Margarethe von trottas film Hannah Arendt har haft välförtjänt framgång också på svenska biodukar. Det är en ovanlig film på många sätt. Filosofer hör knappast till de personager som är mest tacksamma att filma. Hur filmar man en person vars mest karakteristiska sysselsättning antas vara att tänka? Margarethe von Trotta ställde sig medvetet de frågorna och fann svaret – man gör det genom att ge Barbara Sukowa huvudrollen.

Hannah Arendt – judinna, Martin Heideggers elev och älskarinna, efter 1933 i exil i USA där hon gjorde sin akademiska karriär – talade engelska med tung tysk brytning. Barbara Sukowa är inte särskilt lik Hannah Arendt sådan hon framstår på fotografier. Men hennes sätt att härma Hannahs röst och uppträdande gör ett alltigenom trovärdigt intryck. Hela filmen befolkas för övrigt av tyskar som talar tyska och bruten engelska om vartannat, en filosofisk tysk koloni i exil. Allt detta görs mycket bra och bidrar till att denna film inte liknar någon annan. Den intellektuella flyktingen är en frekvent förekommande figur i 1900-talets historia. Margarethe von Trotta lyckas bra med att gestalta en sådan flyktingmiljö – debatterna, grälen, animositeterna, vänskaperna, minnena, främlingskapet i den nya miljön, ett främlingskap som i detta fall förenar tacksamhet med ett korn av förakt. Filmens och verklighetens Arendt är egentligen vilsen i alla de miljöer där hon rörde sig, den tyska som hon förlorat kontakten med, den amerikanska som hon aldrig förstår, den israeliska som hon förstår ännu mindre.

Två män, vid sidan av den stöttande maken, förändrar Arendts liv. Den ene är Martin Heidegger, läraren och den forne älskaren som slöt sig till Hitler och nazismen, men som hon återupptog sin vänskap med efter kriget. Den andre är den nazistiske massmördaren Adolf Eichmann, som hörde till Förintelsens arkitekter, som efter kriget undkom till Argentina men där kidnappades av den israeliska säkerhetstjänsten, fördes till Jerusalem och där ställdes inför rätta för sina gärningar. Arendt reste till Jerusalem för att rapportera om rättegången för The New Yorker.

Det är om denna viktiga episod i hennes liv och om åren 1960–1964 som filmen handlar. I centrum står Arendts artiklar från Jerusalem och hennes berömda bok Den banala ondskan. Eichmann i Jerusalem.

Den kontroversiella tesen i boken – den om ondskan som banal snarare än som demonisk – inspirerades hon till när hon såg Eichmann inför rätta i Jerusalem, en alldaglig man, till på köpet förkyld, som talade i de banalaste plattityder och förklarade att han bara lytt order när han deltagit i folkmordet. Kanske kan man säga att Arendt godtog Eichmanns självförsvar – att han inte var antisemit, inte hatade judar, bara hade följt order, bara hade gjort sin plikt, bara hade varit en enkel tjänsteman utan personligt ansvar, inte hade tänkt på något särskilt när han organiserat förintelsen av Ungerns judar.

Arendt lade till ytterligare en kontroversiell tes i sina artiklar och i boken. Hon beskyllde judarna för att ha så att säga förintat sig själva genom de så kallade juderåden, vilka nazisterna lät inrätta för att genomföra sin politik. Hon attackerade dessutom själva rättegången som propaganda för Israel och för David Ben Gurion, den israeliske premiärministern.

Filmen skildrar den flodvåg av indignation som sköljde över Hannah Arendt när dessa artiklar publicerades. Att Eichmann var banal, att hans brott varit att inte tänka, det kunde låta som ursäkter. Kritiken mot juderåden kunde uppfattas som att Förintelsen var judarnas eget fel. Arendt ursäktade bödeln och klandrade offren, så uppfattade många saken, åtminstone i den första vreden.

Arendt hade inte förutsett reaktionen. Hon framhärdade, tog inte tillbaka även om hon chockades. Så småningom kom många att acceptera hennes tanke om ondskans banalitet, om Förintelsen som byråkratiskt projekt utfört av helt vanliga människor. Det är en styrka i filmen att också kritiken mot Arendt kommer fram, mest välartikulerat framförd av Hans Jonas, gammal seminariekamrat och beundrare från Heideggertiden.

Hade Hannah Arendt rätt om nazismen och Förintelsen? Idag vågar man väl besvara frågan med ett bestämt nekande. Inte bara så att hennes sätt att framställa juderådens roll är ohållbart i ljuset av senare forskning. Utan också så att hennes bild av Eichmann kunnat vederläggas. Att Eichmann vid rättegången som slutade med att han hängdes framställt sig själv som en automat utan eget ansvar betyder inte att han var det. Eichmann av 1961 i den anklagades bås var inte nödvändigtvis Eichmann 1944, de ungerska judarnas bödel. Senare biografier visar Eichmann som en övertygad nazist, en ideologiskt motiverad fanatiker. Han tycks även omedelbart efter Hitlers nederlag ha varit övertygad om att han gjort rätt. Han skulle gå skrattande till sin grav, efter vad han då sade, i medvetandet om att ha dödat så många av mänsklighetens fiender. Eichmann ville skapa en bättre och rättvisare värld. Han ville göra det genom att likvidera dem som stod i vägen för denna vision, judarna. Han var tacksam över att ha fått hjälpa till med detta.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Nej, Eichmann tänkte inte för litet. Det gjorde heller inte Heidegger, Arendts mästare i konsten att tänka och från vilken hon lånade fröet till idén om ”ondskans banalitet”. Heideggers fel var inte att han inte tänkte utan att han ofta tänkte utan förankring i verkligheten. Det Heidegger saknade var något mycket banalt – sunt förnuft. Något sådant kan sägas även om Arendt, låt vara hon aldrig begick lika förfärliga misstag som Heidegger.

Ingenting av detta hindrar att Hannah Arendt är en av 1900-talets mest intressanta politiska filosofer. Filosofens uppgift är inte att ha rätt utan att väcka frågor, att skaka om, att provocera. Det gjorde Arendt. Margarethe von Trottas film har den stora förtjänsten att låta provokationen finnas kvar utan att försöka döda den genom ett svar.