Harry Smit, kognitiv neurobiolog från universitet i Maastricht, har skrivit boken The Social Evolution of Human Nature. From Biology to Language, som behandlar detta tema. Smit uppvisar en ovanlig akademisk kombination: Som biolog har han huvudsakligen ägnat sig åt genetik, men han har också en bakgrund i filosofi, främst kunskapsteori. Med dessa två ben som stöd försöker han förklara hur människans unika sociala egenskaper har uppstått. Det är ett ambitiöst projekt, men han lyckas bara delvis: I en del resonemang hamnar han i spagat och när det gäller varför just människan har fått ett språk finns det stora luckor.

Även om människan är genetiskt nära besläktad med de andra stora aporna, framför allt schimpanser och bonoboer, så är biologerna ense om att något speciellt har hänt under människans evolution. Smit vill förklara denna utveckling genom en utvidgning av teorin om inclusive fitness (varianter av denna kallas även sociobiologi). Grundtanken, som presenteras populärt i Richard Dawkins bok Den själviska genen, är att när man skall bedöma fitness (överlevnadsvärde) i evolutionsteori, så skall inte individen utan genen vara grundenheten. Detta kan förklara osjälviskt beteende hos individer i de fall beteendet leder till att andra individer med samma gener (det vill säga: nära släktingar) gynnas av beteendet. Framförallt har teorin om inclusive fitness använts för att förklara samarbete inom olika arter.

Styrkan med Smits bok är att han presenterar hur genetiska mekanismer tillsammans med teorin om inclusive fitness kan användas för nya förklaringar av olika typer av samarbeten och konflikter mellan föräldrar, mellan föräldrar och barn, och mellan syskon.

En ny aspekt av genernas inclusive fitness, som Smit fokuserar på, är evolutionära konflikter mellan ”matrigener” som ärvs från mamman och ”patrigener” som ärvs från pappan. Varje barn innebär en investering från bägge föräldrarna. Teorin förutsäger att patrigener kommer att favorisera beteenden som innebär mer investering i barnet från mammans sida, och omvänt kommer matrigener att favorisera en mindre investering från mamman. Ett exempel handlar om hur länge en mamma ammar sitt barn. Eftersom bröstmjölken är näringsmässigt bättre och leder till ett starkare immunförsvar, så gynnas patrigenerna av längre amning eftersom barnet blir starkare och mamman sannolikt inte blir gravid med en annan pappa under amningstiden, medan en kortare amning gynnar matrigenerna eftersom mamman då hinner få fler barn. Det uppstår därmed ett slags evolutionär kamp mellan de olika generna. Ett annat exempel är att patrigenerna kommer att favorisera muskulösa kroppar som ger fördelar i konfliktsituationer, medan matrigenerna favoriserar kroppar som kan lagra fett, vilket ger reserver under perioder med brist på föda.

Ett par kapitel i boken ägnas åt evolutionen av människan tankeförmågor. Smit presenterar Aristoteles distinktion mellan vegetativa, sensitiva och rationella organismer. Växter är vegetativa genom att de växer och reagerar på omgivningen, djur är vegetativa och sensitiva eftersom de också har upplevelser av omgivningen. Det är emellertid bara människan som är rationell. Skälet är, enligt Smit, att hon är ensam om att ha ett språk och detta gör att hon kan resonera förnuftigt. Enligt Smit är språket också nödvändigt för att man skall kunna ha en moral. Han gör det dock väl enkelt för sig genom att likställa rationalitet med språkförmåga och han förbiser därmed stora delar av forskningen om djurs förmågor att lösa olika typer av kognitiva problem och att göra ställningstaganden om exempelvis rättvisa.

Smit hävdar också att djuren inte har något intentionalt (målinriktat) beteende, men här använder han termen ”intentional” på ett annat sätt än vad som är det vanliga i den filosofiska debatten. Han definierar intentionalt beteende som ett beteende som man kan ge skäl för. Eftersom människan är den enda art som har ett språk, så är det självklart bara vi som kan ge skäl för varför vi beter oss på ett visst sätt.

När det gäller frågan om hur människans språk har uppstått finns det två typer av teorier. Den ena, inspirerad av Noam Chomskys syn på språket, fokuserar på de grammatiska strukturernas evolution och på hur språket kan användas för att uttrycka tankar. Den andra typen bygger på analyser av talakter (kommandon, löften, hot, önskningar etcetera) och sätter språkets funktion som kommunikationsmedel i centrum. Med detta synsätt finns det ingen skarp gräns mellan att kommunicera med gester och med ord. Smit tillhör den andra traditionen och han försöker även här använda inclusive fitness för att förklara språkets evolution. Språket är det kraftfullaste verktyget för samarbete som människorna har till sitt förfogande och det gör att vi kan skapa kultur, samhälle och vetenskap.

Många djur kan samarbeta, men det är bara människor som kan samarbeta för framtida mål. Det är troligt att det är vinsterna av sådana samarbeten som är den evolutionära selektionskraften bakom språket. Smit påstår, märkligt nog, att vi behöver ett språk med tempus för att kunna planera framtida samarbeten. Det finns emellertid många språk i världen som inte har några direkta markörer för tempus och dessa språk duger alldeles utmärkt till att planera samarbeten.

En intressant aspekt som Smit tar upp och som kommit alltmer i fokus när det gäller språkets evolution, är dess roll i undervisning. Apor använder verktyg, exempelvis stenar för att knäcka nötter, men det finns ingen som visar dem hur man gör utan de lär sig hur man använder verktygen genom att härma andra. Aktiv undervisning tycks vara unik för släktet Homo.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Människan har under sin evolution kommit att använda alltmer avancerade verktyg. Processen att tillverka verktygen har blivit mer och mer komplicerad. Jag har i en artikel, skriven tillsammans med arkeologen Anders Högberg, argumenterat för att redan de så kallade oldowanska stenverktygen som är 2,5 miljoner år gamla, kräver undervisning för att man skall kunna lära sig att knacka till dem. För dessa verktyg behöver man förmodligen inte språk, men någon måste visa hur man gör. Detta är en form av kommunikativ handling som kan kompletteras med uppskattande eller kritiska signaler som informerar eleven om han eller hon gör rätt. Sedan kräver de stenverktyg som användes av Homo erectus för en halv miljon år sedan en så komplex tillverkning att det är nödvändigt med språklig kommunikation för att lära sig processen. Även om inte undervisning varit den primära drivkraften bakom språkets evolution, är det uppenbart att språket gjort det möjligt att överföra mödosamt tillägnade kunskaper till nästa generation. Undervisning är således en central faktor i människans sociala evolution.

Tyvärr utvecklar inte Smit dessa aspekter av språkets evolution särskilt långt, och det är svårt att finna någon central, ny tanke i hans argumentation. Och liksom de flesta andra som spekulerar om språkets uppkomst, förklarar han inte varför det bara är människan som har fått ett språk.