Det finns mycket att se för den som besöker Bretagne, och det är lätt hänt att badorten Saint-Gildas-de-Rhuys kommer i skymundan. Den ligger i det sydöstra hörnet, ute på en udde söder om Vannes. Dit kom år 570 den helige Gildas och grundade ett kloster. Vissa delar av kyrkan har bevarat en orörd romansk karaktär. Helgonets grav finns kvar. Hans avstånd till Jesus var bara 500 år – samma avstånd som vi har till Gustav Vasa.

Klostret blev berömt på 1100-talet. Och besökare som idag står framför kyrkan befinner sig tätt intill ett kulturellt nervcentrum i europeisk historia.

Innan det blev berömt var det beryktat för superi, sodomi, horeri. Munkarna hade konkubiner boende i klostret. Bretagne var den gången ett självständigt rike liksom för övrigt Burgund, Normandie och Akvitanien. Frankrike var stort som ­Götaland och låg runt omkring Paris, där frankernas kung hade sin borg i en del i nuvarande Louvren.

Hertigen av Bretagne ville få slut på oredan i Saint-Gildas. Vad göra? Han lät hämta samtidens mest framstående filosof, Peter Abélard. Honom kunde man lita på, för han var av naturen oförmögen att delta i några köttsliga förlustelser. Den lärde professorn hade gjort en kvinnlig elev vid namn Héloïse gravid. Flickans morbror Fulbert, ledamot av domkapitlet i Notre-Dame, straffade honom genom att skära bort de två körtlar som hade möjliggjort ett faderskap.

Skurkarna blev gripna. De straffades i sin tur genom att man stack ut ögonen på dem – och kastrerade dem.

Héloïse var en mycket lärd flicka. Hon läste latin, grekiska och hebreiska. Hennes Bibelkunskap var omfattande. Hon hade humor. Och framför allt – hon var en oerhört passionerad natur.

Hur kan man vara så säker på det? Jo, hennes brev till den älskade finns bevarade, skrivna på latin i en ton som ter sig flickaktig och oförbehållsam. Hon inleder sin epistel med ”Älskade! Dilectissime”. Hennes avslutningsfras är ”Farväl du min enda… Vale, unice!” Det sista ordet lånar hon från Psaltaren 35:17 – den engelska bibelöversättningen har ”my darling”. Hon citerar Ovidius, Euripides, Platon. Hon jämför sitt förhållande till Abélard med Aspasias förhållande till Perikles. Skulle man söka efter ett motsvarande modernt partnerskap är det Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir som kommer i tankarna. Fast passionens hetta är avsevärt mer flammande hos det me­deltida paret.

När Héloïse upptäcker att hon är gravid blir hon med ens överlycklig. Den blivande fadern får ett brev ”cum summa exultatione… med den högsta grad av hänförelse”. Men, säger hon, tro inte att jag tänker sköta mitt barn. Hon är ju filosof. En filosof tål inte barnskrik. Hon hänvisar till Seneca. En filosof måste lämna bort sina barn. En filosof har högre plikter inför sina medmänniskor. Här fick senare även Rousseau stöd för sitt beslut att lämna bort sin avkomma.

Barnet föddes. Det var en son. Hon gav honom namnet Astralabe. Vilket egentligen var benämningen på det instrument som astronomen använder för att mäta planeters höjd över horisonten.

Abélard vill nu gifta sig med Héloïse. Hon vägrar. Det får inte komma ut att han gjort sin elev med barn. Det måste förbli hemligt. Hans karriär på den lärda banan skulle bromsas med familjeliv. Det är hon som hävdar det, inte han. Så här skriver detta intellektuella fullblod:

Gud ska veta att jag aldrig sökt någonting annat än just Dig. Jag helt enkelt längtade efter dig. Jag frågade inte efter äktenskapets bojor, ingen bröllopspresent. Det var inte min vällust jag sökte belöna, nej det vet du, det var Din jag ville belöna. Benämnas hustru kan tyckas mer heligt, mer aktat, men ljuvare för mig kommer alltid ordet ”vän” att vara, eller om du skulle gå med på det, ”konkubin” eller ”hora”. Jag trodde att ju mer jag förödmjukade mig inför dig, desto större favörer skulle jag få och även skulle det blir mindre skada på din ärofyllda ryktbarhet.

Skulle någon misstänka att detta är ett falsarium, är det angeläget att gå till Oxford University Press och dess utgivning av medeltida texter, där ingår The Letter Collection of Peter Abelard and Heloise med den latinska texten på vänstra sidan och på den högra parallellt den engelska översättningen av Betty Radice, reviderad av den som ansvarat för projektet med alla angelägna kommentarer, David Lus­combe – för svenska ögon ett anmärkningsvärt namn! Det framstår efter genomgång av alla bevarade manuskript och samtida dokument som om Héloïses­ brev verkligen är äkta. Den som ifrågasatt dem är Bertrand Russell. Han ville tillskriva Abélard äran för att ha skrivit även Héloïses­ brev. Det fanns ett misogynt drag hos den gamle förföraren Russell.

Karl den stores rike hade slagits sönder, men den karolingiska renässansen som inletts med Alkuin och Scotus Erigena fortplantades hos de läskunniga. Man vet inte med bestämdhet vilken släkt Héloïse­ tillhörde, men vissa tecken tyder på att hon tillhört någon av de berömda ätterna Beaumont eller Montmorency, oerhört förmögna och måna om bildning. Som barn hade hon fostrats i ett nunnekloster i Argenteuil, 16 kilometer väster om Paris. När hon mötte Abélard var han 37 år – hon kanske 15. Han kallar henne ”puella”. Hon kallar honom ”pappa”. Hon var mycket tidigt känd för sin brådmogna lärdom. Hon var utan tvivel fransyska.

Med Abélard är det annorlunda. Hans mor var britt, det vill säga: hon kom från Bretagne. Fadern kom från Poitiers i Akvitanien. Han var officer och ivrade för bokliga studier. Peter var äldste sonen och visade tidigt prov på begåvning. Detta är under skolastikens epok. Som underhållning älskade folk att åhöra disputationer. Ämnena togs ofta från teologin. Treenig­heten var svårbegriplig. Man satte upp två teser. Treenigheten är en kropp med tre huvuden. Treenigheten är ett huvud med tre kroppar. De som skulle disputera tilldelades var sin tes. Så utbröt striden. Man tvistade också om treenigheten, huruvida var och en av de tre var allsmäktig, att vi alltså hade en allsmäktig fader, en allsmäktig son, en allsmäktig och helig ande. Dessa disputationer var inte riskfria. Plötsligt kunde man åka fast för hädelse. Allra farligast var det att i skrift strida för en bestämd tes. Stred den mot trosbekännelsen eller hävdade något som ett kyrkomöte hade fördömt, skulle boken brännas. Och i värsta fall även författaren.

Abélard var en orädd talare. Han vann publik och lärjungar med nya tankesätt. Han kände väl till Scotus Erigenas läror, som 250 år tidigare blivit allmänt kända, och det utan att Scotus blivit bränd på bål. Ändå hade han sagt omstörtande saker. Han hade frågat sig vad som var det allra sannaste och mest ovedersägliga och därvid funnit att det som var allmänt var sannare och mer reellt än det individuella. Att vi alla måste dö, det är allmänt giltigt och har därför en högre sanningskvalitet än påståendet att kusken har blivit sjuk. Så fort man kommer ner på individplanet inträder – och det med rätta – misstro. Men vad är då det allra mest allmänna? Det är Gud. Han omsluter ju hela universum och allt som där rör sig. Därmed är han som sanning betraktad onåbar. Detta kallas Erigenas ”negativa teologi”. Ingenting kan utsägas om Gud. Vi är inte i honom. Han är inne i oss.

Erigena inspirerade Abélard. Ingenting låg riktigt fast längre. Och han mötte häftigt motstånd från alla traditionalister. Hans bok om Trefaldigheten blev han tvingad att med egen hand kasta i elden och därefter högt uppläsa, utan att staka sig, trosbekännelsen i den av kyrkomötet fastställda ordalydelsen.

När man under franska revolutionen började söka efter revolutionära idealgestalter, fastnade man för Abélard. Till det bidrog säkert historien om kärleken till Héloïse. Abélard var den frigjorde tänkaren som inte frågade efter moralisternas domar. Det var här som Rousseaus sensibilitet hade funnit sitt mönster. Rousseau skrev ju La nouvelle Héloïse och återuppväckte därmed den autentiska Héloïse.

Revolutionen beslöt att återuppväcka Abélard. Han hade ju ivrat för Denkwende, tankeomvändelse. Det behövdes! Nationalförsamlingen fattade beslut om att samhället i Bretagne, Saint-Gildas-de-Rhuys, i fortsättningen skulle heta kort och gott Abélard.

Filosofen brukade själv skoja om sitt namn. ”Lard” kunde uttolkas ”fläsk”. Och satte man in ett h framför ”abe” så fick man ”att ha”. Han hette med andra ord ”Ha fläsk”. Det är möjligt att han var korpulent. En av hans fiender ändrade namnet till ”Baiolardus” och fick med en erotisk puff det att betyda ”fläskslickaren”.

Det berättades gärna roliga historier om professorn. En gång hade kungen fått rådet att tysta munnen på Abélard, för han drog till sig allt för många ”barbarer”, det vill säga: lekmän som inte kunde läsa. Denna plebs jublade när professorn ställde vedertagna sanningar på huvudet. Kungen uttalade då ett slags fatwa mot Abélard – på franska konungens mark fick han i fortsättningen inte undervisa eller disputera. Följande dag klättrade Abélard upp i ett träd och alla som ville höra skockades omkring trädet, medan han räknade upp vilka andra möjligheter han hade att kringgå konungens befallning. Kungen hade inte sagt något om vatten. Han kunde ju sitta i en båt på Seine. Det fanns mycket höga förebilder för det!

Han hade startat en egen skola med ämnet ”dialectica” i centrum. Där fick man lära sig grammatik, både det elementära och syntaxen. Ord hade sin omedelbara motsvarighet i sak, ansåg han, och begreppsanalys blev det grundläggande för att förstå verkligheten. Utan studier i dialektik kunde ingen disputera lysande. Tillströmningen av lärjungar hotade andra professorers undervisning.

Fienderna gaddade sig samman. De fick både världsliga myndigheter och kyrkliga potentater att ingripa. Hans skola måste stängas. Han flyttade omedelbart till Melun, fem mil söder om Paris, och startade en ny skola. Och studenterna i Paris vände staden ryggen och tågade ut till sin mästare. Vad han sa var oemotståndligt. Mottot – och det citerar Schopenhauer – ”si omnes patres sic, at ego non sic… om kyrkofäderna säger så är det, då säger jag, så är det icke!”

Detta frigjorda tänkande har hyllats av Emerson, Nietzsche, Vilhelm Ekelund och den norska poeten Olav Hauge. Men mest avgörande för deras höga uppskattning är Abélards brev. Genom århundradena hörs denna energiska, livsbejakande, glada ton.

Han har hört talas om Héloïse. En vacker flicka. Och ovanlig med detta stora intresse för filosofi. Han går till hennes morbror och föreslår gratislektioner för att ytterligare höja hennes bildningsnivå. Morbrodern går med på detta. Abélard är Paris mest berömda professor. Dess­utom rik. Och inte nog med att lektionerna är kostnadsfria – professorn betalar morbrodern för nöjet att få undervisa Héloïse. Morbrodern ber honom att inte dra sig för att kroppsligt bestraffa flickan om hon är lat eller ouppmärksam.

Hans enfald förvånade mig. Hade han överlämnat ett litet lamm till en lysten varg kunde det inte ha gjort mig mer häpen. Att jag skulle få både bestraffa och undervisa henne, vad betydde det om inte att han gav mig total frihet att tillfredsställa mina lustar. Behöver jag säga mer? Vi kom samman inomhus, vi kom samman i våra hjärtan. Lektionerna gav oss tillfälle att helt ägna oss åt kärlek. Hennes studier krävde avskildhet. Och avskildhet krävde kärleken. Istället för att läsa högt ur böckerna, växlade vi kärleksfulla ord. Det var kyssar, inga idéer. Mina händer var oftare vid hennes bröst än vid böckerna… För att inte väcka misstankar, tuktade jag henne ibland, men jag slog henne ömt och milt, utan all vrede och irritation, tukta henne var sötare och ljuvare än någon balsam kunde vara. Kort sagt, våra begär lämnade inget stadium av kopulationsverksamheten outforskat. Kunde kärleken locka oss till någonting nytt och ovanligt, så välkomnade vi det. Vår tidigare brist på erfarenhet kom oss att gå in i glädjestunderna med ännu större iver, och vår aptit mättades inte så lätt… Inspiration kom över mig och den krävde att jag skrev kärleksvisor. Du vet ju, en del av de där visorna är fortfarande populära och sjungs på många håll, särskilt av dem som ägnar sig åt det liv jag levde då.

Luscomb visar hur Abélard i sina föreläsningar vid den här tiden kom med speciella exempel av typen ”Petrus älskar flickan… Flickan är hans väninna… Nu kysser min väninna mig… osculetur me amica…”

Men så blev vi tagna på bar gärning. Strax efteråt upptäckte flickan att hon var gravid… En natt när morbrodern var borta, hämtade jag henne i hemlighet från hans hus och sände henne raka vägen till mitt eget land (Bretagne). Där bodde hon hos min syster tills hon födde en pojke, som hon kallade Astralab.

Av fruktan för repressalier går Abélard till morbrodern, ber om förlåtelse. ”Vad jag gjort var ingenting ovanligt för alla dem som känner vilken makt som kärlek har.” Och han lovade gifta sig. Så skedde trots häftigt motstånd från Héloïse. Så fort de var gifta flyttade hon till klostret i Argenteuil – där hon varit som barn – för att inte vara ett hinder för Abélards lärarverksamhet.

Morbrodern, som hade hoppats att det inträffade skulle krossa Abélards karriär, beslöt att ta blodigare hämnd. Intressant är det faktum att Héloïse öppet förnekade att hon var gift med Abélard, allt i syfte att skyla över historien.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Nu hjälpte det inte. Abélard utsattes för trakasserier av hotfull art. För att rädda sig begav han sig till Saint-Denis – där de franska kungarna har sina gravar – och blev munk i därvarande kloster. Samtidigt tog Héloïse nunnedoket. Det råder inga tvivel om deras uppriktiga, ärliga relation till religionen. Bibeln är deras rättesnöre. Deras brev är i stor utsträckning exegetik. De tolkar orden efter sina behov.

Som munk fick Abélard inte undervisa. Men hans skrifter spreds. Hans situation på klostret försämrades. Till slut beslöt han att lämna världen och leva som eremit. 17 mil sydväst om Paris, nära Nogent-sur-Seine, köpte han en äng. Och där byggde han ett litet kapell av skin och vassrör (”cannes”). Han kallade det ”Paraklete”. Det är ett grekiskt ord och kan översättas med ”advokat” men även med ”tröstare”. Ordet finns enbart i Johannes evangelium. Muslimer har fäst sig vid löftet att Gud ska sända en ”tröstare” till jorden och ser det som en profetia om Muhammeds ankomst.

Abélard var en vinnande natur. Folket runtomkring hans lilla kapell kom till honom med mat och dryck och ljus och ved. Allt han behövde. Men ryktet om kapellet ledde till en utvandring från Paris till eremitboningen. Nu undervisade han på nytt. Och som förut väckte saken kyrkans irritation. Nya trakasserier. Och vad Abélard nu skriver om situationen är anmärkningsvärt:

Mina rivaler förföljde mig skoningslöst. Jag väntade varje ögonblick att bli förd inför kyrkliga myndigheter anklagad för kätteri. Gud vet det, ofta var jag så förtvivlad att jag övervägde att lämna kristna trakter – Christianorum finibus – och leva ibland hedningarna, där föra ett stilla kristet liv mitt bland Kristi fiender.

Det är nu, 1127, som hertigen av Bretagne ber honom komma och rädda ordningen på klostret i Saint-Gildas-de-Rhuys. Abélard stannade kvar som abbot fram till 1132. Han gjorde allt för att tukta munkarna. Men de var oförbätterliga. De hotade honom till livet. Vid ett tillfälle satte de kniven mot strupen på honom. Han lyckades fly. Klostret i Cluny, den gången ”Europas andliga centrum”, erbjöd honom att komma.

Vid samma tid stängdes nunneklostret där Héloïse var abbedissa. Då skänkte Abélard henne och hennes underlydande nunnor kapellet Paraklete, och med påvligt privilegium upprättades ett nunnekloster på den plats där Abélard en gång haft sin eremitboning.

Abélard dog 1142. Héloïse levde fram till 1164 som abbedissa för klostret och vördad som from katolik. Av deras brevväxling finns bevarade åtta brev. Till dessa kommer Abélards brev till en god vän. Det hela brukar kallas Historien om mina olyckor. Kommentarerna i denna Oxfordutgåva behandlar grundligt olikheterna i de 16 bevarade brevsamlingar som finns. En av dessa är på pergament, 74 sidor, och innehåller åtta brev, nertecknade omkring 1350. Sotheby’s sålde denna brevsamling 1995 till Schøyen-samlingen i Oslo, priset låg på drygt en halv miljon kronor.

Det sista brevet från Abélard till Héloïse­ innehåller regler för det nya klostret. Ingenstans i världslitteraturen återfinner man en sådan lovprisning av kvinnans roll här på jorden. Hon är överlägsen mannen i allt. Det var ju, påminner Abélard oss, ”en kvinna som födde Gud”.

Norrmännen har inte betalat något överpris. Närmare tusen år skiljer oss från dessa älskvärda personer. Ändå ter de sig moderna. Brev som visar deras rörande uppriktighet, naturlighet och fritt dömande intelligens är ovärderliga. Tiden är ond. Påvekyrkans diktatur präglas av grymhet. Europa var utsatt för en mental våldtäkt. Allt andligt liv skulle styras och regleras. Dock – det fanns fortfarande ett hedniskt alternativ. De som tog sin tillflykt till ordet – Héloïse blev ju nunna, Abélard munk – kunde så som munken tänkte, fly till de ännu inte kristnade provinserna. Där var religionerna mycket äldre, förhoppningsvis toleransen större mot oliktänkande.