Svar: En nedåtgående baslinje. Denna grundläggande basgång som obruten löper genom musikhistorien kan man följa hos Alex Ross och hans inspirerat vindlande tanketrådar i essäsamlingen Listen toThis. Ross är sedan femton år en av tidskriften New Yorkersmest uppskattade profiler och den klassiska musikvärldens ledande krönikör med sin blogg The Rest Is Noise. Det är också titeln på hans omtalade bok från 2007; en uppgörelse med modernistprejudikatet i 1900-talets konstmusik.

I den nya volymen presenterar sig Ross som allätare med vidöppna öron helt döva för vedertagna kulturella hierarkier. Han öppnar med orden ”Jag hatar klassisk musik. Inte musiken, men beteckningen.” I själva verket älskar han förstås klassisk musik, och det är ur den som hans lyssnande och kunnande har utvecklats. Popmusik har han tagit till sig först i tjugoårsåldern, vid tiden för Berlinmurens fall (han är född 1968). Det betyder att hans inriktning här rör sig inom popmusikens avantgarde. Brittiska Radiohead och isländska Björk ägnas två av bokens tjugo kapitel.

Radiohead är också favoriter, råkar jag veta, hos dirigenten och kompositören Esa-Pekka Salonen – som i likhet med Alex Ross hade noll koll på pop under tonåren. Också Salonen porträtteras i ett lyxigt analytiskt långreportage. Det finns mycket närvarokänsla i Ross skildringar av vår tids musikaliska storheter; han är verkligen på plats i studion hos Björk, på Radioheads turnéer, på Salonens kontor i Walt Disney Concert Hall. Samtidigt utforskar han alla de utommusikaliska faktorer som har gjort och gör dessa artister och konstnärskap möjliga – få recensenter bemödar sig annars med den sortens research.

Som kritiker är Ross föga kritisk i negativ bemärkelse. Titeln, Listen toThis, är ju en uppmaning att lyssna på något specifikt. Lyhört, kunde man säga med ett unikt ord som saknar engelsk motsvarighet. På svenska skulle man också kunna benämna honom folkbildare, en som vill riva skrankorna mellan finkultur och folklig kultur, och gärna ser att dess anhängare möts i ett fördomsfritt lyssnande. Hade USA haft en motsvarighet till salig Rikskonserter, hade Ross varit självskriven som vd, redaktör, producent och marknadsförare. Då hade det också blivit ett Rikskonserter som hade överlevt.

Alex Ross har nämligen en väl utvecklad sympati för lyssnaren, också för den som av olika skäl inte lyssnar. Här finns ingen underliggande agenda om att klassisk musik ”gör dig gott”, ungefär som min barndoms fiskleverolja. Klassisk musik – liksom givetvis många andra genrer – kan verka utestängande, rentav förtryckande. I en betraktelse över den svarta sånglegenden Marian Anderson, ”altarnas Caruso” och en pionjär på den dåtida segregerade musikscenen, konstaterar Ross att klassisk musik än idag är häpnadsväckande vithyad. Samt alltmer grånad, tunnhårig och rynkig. Liksom i Sverige är musikämnet satt på undantag i amerikansk skolundervisning, inte minst på grund av det vällovliga syftet att stärka läsning och räkning. För detta har blivit konsekvensen av den lag, No Child Left Behind, som George W Bush undertecknade för tio år sedan. Vi känner igen tankegången hos Jan Björklund & Co.

Tro inte att det hjälper med någon quick fix av typen ”Mozarteffekten” (låt ditt barn lyssna på Mozart för att bli mer intelligent). Alex Ross kunde ha citerat psykologiprofessorn vid Florida State University, Anders Ericsson, som betonar värdet av ihärdighet för att uppnå färdighet: tio tusen övningstimmar för en kvalificerad pianist eller violinist. Så som det drillas i Kina, där miljontals barn tränas i stenhårda skalövningar. Ross låter oss titta in i denna potentiella jättemarknad för ”vår” klassiska musik.

Till skillnad från sin äldre kollega Norman Lebrecht – en annan energisk och läsvärd musikbloggare i branschen – tror inte Alex Ross på musikens möjligheter att ändra eller förbättra samhället. Särskilt inte med låttexter, en frekvent och from förhoppning som i fallet Nirvana bidrog till Kurt Cobains självmord.

Nu är inte Alex Ross den rungande rock’n’rollens eller de storskaliga symfoniernas man. Han räknar sig till de introvertas skara som vanligen är älskare av klassisk musik; till dem som saknar musikaliska generationsmarkörer av typen Sgt. Pepper: ”Visst kan det finnas ungdomar som mist sin oskuld under Brahms första pianokonsert, men de vill inte berätta om det och vi vill heller inte höra det.”

Johannes Brahms, grubblaren och tröstaren, är en favorit med sina sena verk. Mozarts ”gyllene medelvägsmusik” är en beteckning som jag inte riktigt förstår. Men jag uppskattar följande poäng: ”Mozarts musik pekar fram mot Beethoven i bemärkelsen att Beethoven tittar tillbaka på den.” Precis som Ross väcktes jag själv till hårdklassisk musik i unga tonår av Eroicasymfonin. Kanske just på grund av Beethovens överraskande ciss efter de sju inledande takterna i idel Ess-dur:

Det är som när en föreläsare kliver upp till mikrofonen och yttrar de första orden i ett högtidligt tal – för att plötsligt staka sig, som om han just kommit ihåg något från barndomen eller fått syn på ett olycksbådande ansikte i publiken.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Alex Ross prickar oftare än han missar när han levererar dessa sina ”verbala ciss”, de plötsliga bilderna. Som till exempel i beskrivningen av hur operadirigenten Riccardo Muti hanterar sångare som gärna njuter för länge av en välljudande ton: ”han drar honom vidare, precis som när en förälder med barn går förbi en godisaffär”. Ja, är det den taktfaste dirigenten som har rätt i tolkningen? Och hur viktigt är det att spela och sjunga absolut ”rätt”? Alex Ross berättar om en studie av samtliga inspelningar av Gaetano Donizettis söta lilla snyftaria Una furtivalagrima. Enrico Caruso, pionjär bland grammofonartister, spelade in den flera gånger och lade till ett par extra, smäktande fraser mot slutet. Av de drygt två hundra (!) tenorer som har sjungit in arian är det endast fyra som har avvikit från denna förmenta ”Donizettitradition”, som i själva verket var Carusos påfund.

Grammofonen kom att radikalt förändra sättet att sjunga och spela, konsertera och lyssna. Dessförinnan utgjorde frånvaron av missar standarden på en god konsert. Musikernas personligheter och ursprung kom att homogeniseras i och med mikrofonupptagningarnas obönhörliga krav på precision. Även det obligatoriska vibratot i stråkmusikernas vänsterhand är uppenbarligen också en följd av grammofonens intåg!

Vem tillmäter idag en inspelning ett äkthetsvärde? Inte ens så kallade liveupptagningar utgör en akustisk sanning, lika lite som fotografiet en visuell. Ett paradigmskifte var förstås Beatles album Sgt. Pepper’sLonelyHearts Club Band från 1967, som krävde en produktionstid på 129 dagar. Medan Bob Dylan endast behövde 90 inspelningsdagar för att färdigställa sina femton första album …