Vad är andligt välstånd? Med ”ande” menar jag inget ockult. En persons ande är hans eller hennes särskilda sätt att tänka, känna, uppfatta, begära; det är hur det är att vara den personen. Andligt välstånd är förträfflighet i det inre livet.

Idén om andligt välstånd tycks mig vara av allra största betydelse idag. Men den moderna liberala ideologin gör det svårt att ta frågan på allvar. I sin underbara skrift Om livets korthet reflekterar den romerske filosofen och dramatikern Seneca över ett nästan universellt problem: vi har inte tillräckligt med tid. Han konstaterar: ”Nej, vi har inte för liten tid oss tillmätt, men vi förslösar för mycket av den.” Vi har tillräckligt med inre tid, det vill säga om vi brukar den rätt. Betänk en analogi, säger han: ”Liksom stora och furstliga rikedomar, om de faller i en vårdslös ägares hand, går sin kos på ett ögonblick, men en liten summa, om de kommer i goda händer, så småningom växer och förkovras, så innebär vårt liv, om det väl begagnas, stora och vida möjligheter.”

Detta är en lektion i det inre livets konst. Slöseriet med våra resurser äger rum när vi missförstår våra långsiktiga behov. Senecas förteckning över de sätt på vilka vi slösar bort våra liv är till stor del en katalog över nöjen som inte främjar lycka: att äta eller dricka för mycket, vara fixerad vid sex eller socialt fåfäng. Men vi kan också kasta bort våra liv på att samla på oss resurser vi inte har någon vettig användning av. Vi kan skaffa oss en förmögenhet, men vara oförmögna att bruka den för att leva väl.

Jag vill granska den första verkligt seriösa formuleringen av detta ideal i Västerlandet. Den återfinns i Perikles hyllade ”begravningstal”.

Perikles var en av de mest tilltalande gestalterna i antikens värld. Han ledde den demokratiska falangen i Athen och motsatte sig med framgång aristokratiska försök att ta makten. Han var en högst kompetent general; under hans ledarskap steg Athen fram till en ledande ställning i Grekland. Han var elev och vän till filosofen Anaxagoras, vars intellektuella frihet han skyddade. Han levde i många år med Aspasia, berömd för sina sexuella färdigheter och sin tids mest kultiverade kvinna. Perikles gjorde bruk av Athens rikedomar, som den drivande kraften bakom uppförandet av Parthenon.

Den makt och kulturella auktoritet som staden uppnådde under Perikles rubbade emellertid maktbalansen mellan de grekiska staterna, vilket ledde till det utdragna peloponnesiska kriget, som Athen utkämpade mot Sparta. Begravningstalet hölls vid en minneshögtid för de athenska trupper som stupat under krigets första år. I en kritisk tid – det gick dåligt för Athen – försökte Perikles samla upp den athenska identitetens trådar. Han ville förklara för sina anhängare vilka de var, och därmed vad de kämpade för.

”Vi söker skönheten”, säger Perikles, ”men vi undviker överdåd; vi beundrar lärdom, men inte pedanteri.” Han fortsätter: ”För oss är rikedom något vi söker för dess värde när den används, inte som tomt skryt. Vi betraktar inte fattigdom som en skam; men det är en skam att vara oansvarig.” Med dessa ord lägger Perikles fram stora värdeomdömen. Han säger att det är bra att vara sådan, dåligt att inte vara det. Han fortsätter: ”Vi bryr oss om privatlivet – och om statens liv.”

Allt detta, får man förmoda, var inte en rättfram beskrivning av en genomsnittlig athenare. Den vision han presenterar är inte en direkt återspegling av hurdana hans landsmän är; den betonar de värden som de eftersträvar. Inte desto mindre är målet att bygga upp en allmän lojalitet genom att stärka åhörarnas kollektiva känsla för värden.

”Vi kombinerar djärvhet med eftertanke. Vi värderar vänskap som en fri gåva – inte som något att eftersträva för fördelar eller ett sätt att dra på sig skulder.” Med några få satser har Perikles artikulerat bestående ideal i fråga om inställning och beteende: man bör ta pengar på allvar, men att äga rikedomar är inte i sig självt en hederssak. Det som spelar roll är hur människor använder sina pengar, och hur de tar ansvar för sina egna affärer. Och hans korta uttalanden om vänner är lika övertygande. Han skisserar två avgörande typer av balans: mellan det offentliga och det privata livets krav och mellan kraven på förtänksamhet och handling. Det är sådana hållningar, säger Perikles, som gör Athen till ”en fostrare av Grekland”. Han hävdar att dessa egenskaper är giltiga inte bara på en plats – de kan och bör ha universell betydelse.

Perikles gör ett radikalt hävdande: de egenskaper i fråga om tanke och erfarenhet som han har talat om är viktiga för alla samhällen. Hans mål är att samla gruppens lojalitet kring ideal som verkligen förtjänar lojalitet. Det är lätt att föreställa sig hur krigets påfrestningar kunde leda till en våldsam, partisk chauvinism. Men han säger inte bara: Vi gör på det här sättet, de gör på ett annat sätt; vårt sätt är bra, deras är dåligt. Utan tvivel hade Sparta – den främsta fienden – sina egna anhängare som förklarade varför det spartanska livet är rätt, medan athenarnas sätt att leva är fel. Detta enformiga hävdande av överlägsenheten i vad helst ”vi” råkar göra, jämfört med vad ”de” råkar göra, är bara alltför välbekant.

Finns det då någon skillnad i vad Perikles säger? Kunde hans analys av vad som är beundransvärt med Athen vara riktig? Kunde det vara så att Athen verkligen stod för – utan tvivel ofullkomligt – något av större mänskligt värde än dess motståndare gjorde? Sparta var en militär oligarki, där ofantlig vikt fästes vid disciplin, mod och lojalitet mot kamraterna.

I sitt försök att förklara Athens moraliska företräde framför sina fiender bekräftade Perikles inte sina landsmäns faktiska levnadssätt; han försökte inspirera sina åhörare att älska och beundra sina bättre jag. Denna föreställning om ”vår bättre natur” – om ett bättre jag som kan skapas och uppnås – är central för civilisationens idé. Men vad är detta jag? Och vad skulle kunna berättiga det starka värdeomdömet – hävdandet att det är det bästa?

En ledtråd finns i det sätt på vilket Perikles gör sina poänger. Det ”bästa jaget” beundrar skönhet men är inte överdådigt; pengar är en viktig aspekt men de kan användas väl eller illa; lärdom är viktig men bara om man undviker pedanteri. Ett århundrade senare skulle Aristoteles ge dessa idéer skarpare fokus: varje mänsklig angelägenhet kan skötas illa, i vilket fall den blir ett hinder för vår lycka. Att sköta den väl är att göra det på ett sätt som främjar hela individens blomstring. Det ”bästa jaget” är alltså i verkligheten en bild av en individ som sköter livets angelägenheter väl.

En aspekt av Perikles strävan – som väsentligen är en civilisatorisk strävan – är följande. Han försöker göra de bästa egenskaperna i ett samhälle normala. I klarspråk: han vill popularisera det goda. Han är inte en populist – i den bemärkelsen att han inte först frågar sig vad som är populärt och sedan bara säger: ”Detta är förträffligt.” Hans vision av det goda är principiell och seriös. Och han vill att den skall vara vitt utbredd. Hans intresse här gäller inte vad vi skulle kalla levnadsstandard – som den genomsnittliga nivån av materiell bekvämlighet. Han försöker höja livskvaliteten: den normala nivån av andligt välstånd. Han basunerar inte ut enskilda individers överlägsna prestationer; han säger inte att vi är stora eftersom vi har en man vid namn Fidias som kan göra de vackraste statyerna, eller ett fåtal människor som är världsledande tänkare. Vad han vill säga är att ”vi” är förträffliga eftersom vi beundrar rätt saker.

För mer än tvåhundra år sedan skrev den skotske filosofen David Hume i essän On the Standard of Taste: ”Alla känslor är riktiga; ty känslan rymmer ingen hänvisning till något bortom den själv, och är alltid verklig närhelst en människa är medveten om den. Tusen olika känslor framkallade av samma föremål är alla riktiga, eftersom ingen känsla representerar det som verkligen finns hos föremålet. Skönheten är inte en kvalitet hos sakerna själva; den existerar bara i det sinne som betraktar dem, och varje sinne uppfattar en annan skönhet. En person kan till och med uppfatta något vanställt där en annan person har en upplevelse av skönhet; och varje individ bör finna sig i sin egen känsla [det vill säga acceptera den som den är] utan att göra anspråk på att reglera andras känslor.”

Detta sammanfattar verkligen var vi befinner oss idag. Värden är privata känslor och reaktioner. Och dessa är alla lika goda eftersom de ”bara hänvisar till sig själva”. Detta är vad dagens negativa röst alltid vill komma fram till. Den säger ständigt: Du kan aldrig tala för någon annan än dig själv. Om du ogillar eller beundrar något så är detta bara din känsla; den har ingen auktoritet över någon annans känslor.

Denna poäng har förstärkts av en politisk tes. Den fördes fram mest kraftfullt av John Stuart Mill i hans bok Om friheten. På dessa sidor argumenterar Mill för frihet i ”smak och sysselsättningar; i utformandet av vår livsplan så att den passar vår egen karaktär; i att göra som vi vill” – så länge vi inte skadar andra människor direkt. Och han betonar att vi bör ha denna frihet även om vårt uppträdande är ”dåraktigt eller perverst”. Detta betonande är väsentligt; jag är bara fri att leva enligt mitt eget sätt att se när jag är fri att misslyckas enligt samma sätt att se. Mill levde i en tid när ”opinionens ok” var tungt. Det fanns en stark tendens i ”samhället att genom andra än rättsliga strafflåta sina egna idéer och bruk åläggas dem som inte instämmer i dem som uppföranderegler”. Detta tyranni kunde verkställas genom att (till exempel) vägra anställa någon, illasinnat skvaller, social utfrysning – om en enskild persons sätt att leva var det minsta oortodoxt.

När Mill skrev och tänkte var denna djupgående livsfrihet ”något att bara drömma om”. Han kunde inte veta hur ett samhälle kunde se ut i vilket en sådan frihet i hög grad hade uppnåtts. Men vi vet. Vi lever i en värld där de friheter som Mill krävde är stadfästa. Demokratin och kapitalismen säger väsentligen: ”Vi dömer dig inte; vi bryr oss inte om ifall det du vill är dåraktigt eller perverst (sådana ord har ingen mening för oss); vi väger bara ditt kors och bedömer din kreditvärdighet.”

Kultiveringen av smak är civilisationens hemliga kärna. Detta ter sig först märkligt, eftersom idén om smak har missuppfattats och förpassats till det moderna tänkandets marginal. Att säga att något är ”en fråga om smak” är, i allmänhet, ett sätt att säga att det inte spelar någon roll vad man tycker eller känner om saken. Vad man än tycker eller känner är i sin ordning.

Själva denna tendens att se smakfrågor som triviala är emellertid en återspegling av något som håller på att gå snett med den moderna civilisationen. Det kan vara frestande att se det som ett tecken på dekadens när smakfrågor tillmäts stor vikt: tecknet på en civilisation som har gått vilse och som är fixerad vid småsaker, när dess hälsa hänger på sättet att närma sig och hantera livets stora frågor.

Men vi måste odla smaken. Inte bara smak i bemärkelsen av en särskild, individuell stil för njutningar, även om detta också är viktigt. Utan snarare i bemärkelse av smak som en vision av kvaliteten i vårt engagemang, kvaliteten i vår relation till materiella ting. Detta är avgörande eftersom världsliga ting spelar en så central och ändå tvetydig roll i våra liv.

Idén om smak blir trivial och dekadent när den ses bara som en sammanfattning av vilka preferenser en person nu en gång råkar ha. Dessa preferenser kommer att omfatta gillanden och ogillanden på den visuella konstens område, men också utsträcka sig till musik, arkitektur, litteratur liksom stilar i fråga om tänkande och beteende. I viss bemärkelse kan ingen undgå att ha smak: eftersom ingen kan undgå att ha vissa preferenser inom dessa olika områden av livet.

Här måste vi hålla fast vid en central punkt: smaken är personlig. Den är knuten till vad man gillar. Och det är avgörande att se att en civilisations uppbyggnad i enormt hög grad hänger på vad människor faktiskt gillar eller inte gillar. Civilisationen bygger också på krav och plikter: vi måste övervinna eller motstå våra tycken och – trots våra egna böjelser – ta oss an uppgifter och ansvar som själva inte skänker oss någon större lust. Detta tas för givet. Men det förblir fallet att en mycket stor del av det vi kallar civilisation är knutet till godtyckliga gillanden och ogillanden – till vad vi finner tilltalande eller tråkigt. Detta är den stora del av livet som handlar om strävan efter lust och njutning. Och ett samhälles karaktär är starkt infl uerad av de njutningsmönster som är förhärskande inom det, som det stödjer och som möts av respekt och beundran.

En av de djupaste frågor som kan ställas till en person är denna: ”Vad tycker du verkligen om, vad finner du särskilt njutbart, vart söker du dig för att få lust?” Ett noga genomtänkt och ärligt svar på denna fråga avslöjar enormt mycket om en person. Det uppriktiga och frispråkiga svaret är ett fönster in mot den enskilda individens inre liv. De svar som väldigt många människor ger definierar den innersta karaktären – och därmed den verkliga karaktären – av ett samhälle och en civilisation.

Man kunde tycka att denna fråga – frågan om smakens kvalitet – inte längre har någon plats i den moderna världen. För den moderna världen, kunde man säga, är konsumtionsdriven: kunden har rätt. Samhällen reagerar helt enkelt på begär oavsett vilka dessa begär råkar vara, med bara några få gränser som den individuella strävan efter lust är förbjuden att överskrida. För övrigt är den enda verkliga barriär som människor ställs inför ekonomisk: Har man råd med vad man verkligen vill ha?

Långtifrån att visa på smakens neutralitet, avslöjar detta faktum om den moderna världen hur central lustens kvalitet är. Det är just eftersom vår ekonomi till stor del är frihetlig – till stor del inriktad på att ge folk vad de vill ha – som det är så viktigt vad folk vill ha och varför, vad folk finner tilltalande eller attraktivt. Detta är anledningen till att förlusten av ett ambitiöst smakbegrepp, avskaffandet av ett begrepp om smak som är centrerat kring frågan om kvalitet, är en så allvarlig händelse. Vår värld skapas av vad vi råkar gilla, och ändå behandlar vi denna fråga som trivial.

Den ambitiösa – och viktiga – idén om smak tar alltså följande fråga på allvar: Vad är det bra att gilla, vad är det rätt att ogilla? Det utgår från tanken att frågan huruvida någon gillar något inte är den sista som kan ställas; man kan också väcka en fråga om värde eller godhet: Är detta ett bra sätt att gilla, är detta en riktig njutning? Och vi kan se varför den kvalitativa idén om smak är impopulär. Välmenande, känsliga människor skyggar inför de preskriptiva, förmyndaraktiga implikationerna av denna idé. Vem är jag – vem är du – att säga vad människor ska gilla eller ogilla? Vilken rätt har du eller jag att uppställa en smaknorm eller en personlig preferens som en modell för andra?

Detta är bra och viktiga frågor. Och de tycks verkligen vara ödesdigra för den kvalitetsorienterade idén om smak. Men hur förhåller det sig med deras måltavla? Hur föreställer de sig problemet? Hur ser de på den föreslagna normen? Den poäng som vi måste uppmärksamma gjordes av John Ruskin i en essä med den underbara titeln A Joy for Ever (and its Price in the Marketplace) (”En glädje för evigt – och dess pris på marknaden”). Han skriver: ”Den mängd lust man kan utvinna ur ett stort konstverk – eller från någon stor idé överhuvudtaget – beror på kvaliteten i den uppmärksamhet och mentala kraft som du förmår ägna den.”

Och detta – konstaterar Ruskin helt riktigt – undergräver en kvantitativ, aritmetisk bedömning av vår relation till konstverk. Som han formulerar det: föreställ dig att du har tjugo kokosnötter framför dig, med deras hårda skal. Och efter en enda skrapning på någon av dem övergår du till nästa. Du kommer aldrig att få smaka den söta mjölken. Men om du ägnar all din energi åt en enda nöt kommer du att tränga igenom skalet och mjölken blir din.

Vad vi lär oss av civilisationen – när det gäller det materiella livet – är följande. Ett samhälle är civiliserat – och därmed en plats där civilisationen blomstrar – i den mån som det förenar förutsättningarna för materiellt välstånd med förutsättningarna för smak (i denna mer ambitiösa mening) – det vill säga förutsättningarna för kärlek.

Men vad innebär detta? Kan vi få fram detaljerna? Ett sådant samhälle vore ett som tog frågor om kvalitet på stort allvar, och som förmådde hålla blicken fäst på verkliga och seriösa målsättningar (trots tendensen att förlora dessa ur sikte under processen, förståeligt nog eftersom en process är oundviklig). Därmed har det att göra med tilltron att vi kan höja oss, liksom ambitionen att höja oss och stödet för detta. Vi skulle bry oss mer om hur människor bildar sina ambitioner; större prestige skulle vara knuten till dessa dygder – och större förväntningar på dem; man skulle inte vara så rädd för allvaret.

Den centrala ambitionen i civilisationsprocessen är att utveckla – och förbättra – kvaliteten i våra relationer. Vi har relationer till idéer, platser, människor, föremål, svårigheter och möjligheter, minnen och ambitioner. I själva verket är ett livs karaktär till stor del bestämd av hur dessa relationer gestaltar sig. Det mest bedrövliga – men ofta upplevda – är när vi förhållit oss på ett torftigt eller gagnlöst sätt till något som i princip har mycket att erbjuda. En nations historia, till exempel, är något som varje person förhåller sig till på sitt eget sätt. I vissa fall kan denna relation emellertid vara mycket intensiv, men i grunden av en låg kvalitet. Ord som fixering, fantasier, avsiktlig blindhet är termer som beskriver dåliga relationer. Idéer med stor potential, med hela djupet och problematiken hos en annan person, kan plattas till och förminskas i vårt medvetande genom vårt sätt att se på dem. Precis som en aldrig så intressant och omtänksam person inte blir något för oss – inte blir en vän eller en inspiration eller en verklig kollega – såvida vi inte inom oss själva kan finna de resurser som låter denna relation blomstra.

Idén om relationers kvaliteter har något att säga om oss: Vilka resurser i fråga om fantasi, förståelse, uppfinningsrikedom och uppfattningsförmåga medför vi till relationen? Har vi vad som krävs för att få relationen att blomstra? Men relationers kvalitet bestäms också av egenskaperna hos de saker vi vänder oss mot och engagerar oss i. Liksom i fråga om vissa mänskliga relationer spelar det ingen roll hur mycket vi medför: allt detta har egentligen ingenstans att ta vägen – personen är helt enkelt bara för besvärlig, för begränsad, för krävande, för outvecklad för att en verkligt god relation skall blomstra. (Eller så ligger felet kanske hos oss själva.)

När vi växer i vår förmåga att förhålla oss – i vår förmåga att älska – måste vi därför finna människor och föremål med vilka vi kan upprätthålla och utveckla mer givande, innehållsrika och värdefulla relationer. Jag tror vi förstår detta ganska väl inom vissa områden av livet. Ett arbete, till exempel, kan bli alltför begränsat, alltför enkelt för att vara givande för oss; efterhand som vi utvecklas måste vi finna möjligheter som passar oss bättre. Men detsamma gäller våra relationer till idéer och till konstverk.