I dag är vi vana att tänka oss den romantiska kärleken som heroisk. Fiktiva älskare visar rutinmässigt sitt hjältemod genom att skydda eller rädda sin älskade. I den berömda Hollywoodfilmen Casablanca (1942), grips Rick först av förtvivlan när hans älskade Ilsa dyker upp på hans bar i sällskap med sin make. Men när han inser att hon fortfarande älskar honom genomgår han en förvandling. I vetskap om att ”vi har fått tillbaka Paris” kan Rick stå ut med allt. Han tar dock själv en stor risk när han ser till att Laszlo, Ilsas make, ska kunna fly till Lissabon på ett plan. I sista minuten insisterar han osjälviskt på att Ilsa ska gå ombord på planet tillsammans med Laszlo och hjälpa honom i motståndet mot Nazi-Tyskland.

I Titanic (1997), efter att fartyget har sjunkit, finner den unge konstnären Jack ett stycke vrakgods som precis räcker för att hålla hans älskade Rose (men inte honom själv) flytande, varefter han dör av nedkylning och sjunker ner i den kalla Atlanten. När Rose väl kommit till New York överger hon sin föraktlige fästman och söker sig ett nytt liv. I slutet av filmen erinrar sig Rose, nu en gammal kvinna med ett långt liv och ett lyckligt äktenskap bakom sig, sin förlorade älskare: ”Han räddade mig”, säger hon, ”på alla sätt som en människa kan räddas.”

Efter den sexuella revolutionen, när äktenskapet har ändrat karaktär från en förpliktelse till ett alternativ och skilsmässofrekvenserna har skjutit i höjden, har accepterandet av äktenskapets vedermödor i sig blivit en heroisk gest som bevisar ens kärlek. Som Charles formulerar det, i den brittiska filmen Fyra bröllop och en begravning från 1993: ”Jag är, nu som alltid, fylld av beundran inför alla som ingår ett sådant åtagande som Angus och Laura har gjort idag. Jag vet att jag inte skulle kunna göra det, men jag tycker att det är underbart att de kan göra det.” Vid den tid då det dumdristiga paret hyllas av vänner och bekanta har bröllop hunnit bli en alltmer kostbar angelägenhet. I USA ökade utgifterna för bröllop från i genomsnitt omkring 4 000 dollar 1984 till 26 000 dollar 2005. Bröllop i Storbritannien kostade i genomsnitt 16 000 pund 2004. Ett genomsnittligt bröllop i Frankrike uppgavs nyligen kosta 10 000 euro, inklusive mottagning för hundra gäster. Den romantiska kärleken har förvandlats till en ”jordisk religion”, som sociologerna Ulrich Beck och Elisabeth Beck-Gernsheim formulerar det.

Forskarna vet exakt när den romantiska kärleken först blev heroisk. Men de vet inte varför. ”När” är på 1100-talet, med den ”höviska kärlekens” framväxt. Men frågan ”varför” har alstrat en intensiv debatt som pågått i över ett århundrade.

Forskarna är eniga om att den sexuella kärleken under antiken betraktades som en oheroisk och ovärdig känsla. Det fanns ett undantag från denna regel. Bland grekerna kunde en mogen man älska en yngling, för en tid, och detta ömsesidiga känslomässiga band kunde resultera i en andlig relation som var uppbygglig för bägge parter. Romarna tog emellertid aldrig efter detta bruk. I kontrast till detta betraktade både greker och romare kärleken mellan män och kvinnor som farlig för de manliga medborgarnas moral, militära mod och politiska duglighet. Deras mytologi och diktning är fyllda av historier där män som blir fixerade vid kvinnor framställs som ynkryggar eller dårar, som Paris i Iliaden eller Marcus Antonius i Plutarchos historia om hans katastrofala kärlek till Kleopatra, eller såsom nästan blev fallet med Aeneas, som alltför länge kurtiserade Karthagos drottning Dido, i Vergilius Aeneiden.

Vissa har pekat på det antika Greklands romantiska berättelser från de första århundradena i vår tideräkning, till exempel Dafnis och Chloe eller Ephesiaca, som ett beaktansvärt undantag från regeln om antikens förakt för heterosexuell kärlek. Men medan de älskande paren i den tidiga grekiska litteraturen framställs i ett uppenbart positivt ljus, är de icke desto mindre märkligt försagda. De älskande känner den djupaste kärlek till varandra och lider svårt när ogärningsmän skiljer dem åt. Men de gör ingenting för att förändra sin situation, inga heroiska gester, inga djärva räddningsaktioner. De lyfter inte ett finger; andra måste rädda dem. Även om de betraktas som beundransvärda, är de älskande i de antika grekiska berättelserna allt annat än heroiska. Columbia-professor David Konstan har i sina studier av skildringar av kärlek i den antika litteraturen framhävt en annan egenhet i dessa berättelser. När den kvinnliga huvudpersonen tillfångatas av pirater förgriper sig piraterna inte på henne. Istället grips de av en kärlek till henne som liknar den manliga huvudpersonens kärlek, och friar till henne. (Den manlige älskaren, när han tillfångatas, kan lika ofta bli föremål för lidelsefull attraktion från sina manliga fångvaktares sida.) Vad Konstan kommer fram till, efter noggranna studier, var att precis som de älskande i den grekiska litteraturen inte uppvisar någon heroism, så uppvisar missdådarna inte heller någon lusta. Deras giftermålsanbud är uppriktiga, de söker en varaktig intimitet. I själva verket, enligt Konstans slutsats, var distinktionen mellan kärlek och lusta helt enkelt okänd för antikens människor. Man kan se oförmågan att göra denna distinktion mycket tydligt i Plutarchos biografi över Marcus Antonius. Plutarchos berättar att Marcus Antonius var överdrivet förtjust i att festa, dricka och jaga kvinnor. Hans kärlek till Kleopatra, som gränsade till besatthet, ses av Plutarchos inte som ett brott mot detta mönster. Istället är denna kärlek helt enkelt det sista stadiet i Marcus Antonius moraliska förfall, och den direkta orsaken till hans nederlag mot Octavianus styrkor vid Actium år 31 f Kr. Kärleken är, för Plutarchos, helt enkelt en extrem form av lusta och ett tydligt tecken på moraliskt fördärv.

De tidigaste texter som gjorde en åtskillnad mellan kärlek och lust var de sånger som skrevs av medeltidens troubadours (”sångförfattare” på occitanska) och trobairitz (”kvinnliga sångförfattare”), med början omkring 1100 e Kr. Vid tiden för de första Arturromanerna av Chrétien de Troyes på 1160- och 1170-talet hade distinktionen utarbetats noggrant och var på väg att bli ett bestående drag i västerländskt sunt förnuft. I Chrétiens Lancelot ou le chevalier à la charrette (omkring 1177) betraktas den utomäktenskapliga kärleksrelationen mellan Lancelot och drottning Guinevere som helig, eftersom den är inspirerad av sann kärlek. Deras kärlek ställs i skarp kontrast till den självupptagna lusten hos den onde riddaren Maleagant, som tillfångatagit Guinevere och försöker få makt över henne genom förödmjukelser och falska anklagelser. Kärlek inspirerar till hjältemod; lusta inspirerar bara till skurkaktighet. Den sanna kärleken skapar moraliska förpliktelser som står över samhällets lagar och moral.

Den mest övertygande förklaringen av denna dramatiska omvandling i synen på kärlek är också den enklaste. När 1100-talets trobairitz, trubadurer och romanförfattare uppfann den höviska kärleken, så var det som en reaktion mot den gregorianska reformrörelsen. Med början omkring 1050 hade kyrkoreformatorer, folkliga predikanter och eremiter liksom militanta påvar föresatt sig att utplåna allt sexuellt begär från de kristnas liv.

Paulus hade förmanat att det var ”bättre att gifta sig än att brinna av åtrå”. Men 1100-talets teologer insisterade på att sexuell lust var syndfull även inom äktenskapet. De citerade gärna Hieronymus: ”Den vise mannen älskar sin hustru omdömesgillt, inte kärleksfullt … Inget är vidrigare än att älska en hustru som en äktenskapsbryterska.” Ett gift par kunde ägna sig åt coitus endast i fortplantningssyfte, förklarade kyrkan på 1100-talet. Gifta par syndade om de njöt av akten, ens oavsiktligt. Att vara gift var ofrånkomligen att synda. Att synda med sin äktenskapliga motpart var vanligen mindre allvarligt än äktenskapsbrott eller ”sodomi” (en bred term för många ”onaturliga” akter). Men sexuell lust till en äkta maka eller make kunde likväl förpassa en själ till helvetet.

De kristna reformatorer som predikade denna syn reagerade på en våg av religiösa stämningar, ett asketiskt mode som drog fram genom den tidiga medeltidens städer och gav upphov till sådana kätterier som katharismen. Katharerna fördömde all lust, liksom äktenskap och fortplantning. Jämfört med dem framstod ortodoxa teologer som moderata. Icke desto mindre tenderade de kyrkliga ledarna, i likhet med katharerna, att betrakta sex som förorenande i sig. Förlorad oskuld, hos man eller kvinna, även om det skedde utan synd, lämnade en outplånlig fläck på själen. När den berömde predikanten Robert av Arbrissel grundade ett religiöst samfund omkring år 1100 lät han jungfrur och änkor bo i skilda byggnader; rena och orena skulle inte umgås utan vidare. Teologen Petrus Lombardus varnade, år 1154: ”Och vi säger att sexuellt begär [concupiscentia] alltid är ett ont, eftersom det är vidrigt, och ett syndastraff …” Det vidriga och farliga sexuella begäret var också mäktigt, och kunde lätt överväldiga viljan. Bernhard av Clairvaux varnade: ”Att ständigt vara med en kvinna och inte ha sexuella relationer med henne är svårare än att uppväcka de döda.” En av hans anhängare kallade en elegant klädd kvinna en ”säck med exkrement”. Idéerna bakom denna kampanj mot det sexuella begäret var inte nya; men kyrkomännens beslutsamhet när det gällde att utrota det sexuella begäret var det. För att dämma upp lustens flod var kyrkomännen beredda att göra vad som helst. Präster tilläts inte längre gifta sig. De prästhustrur som redan fanns skulle betraktas som konkubiner; en auktoritet rekommenderade att de skulle säljas som slavar. Kyrkan gjorde för första gången anspråk på direkt jurisdiktion över de kristnas hela sexuella beteende. Skilsmässa, som tidigare varit vanligt, förbjöds, liksom alla former av födelsekontroll. Blotta möjligheten till skilsmässa, resonerade reformatorerna, var en frestelse att känna lust till nya partner. Födelsekontroll kunde inte ha något annat syfte än att att ge efter för syndig lust. Inget par kunde ingå äktenskap om de hade en gemensam förfader inom sju generationer – vilket uteslöt alla inom en omkrets av flera kilometer. En partner utom synhåll kunde inte lika lätt väcka det syndiga begäret. Bannlysningar haglade över dem som öppet motsatte sig de nya sexuallärorna.

Det var mot denna bakgrund som trobairitz och trubadurer började lovsjunga en känsla de kallade fin’amors, förfinad eller sann kärlek. De förlänade denna känsla egenskaper som försäkrade att ingen skulle förväxla den med fysisk lusta. Den sanna kärleken var personlig; den inspirerade den älskande att sätta den älskades bästa framför allt annat, även den egna äran. Den sanna kärleken var trogen, även under långdragna separationer, och även om den älskade inte besvarade kärleken. Den sanna kärleken var godkänd av Gud. Trobairitz och trubadurer hävdade ofta att sanna älskande kunde räkna med Guds hjälp i utförandet av sina plikter som älskande och försöket att nå fram till den älskade.

Trubaduren Jaufre Rudel (verksam 1130–1150) hörde till de första västerländska författare som talade om sexuellt begär och kärlek som två olika saker. I sin berömda sång Qan lo rius skrev han till exempel:

De desir mos cars non finaJag upphör inte att begära

vas cella ren q’ieu plus am;henne som jag älskar mest,

e cre que voler m’enganaoch jag tror min längtan bedrar mig

si cobezeza la.m tol;om lystnaden tar henne ifrån mig;

que plus es pongens q’espinaför mer genomträngande än törnet

la dolors que ab jois sanaär den smärta som läks av glädjen,

don ja non vuoill c’om så för detta vill jag inte

m’en plaigna.ömkas.

Concupisicentia, det sexuella begär som fördömdes av teologerna, förkastades inte av Rudel. Även om Rudels concupiscientia till sin älskade drev bort henne – en tanke som genomträngde honom som ett törne – ville han inte upphöra att begära den han älskade mest. Hans smärta kunde läkas genom kärlekens uppfyllelse, varför han inte bad om någon medömkan.

Giraut de Borneil (verksam mot slutet av 1100-talet) talade på ett liknade sätt om hur kärleken disciplinerar begäret i sin Ges de sobrevoler no.m tuoill.

E doncs per qe non o desvuoill,Så varför ger jag inte upp detta begär

Puois aventura no.m n’acor?När ödet inte unnar mig någon uppfyllelse?

– Car anc non vi fin amador– Eftersom jag aldrig sett en sann älskare

Ab poder que d’amar se lais.som förmådde ge upp kärleken.

Enligt Giraut gjorde kärleken honom till en bättre människa; den ”skulpterar och utmejslar för mig de sköna dragen / hos en person fullkomnad i höviska färdigheter och dygder” (”D’un agreg cors gingnos / Sas avinenz faissos”; ur Qui chantar sol).

Kärleken var alltså något bättre än begäret, som inspirerade den älskande till heroisk självförbättring, självförnekelse och hängivenhet, och gjorde den älskande till en bättre människa. Dessa drag i fin’amors var lika giltiga för kvinnor som för män. Så här skrev Comtessa de Dia, trobairitz:

Proessa grans q’el vostre cors Den stora tapperhet

s’aizina som dväljs inom er

e lo rics pretz q’avetz m’en ataina,och den höga rang ni har, dessa plågar mig,

c’una non sai loindana ni vezinaför jag vet ingen kvinna, nära eller fjärran,

si vol amar vas vos no si aclina;som om hon ville älska, inte vände sig till er;

mas vos, amics, etz ben tantmen ni, min vän, som vet

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

conoissens så mycket,

que ben devetz connoisser lani borde ändå veta vem

plus fina,som är sannast,

e membre vos des nostresoch minnas vad vi enats om.

covinens.

Fin’amors var ”förfinad” eller ”sann” eftersom den bestod av osjälvisk och oföränderlig hängivenhet; den var motsatsen till det själviska begäret. Genom att tämja begäret, gjorde den det oskyldigt. Sexuella famntag motiverade av kärlek, när den älskades högre goda så tillät, var ”hundra gånger” bättre än den blotta sexuella tillfredsställelsen, enligt Giraut.

Det är intressant att detta sätt att tala om kärleken som något skilt från begäret inte återfinns i någon annan tradition. Det var okänt i Västerlandet före 1100-talet, och spelade ingen roll i till exempel den sydasiatiska eller japanska kärlekslitteraturen. I Kamasutra hävdas att sexuellt umgänge inte kan skänka någon njutning såvida det inte utförs på det föreskrivna sättet, som del i ett omsorgsfullt och mycket konstfärdigt estetiskt projekt som rymmer en andlig dimension. En värdig person kan helt enkelt inte njuta av ”sex” om det sker utan utsmyckningar och opersonligt. I det medeltida Sydasien, under just de år då trobairitz och trubadurer sjöng om fin’amors, var gudarnas sexualitet ett centralt inslag i myter och religion. I Vishnus tempel hyllades Radhas och Krishnas intensivt andliga sexuella kärlek av skickliga dansare och musiker. (Senare versioner av dessa ritualer skulle komma att chockera brittiska missionärer.)

I Heiantidens Japan odlade aristokrater sina kärleksrelationer genom att erbjuda den älskade ett milt, melankoliskt medlidande. Genomsyrade av buddistisk andlighet betraktade de alla begär som ofrånkomligen frustrerande. De b0uddhor och bodhisattvor som dyrkades mest i Heiantidens Japan var de som kände medlidande med denna världs lidande själar och därför skapade genvägar för dem, ut ur återfödelsens ändlösa cykel och in i Det rena landet. Liksom Buddha visade de aristokratiska älskarna sitt medlidande genom sin förmåga att uttrycka och förstå den djupa, hjälplösa längtan som ansatte själar i denna värld. Ett medlidsamt besök kunde innebära en natt hopkurade tillsammans bakom målade skärmar, insvepta i rikt dekorerade, parfymerade silkestyger.

Den europeiska kontrasten mellan kärlek och lust – först utvecklad på 1100-talet som ett slags förtäckt motstånd mot en sträng religiös lära – är fortfarande i högsta grad levande bland oss. I de flesta västländer överlevde den heroiska kärleken med lätthet omvälvningarna under 1960- och 1970-talets sexuella revolution. För en tid förkastade vissa feminister, sexuella revolutionärer och homosexuella aktivister den romantiska kärleken som ett bedrägeri avsett att utmåla det manliga heterosexuella begäret som något alldeles speciellt. Men mot slutet av 1970-talet, som den New York-baserade historieprofessorn Dagmar Herzog har framhållit i sina undersökningar av sexualitetens roll under 1900-talet, höll en viss besvikelse över den sexuella revolutionen på att breda ut sig. Det kom otaliga rapporter om att promiskuitet inte fungerade. Likväl klagade de som levde i stabila parrelationer över att de återupplevde sina föräldrars ”kusliga dramer”. Pjäser, filmer och romaner från sent 1970-tal, som Neil Simons Sa jag adjö när jag kom? (filmad 1977), Woody Allens Annie Hall (1977), François Truffauts Mannen som älskade kvinnor (1977) och Milan Kunderas Varats olidliga lätthet (1978), tillhandahöll en skarp, om än ofta medkännande kritik av personer som var oförmögna att binda sig sexuellt eller känslomässigt till en enda partner.

Därefter, mot 1980-talets slut, började den uppväxande generationen att gifta sig i allt större antal, ofta som en efterklokhet, för att formalisera ett långvarigt ömsesidigt engagemang. Spridningen av sexuellt överförda sjukdomar förstärkte trenden. Denna återgång till äktenskapet blev startskottet för bröllopsbranschens spektakulära återuppblomstring, och sammanföll med en renässans för romantiska teman i litteratur och musik, i Hollywoodfilmer likaväl som bland europeiska filmskapare. Numera skildras kärlekens heroism ofta som en reaktion på vår nyvunna sexuella frihet. Vi kan ha vilka typer av relationer vi behagar, som sociologen Jean-Claude Kaufmann konstaterat. Varför försöka gå in i ett livslångt engagemang? Engagemangets godtyckliga gest blir en ”räddningsaktion” för både den älskande och den älskade. I Pretty Woman (1990) ”räddar” magnaten den prostituerade vid filmens slut genom att föra henne nedför brandstegen utanför hennes sjaskiga hyreslägenhet – en handling som är ett outtalat frieri. Hennes reaktion är att ”rädda honom tillbaka”, som hon formulerar det, genom att acceptera hans förslag. I den framgångsrika filmen No Strings Attached, från 2011, demaskeras den slappa datingkulturen bland dagens ungdom som ett sätt att skydda sig mot riskerna med sann kärlek. Men kärleken låter sig inte förnekas, utan hjälper snarare en ung kvinna att våga ge hela sig själv till en annan.

Varför har detta tema, som ställer osjälvisk sann kärlek mot självisk lust, förblivit bestående i nästan nio hundra år, genom så många och stora historiska förändringar? Kanske är det för att det erbjuder ett korrektiv mot tanken att sex bara handlar om kroppen, en tanke som hör till de mer skadliga följderna av den västerländska dualismen mellan kropp och själ. Jämfört med de sätt på vilka ogrumlade känslor av kärlek-och-lust behandlas i andra traditioner (och behandlades i Västerlandet före 1100-talet), framstår tanken att sexuell längtan bara är en manifestation av fysisk lusta som ganska monoton. Det kan hända att människor som ansätts av längtan efter en underbar partner finner idén om en sådan lusta mindre övertygande, och tvingas återuppfinna kärlekens idé i varje ny generation.