Ty hennes utvecklingsmöjligheter pekar ju i princip lika mycket mot det gränslösa som kulturföremålen själva.” Så skrev den tyske pionjären inom den akademiska sociologin, tillika historikern, juristen och nationalekonomen Max Weber mot slutet av sitt liv, klart medveten om att han själv varken var bonde, godsägare eller krigshjälte. Men väl en inflytelserik och rastlöst verksam teoretiker som ständigt levde på utmattningens rand.

Gränslös var ordet. Få tänkare har väl under ett så förhållandevis kort liv (1864–1920) inte bara lyckats lägga fram så många banbrytande idéer, utan även själv fått erfara sin egen världs våldsamma förvandling från kejsartidens borgerliga salongskultur till 1900-talets omstörtande modernitet. Från nationalstatens och den bildningsmässiga vederhäftighetens ordning till det konstnärliga avantgardets och de politiska extremernas komplexitet och upplösning. En guldgruva, förstås, för den som ämnar förklara världen i sociologiska termer. Ein Leben zwischen den Epochen (Ett liv mellan epokerna), lyder också undertiteln till sociologen och Frankfurter Allgemeine Zeitung-redaktören Jürgen Kaubes färska biografi Max Weber.

För att illustrera samhällslivets rasande förändringar under studieobjektets livstid påminner Kaube om att amerikanska inbördeskriget rasade för fullt när Weber föddes, och att Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet grundades när han dog. Weber får uppleva hur industrikapitalismen når sin höjdpunkt, hur telegrafen och elektriciteten binder samman tid och rum, hur de stora politiska ideologierna – nationalismen, liberalismen, socialismen och kommunismen – utformas. Och han får bevittna hur kapitalismen, massdemokratin och sekulariseringen breder ut sig i Europa.

”Om man vill förstå perioden då denna revolutionerande förvandling ägde rum, är Max Webers liv och verk upplysande just därför att han befattade sig med nästan alla de här tilldragelserna”, skriver Kaube.

I rasande fart ägnade han sig bland mycket annat åt antikens sociala och ekonomiska historia, börsens och kapitalismens uppkomst, vetenskapens värdefrihet, teorier om det karismatiska herraväldet (med diktaren Stefan George som modell) och den politiska maktens sociologi. Weber stod i kontakt med praktiskt taget alla betydande politiska och intellektuella rörelser och dess ledande representanter. Han anträdde den ena professorsstolen efter den andra, drog horder av åhörare till sina föreläsningar och fortsatte skriva som besatt om allt från världsreligionernas ekonomiska etik till industrisamhällets byråkratiska organisationsformer.

Men det rörde sig samtidigt om en man som själv led av alla möjliga former av de ”nervsjukdomar” som hörde till tidsdiagnoserna runt sekelskiftet. Han fullbordade sällan sina skrifter, fick inte se sitt huvudverk Ekonomi och samhälle ges ut i färdigt skick under sin livstid, och slutversionen av den religionssociologiska klassikern Den protestantiska etiken och kapitalismens anda utgavs först samma år som han dog.

Med tiden, i egenskap av sociolog, kom Weber i tilltagande grad att fråga sig vad som kännetecknar människans handlande snarare än hur eller vem hon är, menar Kaube. Därmed stökade han undan gamla antropologiska och psykologiska föreställningar i sina studier, och lämnade så fältet fritt åt utpräglat samhällsvetenskapliga tankemodeller. I sina skrifter använder Weber själv gärna begreppet ”livsföring”, alltså människans rent praktiska sätt att gestalta sitt liv. Kaubes betoning av denna begreppsliga förskjutning – från psyket till de sociala strukturerna – förklarar också hans eget behov av att skriva den här biografin blott en handfull år efter att kollegan Joachim Radkau släppte sin unisont hyllade och voluminösa levnadsteckning Max Weber. Die Leidenschaft des Denkens, ett i Kaubes ögon alltför privatpsykologiskt och psykoanalytiskt genomsyrat porträtt av Weber.

Även för den mer idéhistoriskt inställde biografen Kaube spelar Webers själsliv förvisso en icke obetydlig roll, men här med tonvikt på hur det påverkade hans intellektuella arbete. Webers konflikt med fadern och hans starka band till modern, hans barnlösa och av allt att döma närmast asexuella äktenskap med den feministiska föregångaren Marianne Weber, är vedertagna fakta och förstås också upptagna i Kaubes biografi.

Men för honom finns det ingen större anledning att för den skull tolka Webers sociologiska verk i psykologisk riktning. Vad Kaube däremot understryker är att Webers dominerande egenskaper som människa – nervös, otålig, obehärskad och lättretlig – stod i direkt opposition till de konfucianismens ideal – harmoni, balans, anpassning – som han skriver så beundrande om i sin Die Wirtschaftsethik der Weltreligionen.

Detta är blott en av många paradoxer hos Weber. Själv fyller han sitt liv med idel föreläsningar, projekt, möten och uppdrag, och bekämpar sin depression med ständigt arbete – tills han 1898, blott 34 år gammal, drabbades av ett nervöst sammanbrott som varade i fem år. Märkligt nog var det under den här själsligt oroliga tiden som han presenterade några av sina mest inflytelserika teorier. Efter en period på en nervklinik vid Bodensjön kunde han – ekonomiskt oberoende som han var – tillbringa en stor del av de fria åren på resande fot.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Med långa uppehåll i Italien och i det USA som särskilt kom att omhulda hans teorier om att kapitalismen är betingad av vissa religiösa och kulturella värderingar, så som han formulerade det i nämnda Den protestantiska etiken och kapitalismens anda. Denna kapitalistiska anda, menar Weber i vad Kaube beskriver som ”en av de största historiska fantasierna i den moderna samhällsvetenskapen”, tvingades först nedkämpa katolicismens ”traditionalism” innan den kunde slå rot i protestantismens prestationstänkande och moderna rationalitet, med särskilt eftertryck hos 1500- och 1600-talets puritaner. Och den rimliga slutsatsen: individualismen, den moderna vetenskapen och urbaniseringen är ett direkt arv efter reformationen.

Weber, som i förstone var en idealisk representant för den protestantiska, preussiska, högborgerliga eliten, och vars hem under långa stunder var ett viktigt centrum för den tidens intellektuella elit, kom så småningom att med sitt eget liv alltså korrespondera med de ”neurasteniska” tendenser som genomträngde den överspända tidsåldern runt sekelskiftet. Sociologiskt tolkade Weber det moderna samhällets oroliga utvecklingsriktningar – tidspress, överstimulering, fragmentering och flyktiga kommunikationer – som konsekvenser av den industrialiserade, urbaniserade och tekniska civilisationens framfart. ”Avförtrollning”, löd också Webers tidsdiagnos, minst lika applicerbar idag som för hundra år sedan.

Själv hade han ju upplevt transformationen av sin barndoms Charlottenburg i Berlin, från borgerlig småstadsidyll till brusande och konstant omvälvande metropol. Den erfarenheten ledde honom snart till slutsatsen att det tyska bildningsborgerskap han själv tillhörde inte kan identifiera sig med storstadsmiljön, vilket delvis alltså motsäger hans protestantiska etik. Ytterligare en iögonfallande paradox i denna intellektuellt stimulerande och stilistiskt eleganta studie, som inte bara är ett fascinerande porträtt av en komplex och gåtfull människa och tänkare, utan också en djupdykning i en lika dynamisk som förvirrande brytningstid mellan det gamla och det nya, mellan epokerna.