: Ja. Rastlösheten. Och så verkar svenskarna har tappat aptiten på skattesänkningar.

PJAL: Reinfeldt går inte till val på sänkt skatt.

FN: Nej, och han förlorade en omröstning om marginalskatten i riksdagen. I Storbritannien skulle det ha blivit gatuprotester om regeringen föreslog sänkt skatt och oppositionen röstade emot, men i Sverige tycks inte aptiten vara lika stor. Känslan av att Sverige är överbeskattat verkar ha klingat av.

PJAL: Jag måste fråga om ett annat val också. Några dagar efter det svenska riksdagsvalet är det folkomröstning om självständighet för Skottland. Hur ser du på den?

FN: Jag kommer från höglandet. Jag är högländare, skotte, britt, europé och stolt över alla dessa identiteter. För mig är det bisarrt med en konflikt mellan skotskt och brittiskt. Jag och andra som är för unionen står helt frågande inför hur det kunde gå så här långt, hur kunde vi hamna i något så meningslöst och skadligt som en folkomröstning om att dela upp Storbritannien? Det beror inte bara på Mel Gibson. Det beror på att nationalisterna har formulerat en inspirerande idé om ett eget land och att varken Cameron eller andra ledare har lyckats göra detsamma för ett sammanhållet Storbritannien. Nationalisterna har vunnit människors hjärtan, men det verkar som om unio­nisterna har vunnit deras huvuden och att det till sist blir huvudena som avgör. ­Nationalisterna har varit framgångsrika i att visa att ett oberoende Skottland är möjligt, men de kan inte säga vilka problem som självständigheten skulle lösa. Man gav 16- och 17-åringar rösträtt, för första gången, i förhoppningen att de skulle vara betagna av Braveheart, men det visar sig att de snarare tänker globalt än lokalt och gillar att vara del av ett större nätverk som Storbritannien. När jag besökte min gamla skola fick jag oroliga frågor om det kommer att bli svårare att få jobb i England ifall Skottland blir ett eget land.

PJAL: Så hur går det?

FN: Jag tror som sagt på ett nej. Det är så mycket mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Jag är mycket patriotisk, men jag är inte nationalist. Nationalismen är en idé som gjort mycket skada, och jag tror att tomheten i det nationalistiska budskapet till sist kommer att avgöra. Fast om nationalisterna får 42­–43 procent kommer de ändå att se det som en moralisk seger och fortsätta kampen. Det blir ett neverendum med krav på mer och mer befogenheter till Edinburgh, och i England förstår de sig inte på det skotska. Cameron själv vet mer om södra Frankrike än om Skottland. Vad han inser är att ju mer makt som Edinburgh får, desto mer kommer Edinburgh att vilja ha. Så omröstningen blir knappast någon slutpunkt. Det är som med Sverige. Oavsett hur valet går kommer ert inflytande att göra sig gällande i Storbritannien, det svenska nytänkandet handlar om så mycket mer än politik.