”Hej då, dumbom, skriv.”

Det har smugit sig in en ny ton i Erzis röst. Fram till nu har hon varit oklanderligt tålmodig när den nyblivne maken Mihály håller långa, riktningslösa monologer om målarna i Siena, eller villar bort sig nattetid i Venedig: hon vet att han bara piggnar till av historia, nostalgi och alkohol.

Men när tåget stannar till i Terontola har tålamodet och romantiken kring den hopplöst opraktiske mannen börjat tryta. När Mihály, som vanligt, insisterar på att kliva av vid nästa station och svepa i sig en kopp kaffe eftersom denna mjölkpall bara är så oerhört italiensk följer hon inte med. Det hinner gå ett bra tag innan han inser att han därefter har slängt sig på fel tåg. Och kosta ett antal nervösa sammanbrott och turer innan paret, förändrade för alltid, ska mötas igen.

Resa i månljus (1937) är den ungerske författaren Antal Szerbs mest berömda skönlitterära verk, och tillhör den europeiska modernismens stora prestationer. Boken har nu äntligen kommit i svensk översättning, och Nilsson förlag har med rätta hyllats för detta initiativ. Antal Szerb (1901-1945) är internationellt känd som akademiker men det är som författare han är mest älskad i Ungern. År 1933 utnämndes han till ordförande för den ungerska litterära akademin och 1937 blev han professor i litteraturvetenskap vid universitetet i Szeged. Han hade då hunnit publicera det utomordentligt konstiga förstlingsverket Legenden Pendragon, och gjort sig känd som en originell och uppslagsrik forskare.

På sätt och vis följer Szerb en tematik som är ganska lätt att känna igen från mellankrigstidens kontinentaleuropeiska litteratur, även om författaren gör något alldeles säreget med sin text. Det finns drag av rysk absurdism och en god portion kolsvart humor – bitvis är Szerb fruktansvärt rolig, men hela anslaget är intensivt europeiskt. Huvudpersonerna i Resa i månljus är hårt, nästan karikerat tecknade. I centrum finns en ung man på flykt från borgerliga konventioner och krav, fastlåst i det förflutna och utan intresse för framtiden; för intellektuell för sitt köpmannaarv men för mycket kälkborgare för att stå ut med ett liv som sysslolös rebell.

Trots att texterna skiljer sig mycket åt associerar jag ibland till Thomas Manns Bergtagen; sanatorievistelsen som en välsignat hårdmanglad tillflyktsort från beslutsvånda och cigarrök, en intensiv dragkamp om huvudpersonens själ och moral, katolska svärmerier, en mörknande politisk utveckling som fond och så kvinnor, kvinnor, kvinnor. Farliga eller ömkansvärda, mer eller mindre användbara; snart sagt varenda karl i berättelsen verkar ständigt plågas av fruktansvärda begär, som ingen verkar kunna stilla annat än högst tillfälligtvis.

Ta Millicent; den praktiska men obegåvade amerikanska som Mihály raskt nedlägger efter sin halvt oplanerade flykt från Erzi. Han vaknar bredvid henne en morgon och inser äcklad och otillfredsställd att hon inte var mer ”än en liknelse som plötsligt faller en in. Och hon var ingenting. Ingenting”. Millicent utövar en ”tomrummets dragningskraft” på den unge hjälten och i en senare nyckelparagraf får detta tomrum en förhöjd mening. Den dödsdrift som alltid har plågat och kittlat Mihály får en sensuell förklaring: kvinnan är livets början och slut; döden erotisk. Här blir Szerb mycket sekelskiftesmässig och Resa i månljus en dekadensfrossa i symboler, mysticism och våldsamt avståndstagande från den ordning som allt levande måste underkastas. Hade det stannat där, hade boken varit oläslig.

Men nu gör den inte det. Szerb driver skoningslöst på, och med, sin livsoduglige hjälte. Mihály vill bara ha det han inte kan få. Som en mytisk ungdomskärlek som han aldrig lyckades erövra, särskilt eggande och retsamt som hon sedan – förstås – blir kurtisan. Men också, och kanske framför allt, ett intellektuellt rent liv, fritt från kommers, bridge och tunga möbler. Femton års försök att vara normal, en ansträngning som kulminerar i äktenskapet med Erzi, leder till en psykisk kollaps och en vild flykt och jakt genom Italien; men samvetskvalen och osäkerheten om vilken lojalitet som faktiskt är den rätta plågar honom ständigt.

Och här finns den kärna som gör boken så intressant, och som sannolikt var särskilt väsentlig för den judiske, men till katolicismen konverterade, Antal Szerb: anpassningens skamliga frihet. För trots all vanmakt och vantrivsel i den borgerliga kulturen blir det snart klart att Mihály de facto äger mindre handlingsfrihet som fri radikal än vad han gjorde i den inrutade tillvaron i Budapest.

Likt en biljardboll får han ständigt en ny kurs av individer som dyker upp ur det förflutna. Mihály är vad Horace Engdahl skulle ha kallat ”jagsvag”. Han letar ständigt efter auktoriteter som kan ge honom svar på vad han ska ta sig till; han bryter ihop, ändrar sig, tar sats igen, ändrar sig ånyo.

Den enda fixstjärna som existerar i hans liv är de svunna gymnasieåren med det depraverade syskonparet Ulpius; år som dominerades av självmordsromantik, incestuösa tvetydigheter och underkastelse. ”Goethes ord blir först omvänt rätt: allt liv är grått men teorins gyllene träd är städsegrönt”, påpekar hans vän Waldheim, och sammanfattar ovetandes Mihálys intensiva längtan efter ett sammanhang och en trossats som kan ersätta det han har lämnat. I familjen Ulpius magnifika, men förfallna, villa byggde sig Mihály en koja i det gyllene trädets krona, långt ovan den riktiga världens konventioner och hänsyn. Det är en mörk, inverterad Edens lustgård, och när han tvingas bort och ut i vuxenlivets artificiella strålljus förlorar allt smak och skärpa. När han flyr på sin bröllopsresa finns inget projekt att ersätta det med. Obönhörligt ringar Szerb in det individuella frihetssträvandets begränsningar: endast det utanförskap man kan dela med andra är uthärdligt. Utan beroende, ingen autonomi.

Popular

Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd

I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.

Torbjörn Elensky Recension 2025 5

Som läsare blir man ganska trött på Mihály till slut, och därför är Erzis oväntade livstalang en stor tillgång. Den övergivna societetshustrun visar sig förvånansvärt väl rustad för att leva det fria liv hon ofrivilligt kastats ut i. Medan maken lider av att tvingas låna pengar för att finansiera sin obeslutsamhet njuter denna drivhusplanta av att för första gången behöva hushålla med pengar. Hon låter sig förföras av den förlupne makens diaboliske nemesis från ungdomsåren – eller om det är tvärtom – och upphör, till omgivningens stora förvåning, att spela dum. När hon till slut bestämmer sig för att återvända till Budapest från det Paris hon tagit sin tillflykt till är det helt på eget initiativ och efter moget övervägande; en kapabel kvinna som vägt sina alternativ noga och till slut lägger sitt bud.

För förr eller senare måste vi alla välja en kurs, om så inte nödvändigtvis ett mål. ”Man måste förbli vid liv… och om man fortfarande lever kan det fortfarande hända något”, konstaterar Mihály uppgivet till slut.

Antal Szerb själv vägrade att lämna sitt Budapest, trots ett alltmer repressivt klimat och vänners enträgna ansträngningar att få honom ur landet. År 1945 sköts han i ett koncentrationsläger och dumpades i en massgrav. Han var fyrtiotre år.