I anslutning till Sverigedemokraternas små förtretligheter nyligen fick vi mer än vår beskärda del av den varan. Det är möjligt att journalisters professionella hederskodex, hur skrattretande ett sådant begrepp än verkar, gjorde publiceringen ofrånkomlig, men det måste finnas ett mindre triumferande sätt att rapportera saken på.

Att förvänta sig artighet och medkänsla från pressens representanter är orealistiskt, men de är trots allt våra ögon och öron i samhället. Borde vi då inte kunna kräva ett visst mått av opartisk konstruktivitet, snarare än ensidig destruktivitet? Varför inte föreslå lämpliga lösningar på de problem Sverigedemokraterna har, snarare än att bara gotta sig åt problemens existens?

För mig framstår det som uppenbart att partiets huvudsakliga problem är brist på disciplin. Unga, energiska partirepresentanter får inte den hjälp de behöver för att kanalisera sin entusiasm. Ett lämpligt första steg vore därför att skapa ett ordnat forum där partiets medlemmar får en möjlighet att uttrycka sitt engagemang på ett förlösande sätt. Partistämmor och kommundagar fyller sitt syfte, men ger lite utrymme för skådespel och utlevelse. Ett gott komplement vore därför välregisserade massmöten på någon för syftet lämplig arena. Deltagarna kunde ges möjlighet att på kommando samfällt ropa sin ensamma äganderätt till Sverige, snarare än att ostyrigt göra det på gator och torg. Partiledaren kunde hälsas med ett unisont ”Hej, Åkesson!” varefter han fick möjlighet att elda sina massor under kontrollerade former. Man kunde kalla tilldragelsen ”partidagar”.

Redan med det tror jag att mycket av den nu missriktade överskottsenergin skulle disciplineras. Behövs ytterligare steg föreslår jag en partiuniform, en planerad och skoningslös eliminering av de element i partiet som inte accepterar nyordningen samt, i sista hand, att låta aggressiva partimedlemmar avreagera sig på sätt som inte stör vanliga människor. De kunde till exempel sätta eld på Riksdagshuset.

att Ikea, eller IKEA som företaget föredrar att skräna, nu erkänner att östtyska politiska fångar tillverkat delar till deras möbler kan knappast förvåna någon, med tanke på möblernas kvalitet. Politiska fångar tillhör ofta akademikernas skara, men ytterst sällan de skickliga hantverkarnas. Oaktat det måste frågan ställas: varför alls erkänna något?

Min slutsats är att det måste finnas en än mer chockerande sanning som företaget försöker dölja, genom att erkänna en mindre förseelse.

Jag kan inte med säkerhet säga vad det är som vi förväntas förbise, men jag har mina aningar. Det uppenbara skälet till att den östtyska staten engagerade sig i Ikea, är att den ville underminera det kapitalistiska väst genom att driva oss till vansinne med undermåliga varor. I botten anas en förslagen Stasiplan med trådar till den beryktade Markus Wolf. Vår räddning var att kommunistdiktaturerna visade sig ännu rangligare än bokhyllan Billy.

Det enda rimliga alternativet till denna teori är att Ikea inte bara lät tillverka, utan dessutom sålde sina möbler i Östtyskland. Företaget skulle alltså ha tvingat ett folk, som led under det värsta kommunismen hade att erbjuda, att dessutom behöva utstå det värsta kapitalismen har att erbjuda. Men en sådan cynisk hjärtlöshet är nästan omöjlig att föreställa sig, ens när det gäller Ikea.

i skrivande stund har Handelns utredningsinstitut, HUI, ännu inte låtit meddela vad ”årets julklapp” är. Mig veterligt är detta det enda Handelns utredningsinstitut är till för och jag antar att varje års beslut föregås av rigoröst vetenskapliga analyser. Sådant bör respekteras.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Ända sedan jag 1998 gav bort elektroniska husdjur till alla mina nära, okunnig om att det var 1997 års julklapp, plågas jag av mardrömmar om att begå ett liknande misstag igen. Jag skulle alltså kunna säga att jag sitter som på nålar i väntan på att få klarhet i vad jag måste köpa i år, om just den formuleringen inte riskerade att leda tankarna till en spikmatta, som var årets julklapp redan 2009.

Förra årets val, den färdigpackade matkassen, var genial i sin enkelhet. Jag har ingenting emot en lika användbar gåva i år, men gärna något som är lättare att slå in. Idealet – särskilt med tanke på att jag också räknar med att ta emot julklappar – vore en flaska portvin. Efter en hastig genomgång av årets trender, rubriker och debattämnen finns dock inget som tyder på ett sådant resultat i år heller. Närmare till hands ligger en lesbisk insemination i Danmark.

Jag måste erkänna att det inte är riktigt vad jag hoppats på för egen del, men HUI och vetenskapen kan knappast ha fel. Vi måste alla vara öppna för nya erfarenheter.