I sin analys av bokens motsägelser och lögner, och mot bakgrund av Hitlers ”terroristiska dåd” (kuppförsöket i München 1923) och hans fängelsestraff, var tidningens recensent övertygad om att Hitlers politiska karriär var över. De ”konstruktiva krafterna” i samhället ”hade segrat”.

Men denna förutsägelse var något överilad. Vad man inte anade var att Hitler i kretsen av sina partikumpaner i fängelset Landsberg redan hade utvecklat en ny strategi för sitt nationalsocialistiska parti och att en andra del av Mein Kampf var på väg. Fängelsetiden efter det misslyckade kuppförsöket kallade Hitler ”sin högskola på statens bekostnad”. Här hade han tid att precisera sina planer för ett mäktigt Tyskland i samråd med bland andra Rudolf Hess. I flera brev till sin far berättade Hess om dagarna i fängelset och om de långa testunderna med samtal om partiets framtid. Själv högg han ved några timmar varje förmiddag medan Hitler skrev på sin bok.

Redan den 20 december samma år, en dryg månad efter recensionen i Frankfurter Zeitung, fick Hitler lämna fängelset på grund av gott uppförande. Därefter drog han sig tillbaka till Berchtesgaden och skrev vidare på en uppföljande volym om bland annat världsåskådning och organisation, om propaganda och nödvändigheten av en tysk expansion österut, om ärkefienden Frankrike och Österrike som en del av Tyskland och om talets, retorikens betydelse. I sitt förord skriver han att man når människor i ”avsevärt högre grad” genom talandet än genom skrivandet. Varje kapitel i boken framstår som underlag till just långa tal. Och som en röd tråd genom hela boken går hatet mot judarna.

Under de första åren efter utgivningen i december 1926, då andra bandet gavs ut, sålde boken ganska dåligt. Enligt flera observatörer var den avsedd som ett medel för Hitler att göra sig ekonomiskt oberoende av sina finansiärer. Men allteftersom Hitler blev mer känd tog försäljningen fart, det vill säga: efter 1930. Fram till 1933 såldes 287 000 exemplar som en försmak till de eskalerande försäljningssiffrorna efter maktövertagandet. Först kom boken alltså ut i två band, som man senare slog samman i en folkupplaga i ett enda band för drygt fem riksmark. Utöver olika jubileumsutgåvor blev boken en populär present till bröllopspar. Kommunerna fick uppdraget att ombesörja ett exemplar av Führerns bok till de nygifta. Fram till trycktes Mein Kampf i 1 031 upplagor och såldes i 12,4 miljoner exemplar. Man räknar med att var femte tysk ägde boken. Också i utlandet var intresset stort. Boken översattes till 16 språk, inklusive samtliga skandinaviska.

Av de drygt femtio recensionerna som publicerades inom det tyskspråkiga området mellan 1925 och 1932 var de flesta fyllda av lovord. Vi kan läsa dem i samlad form i historikern Othmar Plöckingers utmärkta Quellen und Dokumente zur Geschichte von Mein Kampf 1924–45. På 700 sidor har Plöckinger ställt samman 170 dokument och kommentarer om Mein Kampf under drygt 20 år. Här finner vi också privata brev från mer eller mindre kända personer, vilka i stor utsträckning stöder Hitler. I ett brev till sin mamma från den 30 mars 1933 skrev Ernst von Weizsäcker, tyskt sändebud i Oslo (och far till efterkrigstidens mest aktade tyske president, Richard von Weizsäcker): ”Det som gjorde starkast intryck – i början” [av Mein Kampf] – ”var den varmhjärtade inställningen till det sociala eländet. Detta är ingen reaktionär”. Som övertygad nationalsocialist gjorde von Weizsäcker en strålande karriär i Hitlers Tyskland – i utrikesministeriet och inom SS. I Nürnbergrättegången dömdes han till sex års fängelse.

Två år dessförinnan hade ännu en av landets ledande personligheter framhävt ”Hitlerbokens” avgörande betydelse. I ett julbrev till sin bror skrev filosofen Martin Heidegger den 18 december 1931: ”Att Hitler haft och har en ovanligt säker politisk instinkt när vi alla gick omkring som i dimma, det kan ingen insiktsfull människa bestrida. Här handlar det om Europas överlevnad eller undergång.” Lika begeistrad var 1919 års Nobelpristagare i fysik Johannes Stark. Också han lovprisade Hitler som det ”tyska folkets största och mest visionära personlighet” i sin skrift Adolf Hitlers målsättningar och personlighet i början av 1930-talet.

En intressant fråga – en av dem som vi aldrig kommer att få något svar på – är hur mycket människor verkligen läste av de svulstiga utläggningarna i Mein Kampf. Enligt utfrågningar som gjorts hävdas just att man aldrig läste. Efter 1945 befolkas ju Tyskland, som bekant, plötsligt av personer som ingenting visste, som inte hört eller sett något och som framförallt inte läst Mein Kampf. Men enligt Plöckinger stämmer inte detta. Många läste. Även om det inte var en bok man sträckläste, fanns det avsnitt i den som på olika sätt tilltalade olika människor.

En annan fråga är vad som hände med de över 12 miljoner exemplar som fanns i omlopp. De försvann naturligtvis på olika sätt. Ibland har de dykt upp på antikvariat, men många bokhandlare har försäkrat att de inte vill tjäna pengar på en sådan hatisk propagandaskrift. Bland mina egna hundratals böcker om Tredje riket, om nationalsocialismen, om novemberpogromerna och om Förintelsen, är utdragen och citaten ur Mein Kampf legio, men inte i någon enda litteraturlista finns Hitler bland författarna eller titeln Mein Kampf som referens. I Tyskland var boken förbjuden. Alltså fanns den inte.

Ämnet var också tabu: Boken fick ju inte tryckas eller komma ut i en ny upplaga förrän 70 år efter Hitlers död – år 2015. De allierade hade överfört rättigheterna på delstaten Bayern, där Hitler hade sin fasta bostad. I årtionden har Bayern förhindrat ett nytryck. Inte heller utländska förlag var tillåtna att ge ut boken. Vi vet att svenska förlag har stridit för rättigheterna att publicera en ny upplaga, och liknande strider har förts i Tjeckien och Polen. På engelska finns en auktoriserad upplaga. Därutöver är boken en bästsäljare i bland annat Indien.

Däremot fick man ju läsa Mein Kampf, den fanns på biblioteken. Men man kunde inte låna boken obehindrat. Man måste bevisa att man behövde den för sin forskning. Jag ville själv referera till vissa avsnitt ” i en uppgift i statsvetenskap under min studietid vid universitetet i Frankfurt på 1980-talet, men jag kunde inte förmå mig till att fråga efter boken på biblioteket och heller inte ta ordet Hitler i min mun. Det var en lättnad då boken blev tillgänglig på nätet. I mitt eget arbete om samtida högerextremism behövde jag den som referens.

Först nu, i januari 2016, finns Mein Kampf i en textkritisk, tysk version, utgiven av Institut für Zeitgeschichte (IfZ) i München. Utöver ett åttiotal externa experter har Hitler, Mein Kampf. Eine kritische Edition redigerats, korrigerats och kommenterats av historikerna Christian Hartmann, Othmar Plöckinger, Thomas Vordermayer och Roman Töppel. Deras arbete har genererat kontroverser, många har ansett att boken skulle förbli i giftskåpet, till exempel Judiska världskongressens Ronald Lauder och en stor israelisk allmänhet. De överlevande från Förintelsen är en annan grupp människor som har känt sig sårade av den nya tyska utgåvan. Flera historiker betraktar projektet som överflödigt, bland andra landets mest kända forskare om antisemitism, professor Wolfgang Benz. Han menar att den nya versionen inte tillför forskningen något nytt. Och han betvivlar att man i särskilt stor omfattning kommer att använda boken i undervisningen i syfte att bättre belysa nationalsocialism och fascism. Det finns redan många fullgoda, mer kortfattade böcker på detta tema.

Men de flesta kommentarerna har varit och är positiva till projektet. Boken finns nu i två band och omfattar 1 966 sidor och nästan 3 800 kommentarer. Arbetet med den nya upplagan har pågått i tre år. Den första frågan för utgivarna var av en rent praktisk dispositionsnatur. Man har hittat en genial lösning som i princip innebär att man ständigt avbryter Hitlers svada. Högersidorna åter Hitlers originaltext med vissa variationer i olika upplagor genom åren, medan vänstersidorna fylls av redaktionens kommentarer.

Här tar man upp och förklarar ordval, man visar på mängden av faktafel och på de många lögnerna med det lakoniska ”Han ljuger”. Här finns vidare hänvisningar till Hitlers källor, till begrepp och företeelser som inte längre är aktuella, till dåtida samhälleliga sammanhang, förklaringar av signifikanta ideologiska begrepp och hänvisningar till idéhistoriska rötter. Dessutom gör man jämförelser med senare tiders forskningsresultat, och man framhåller de fruktansvärda följderna av Hitlers resonemang och hans politiska agerande. Det är ett unikt och enastående arbete, och för läsaren är det uppenbart att denna dissektion av Hitlers text samtidigt innebär en avmystifiering av såväl boken som personen Hitler. Och just detta är också utgivarnas uttalade avsikt. Vissa anmärkningar kan förefalla alltför detaljerade, men det beror också på vem det är som läser boken och med vilka förkunskaper. Det väsentliga är att Hitler aldrig får stå oemotsagd eller tala till punkt.

Något originalmanuskript att utgå ifrån existerar inte, och därför har utgivarna inte kunnat avgöra exakt vad som är Hitlers egna idéer eller om, och i så fall vad och hur mycket, han har plagierat. Vad som dock har överlevt är ett trettiotal utkastsidor där Hitler har noterat sina reflektioner. De är till största delen oordnade. Man kan studera dem i samlad och översiktlig form i Plöckingers Quellen …

Vad som saknas i den kritiska editionen är de dåtida reaktionerna på boken, och det är där som Plöckingers bok fyller ett stort tomrum. För att kunna studera Mein Kampf, som i första hand är ett forskningsprojekt, behövs både den kommenterade, kritiska editionen och denna information om hur den mottogs i samtiden. För min egen del finner jag Quellen… vara den intressantare boken. Den ställer fler frågor, och där får man något av ett svar på den centrala frågan om varför Hitler fick ett sådant kraftfullt genomslag under sin tid.

Det som fängslade de (ned)slagna tyskarna var hans orubbliga tro på ett återuppväxt Tyskland och hans väckelsepatos. I sin bok Hitlers Weg (1932) skrev den senare liberale tyske presidenten Theodor Heuss att Hitler var ”en känsloextasens mästare” och därigenom överlägsen alla andra. Mot bakgrund av den splittrade Weimarrepubliken tillskrev man honom en säker och ofelbar politisk instinkt. Vid universitetet i Bonn höll psykologiprofessorn Walther Poppelreuther en föreläsningsserie med utgångspunkt i Mein Kampf på temat ”Hitler – den politiske psykologen”, där slutsatsen lyder: ”Hitler har kunnat skapa det nya Tyskland därför att han var en så stor psykolog, en genial kännare av människans själ.” Detta var år 1934.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Enligt min mening är utgivningen i första hand en politisk handling av stort värde. Man kan inte låta boken bara rinna ut i sanden när den nu är tillgänglig. Man behöver något av en teoretiskt förankrad sammanfattning av åren 1933–45 och ett slutstreck under boken. Man kan inte bara avfärda Mein Kampf som en vansinnig persons verk. Också som teoretiker togs ju Hitler faktiskt på allvar av sin samtid.

En tredje fråga är om boken innebär en fara och om den gynnar framväxten av högerextrema partier och rörelser. Enligt forskare som arbetar med nyfascismen är detta inte fallet, och från högerextremt håll bekräftas också att boken visserligen har ett symboliskt värde, men att den inte är något som man faktiskt läser eller låter sig inspireras av. Man har gärna boken i bokhyllan – dock inte den textkritiska utgåvan – men annars ser man boken som det den faktiskt är: anakronistisk.

Mer oroande är istället en framväxande kult kring Hitlergestalten. Man brukar hävda att antalet filmer om Hitler nu är så många att de kunde fylla fem festivaler. Chaplins Diktatorn är naturligtvis den mest kända, men det görs ständigt allt fler filmer om den gamle ledaren i Tyskland, och nu förbereds en tv-serie om Hitler som människa i regi av Hark Bohm, avsedd för bästa sändningstid. Och i slutet på förra året drog Hitlerfilmen Er ist wieder da (Han är tillbaka igen) en stor publik till biograferna. Filmen handlar om en återuppstånden Hitler och dennes försök att finna sig tillrätta år 2015. Det är en delvis vitsig satir med Hitler som gäst i en av landets mest kända pratshower och i öppen cabriolet med den tyska filmstjärnan Katja Riemann.

I filmen anade ingen att det var den verklige Hitler som man hade omkring sig, utan man såg honom som en lyckad skämtfigur och pajas – en bild som passar in i vår Zeitgeist med dess svaghet för monster och lusten att klä ut sig. Men det var en film som samtidigt väckte ett stort obehag. Hitler framstod som en ganska harmlös upptågsmakare i sin gammalmodiga uniform. Med vetskap om vad som faktiskt skedde mellan 1933 och 1945 är bilden av Hitler som harmlös och med vissa sympatiska drag svår att smälta.

Eftersom bilder har en större genomslagskraft än det skrivna ordet, är det inte primärt en nyutgåva av Mein Kampf som utgör en fara, utan istället filmernas Hitlerfigur. Den textkritiska editionen är som ett stenbrott som man bara kan bearbeta bitvis. Här är det forskningen som triumferar. Men det gigantiska projektet har ett graverande fel. Istället för att bara vara ett senkommet slutstreck, borde det ha fyllt en aktiv funktion i bearbetandet av det förgångna under den tidiga efterkrigstiden i Förbundsrepubliken. Det kommer nästan 70 år för sent.