Han var ett av de två syskon som fick ärva faderns pengar. Syskonen hade från början varit sju, men fem av dem dog i förtid. Kvar fanns bara en åtta år äldre bror, Peter Christian, som Søren nästan hysteriskt tycks ha konkurrerat med från vaggan till graven.

Sitt arv förbrukade den yngre brodern på att i en strid ström skriva böcker och att själv bekosta utgivningen av dem. Någon anställning brydde han sig aldrig om att försöka skaffa sig, trots att han var prästvigd och ibland fantiserade om att bli pastor i någon by på landsbygden. Och som akademisk teolog sökte han aldrig någon tjänst som lärare vid prästseminariet i Köpenhamn, trots att han i både formellt och intellektuellt hänseende var väl kvalificerad för en sådan.

Peter Christian gjorde en lysande karriär som teolog och präst, blev biskop i Aalborg och så småningom även kyrko- och undervisningsminister i Danmark. Men Søren, som inte tillät sin bror att komma till hans dödsbädd, valde att vara lika ångestriden som intelligensaristokratiskt solitär och att kritisera det kyrkliga etablissemanget.

”I Carlisles framställning tecknas konturerna av en intellektuellt äregirig prestigemänniska, som är beredd att offra praktiskt taget allt för att kunna bedriva sitt författarskap.”

Han valde att som ekonomiskt oberoende skriftställare bekämpa sin samtids potentater inom kyrkan och de teologiska professorerna vid universitetet i Köpenhamn. Särskilt inriktade han sig på att göra upp med biskop J P Mynster på Själland och professor Hans Lassen Martensen, två på sin tid högt aktade personer som numera uteslutande är ihågkomna för att Kierkegaard var arg på dem. Så kan det gå.

Søren Kierkegaard visste inte hur länge fadersarvet kunde räcka för att han ur egen ficka skulle kunna finansiera ett författarskap. Det visade sig att arvet kom att räcka i 17 år. I början av de åren levde han på stor fot i en praktvåning. Trots att han var ensamstående, höll han sig med tjänstefolk. Han hade en dyr garderob och rökte fina cigarrer, reste ofta till Berlin och levde överhuvudtaget flott. Stegvis drog han in på tjänarstaben och började flytta till billigare lägenheter, ända tills han under det sista året av sitt liv blev tvungen att finna sig i att bo i ett litet studentrum. Sina allra sista pengar satsade han på att ge ut sina böcker. Han dog 1855, 42 år gammal, och lämnade då efter sig ett mycket omfattande författarskap, utfört på tolv år.

Vem var då fadern, mannen som kom att finansiera allt detta? Michael Pedersen Kierkegaard växte upp under torftiga förhållanden i ett torp på Jylland och fick tidigt börja arbeta som fåraherde hos en släkting. Därefter sändes han till en annan släkting, en morbror som var lärfthandlare i Köpenhamn. Den unge pojken lärde sig textilbranschen och lyckades snart själv etablera sig som affärsman med egen firma och skaffade sig internationella kontakter. Genom kloka investeringar i fastigheter och guld blev han så småningom en av Danmarks rikaste män och kunde dra sig tillbaka från yrkeslivet redan vid 40 års ålder.

Historien om faderns utveckling från att ha varit en ung trashank i en gudsförgäten bondby på Jylland till att bli en stenrik krösus i Köpenhamn, är i det närmaste osannolik. Till saken hör att han var en gudfruktig karl, till både kropp och själ plågad av de sexuella äventyrligheter som lett till att han drabbats av syfilis. Att fem av hans sju barn dog i unga år kopplade han själv samman med detta. Det var ett syndastraff och i hans egna ögon ett berättigat sådant.

Det är brittiska Clare Carlisle, universitetslektor i filosofi och teologi vid King’s College i London, som berättar om faderns osannolika klassresa i sin biografi Philosopher of the Heart, med undertiteln The Restless Life of Søren Kierkegaard. Det är Carlisles tredje bok om Kierkegaard. Man märker att hon grundligt kan sitt ämne. Fotnoterna omfattar uppemot hundra sidor, så en del av det akademiska finliret har hon stuvat undan i den avdelningen, detta för att i stället berätta om Kierkegaards liv. Och vilken berättelse det blir! Framställningen är ytterst livfull, med åtskilliga stämningsskapande detaljer och med små utvikningar som gör att man ibland nästan tycker sig läsa en spännande roman.

Någon roman är det emellertid inte alls, utan en biografi över en extremt självupptagen person som genom sina dagböcker, förda livet igenom, har efterlämnat ett ofantligt material att ösa ur. Kierkegaard var tydligen en sådan person som tyckte att allt han företog sig var intressant och betydelsefullt. I de böcker han publicerade visade han upp sitt avancerade tankeliv. I dagböckerna noterade han allt annat, vad han åt till lunch, vilka kläder han hade på sig, sin frisyr, vilka människor han träffade, vilka utflykter han gjort med sin kusk och sin hästdroska, vilka promenadstråk han valt att vandra genom Köpenhamn.

Carlisles biografi är okonventionell, inte minst genom att hon börjar med att dyka ner i Kierkegaards liv sådant detta var 1843, då han vid 30 års ålder debuterade med Antingen – eller och därefter samma år gav ut ytterligare sex böcker, alltså inalles sju böcker under sitt första år som författare, ett personligt rekord till och med för den grafomaniskt lagde Kierkegaard. Med utgångspunkt från 1843 rör hon sig sedan i sinnrika cirklar och spiraler både bakåt och framåt i kronologin. Det är fiffigt och görs ganska elegant, utan att det alls blir rörigt. Carlisle­ passar naturligtvis på att hänvisa till Kierkegaards cirkulära tidsuppfattning och idé om den eviga upprepningen, liksom till hans dystra tanke: ”Livet kan bara förstås baklänges, men måste levas framlänges. Det outforskade livet är inte värt att levas.”

Carlisle undviker att göra stor sak av något som tidigare levnadstecknare har varit inne på, nämligen att det var Kierkegaards övertygelse om att att han själv ärvt faderns syfilis som gjorde att han bröt den ettåriga förlovningen med sin älskade Regine Olsen. På sitt dödsläger berättar han att det var ”en påle i köttet” som gjorde att han bröt med henne och avstod från att gifta sig. När han dog höll han i sin hand den förlovningsring han hade skänkt henne och sedan återfått.

Det är inte diskretion som gör att Carlisle bara i förbigående noterar Kierkegaards farhåga och då går fort förbi den, som om den vore bara ett svepskäl, knappast värt att beakta på allvar. Istället kastar hon sig med hull och hår in i Kierkegaards idéer om äktenskapet och dess betydelse från kristen synpunkt. Det visar sig att hon anser att andra faktorer sannolikt spelade en större roll, exempelvis den danske filosofens förakt för det vanliga livets konventionella brackighet, hans tilltagande vurm för asketism och metodiskt självplågeri, till sist även hans misogyni och uppfattning om kvinnan som farlig fresterska. Vad hon efter att ingåen­de ha vittjat hans publicerade verk och hans dagböcker för att finna förklaringar till Kierkegaards vägval till sist ändå allra mest betonar är en omständighet som filosofen aldrig själv har dryftat men som hans levnad i hennes ögon eftertryckligt manifesterar. Den omständigheten är att Kierkegaard helst av allt helt enkelt ville skriva och inte bli störd av hustru eller barn i den verksamhet som han bestämde att satsa alla sina ärvda pengar och hela sitt liv på.

I Carlisles framställning tecknas konturerna av en intellektuellt äregirig prestigemänniska, som är beredd att offra praktiskt taget allt för att kunna bedriva sitt författarskap och låta detta få karaktär av ett veritabelt korståg med udden riktad mot kyrkan och dess samtida representanter i Danmark – naturligtvis inklusive den välanpassade äldre brodern. Vad hon också betonar, då med uppriktig beundran, är att Kierkegaard är på jakt efter en scen för sin exceptionella begåvning, både som kompromisslös tänkare och som i stilistiskt hänseende suverän skribent. För en författare av hans sort fanns inget bokförlag, heller inte en omhuldande borgerlig läsekrets som den som fanns att tillgå för en samtida berättare som H C Andersen, en man som anpassade sig till marknaden och som för sin försörjning var helt beroende av att kunna väcka förtjusning, kort sagt en beställsam författare av det slag som Kierkegaard avskydde.

I en recension skrev Kierkegaard avfärdande om H C Andersen som en lättviktig författare utan bärande världsåskådning. Recensionen refuserades av tidningen som Kierkegaard sände den till. Han anmodades att omarbeta den och fann sig i detta, men även omarbetningen refuserades, så han fick slutligen bekosta tryckningen själv. H C Andersen svarade med att karikera den unge antagonisten i en komedi som uppfördes på teatern i Köpenhamn. Inom studentlivet var Kierkegaard lätt att skilja från mängden på grund av att han hade en extravagant och vådligt uppåtkammad frisyr. I H C Andersens pjäs förekommer en kokett frisör som har förläst sig på Hegel och med filosofisk svada marterar sina kunder medan han klipper dem.

Både Andersen och Kierkegaard var extremt känsliga för kritik. Minsta ifrågasättande, även om detta framfördes i kamratliga ordalag under en vänskaplig promenad på tu man hand i Köpenhamn, kunde locka Kierkegaard att skriva en strid ström av brev till en vän. Han ville alltid få rätt, även om det kostade honom att skriva hundra sidor för att argumentera för sin ståndpunkt. Incitamentet till hans böcker var ofta polemiskt. Det kunde exempelvis vara att Kierkegaard retade sig på en slarvig eller svassande formulering som biskop Mynster gav ifrån sig från predikstolen i Vor Frue Kirke, domkyrkan i Köpenhamn, och så gick åhöraren hem och började skriva om saken, så utförligt att det till sist blev en bok i ärendet. Det var irritation som drev honom att skriva, irritation eller ångest.

Kierkegaards förmåga att oinskränkt känna och att ingående kunna beskriva ångest, oro och förtärande själv­tvivel gör att han ännu i vår tid kan dra till sig många unga läsare. Dessutom har han en i unga läsares ögon säkert tilldragande egenhet i att han heroiserar ångesten, upphöjer den högt över den fäaktiga borgerliga anpassligheten, och ser den som ett tecken på en högre grad av medvetenhet. Det stråket i hans författarskap gör att han framstår som en föregångare till Nietzsche, för vilken den ångestridne heller ju inte nödvändigtvis är en svag människa utan kanske snarare ett embryo till en övermänniska, balanserande på randen till en avgrund.

Idéhistoriskt viktigare är ändå Kierkegaards betydelse för Sartre och för hela den existentialistiska filosofin. Han brukar framhållas som existentialismens fader. Anledningen till detta är danskens radikala individualism och att det för denne outtröttligt resonerande och argumenterande författare slutligen visade sig finnas vissa viktiga och för en människa helt livsavgörande frågor som helt enkelt tycktes vara omöjliga att uttömmande diskutera och med intellektuella redskap ta ställning till. Ställd inför sådana frågor gällde det att träffa ett val, ett val i samklang med ens egen individuella natur, ens personliga väsen. Det valet kan vara att tro på Gud och på löftet om evigt liv. Valet kan också vara att inte tro på något sådant. Men det är fråga om ett val, inget som man kan argumentera om för eller emot. Det blir bara löjligt. Punkt slut. Själv valde han att tro på Gud och det eviga livet.

Kierkegaard föraktade sin samtids teologer för att de i hans ögon med uppenbart otillräckliga förnuftsargument försökte berättiga den kristna trosuppfattningen. Han gick så långt i sin kritik av sådana enligt hans uppfattning småborgerliga impulser att han dömde ut hela den danska kyrkan och kallade den okristen och okunnig om trons rätta natur, såtillvida att denna inte kan bygga på övertygelse utan måste ha sin grund i ett personligt val. Själv tyckte han sig ana denna form av beslutsamhet hos aposteln Paulus och hos Augustinus. Han betonade att hans ståndpunkt inte alls är någon variant av ett ”credo quia absurdum” (Jag tror för att det är orimligt) utan att en kristen tro är lika orimlig eller rimlig som vilken annan livsuppfattning som helst. Den utgör ett val och bör inte uppfattas som något annat än ett uttryck för ett val. Det är denna tankelinje som gör att Kierkegaard har kommit att beskrivas som den förste existentialisten.

Det är uppiggande att Carlisle ger så mycket utrymme åt Kierkegaards idéer och inte bara försöker beskriva hans levnad år för år. Å andra sidan kan man fråga sig vad alternativet skulle vara. I yttre bemärkelse hände det inte så mycket i Kierkegaards liv. Mest skrev han bara, dag som natt. De få händelser hans liv bestod av växte till enorma proportioner i hans manu­skript och i det bihang till dessa som utgjorde hans själ. Den brutna förlovningen fyllde honom med skamkänslor och ruelser för resten av hans liv. Kärleken till Regine bestod genom alla år, åtminstone om man kan tro vad han skriver. Carlisle­ antyder ofta att hon inte alltid kan fästa tilltro till Kierkegaards egna tolkningar av hans olika stadier på livets väg, men med ömsinthet och ett stort mått av beundran låter hon honom gärna få vara någorlunda i fred. Hon respekterar hans val, kan man kanske säga, hans rätt att få skapa sig själv.

Titeln på hennes bok är förresten hämtad från en svensk författare, Fredrika Bremer, som i en artikel kallade Kierkegaard för en ”hjärtats filosof”. Med tanke på att Clare Carlisle inte själv tycks tro att Søren Kierkegaard smittats av sin fars syfilis (som Georg Brandes trodde 1877) bör avslutningsvis nämnas att den danske levnadstecknaren Joakim Garff i sin biografi år 2000 presenterar hypotesen att han i själva verket kan ha lidit av temporallobsepilepsi med hypergrafi. Hypergrafi innebär en okontrollerad drift att skriva och har ett samband med sjukligt förändrade aktivitetsmönster i temporalloberna. Denna hypotes förbigår Carlisle­ med tystnad, medan hon gärna hänvisar till annat hos Garff. En specialist som däremot har kommenterat Garffs hypotes är den svenske läkaren och docenten Bengt Lagerkvist i en artikel i Läkartidningen år 2014. Lagerkvist finner Garffs tanke intressant och resonerar ingående i ärendet, men kommer fram till att hypotesen ter sig omöjlig att leda i bevis.

Det betyder att Søren Kierkegaard, åtminstone tills vidare, får behålla sin gåta. Kanske kommer ingen annan än han själv någonsin att fatta hur han kunde skriva så frenetiskt och hängivet som han gjorde. Och kanske vet alla andra lika litet som han själv visste om varför han egentligen valde att bryta förlovningen. Den yttersta sanningen om den saken ligger möjligen förborgad i Förförarens dagbok. Där står det: ”Gift dig, och du kommer att ångra det. Gift dig inte, och du kommer att ångra det också.” Det gäller alltså att träffa ett val. Man får välja vad man vill ångra.