Att säga att Tina Brown fångade tidsandan är en otillräcklig beskrivning. Hon valde ut, skrev, fotograferade och redigerade den. Tillsammans med brittiska The Face, som startades av musikjournalisten Nick Logan 1980, tolkade och definierade hon inte bara 1980-talet. Deras väldesignade och intelligenta tidskrifter – den ena med sin kärna i musik, den andra i societeten – drog även igång den exempellösa magasinsboom som rådde under 1990- och 2000-talen, och deras gemensamma recept på rena omslag, smarta rubriker, välskrivna texter av initierade skribenter och krispigt stajlade foton satte standarden.

Där The Face bejakade och bevakade det multikulturella och unga London med alla dess subkulturer, nattklubbar, gatumode och andra uttryck för kreativitet utifrån ”Street Style” som en sorts överrubrik, lade Tina Brown tyngdpunkten i The Tatler och Vanity Fair på en blandning av IT-girls, aktriser, förnäma slottsägare och tunga företagsledare – personer som normalt sett undvek alla former av medier men som nu kände sig väl tillrätta i hennes smickrande mix av människor och företeelser.

The Face och The Tatler/Vanity Fair speglade varsitt spektrum av ett energiskt samhälle i rörelse. Gemensamt för båda var ett inkluderande tilltal. Du kunde sitta i Bialystok eller Borlänge och finna en ny och roligare värld på deras sidor utan att egentligen veta vem Brooke Astor, earlen of Drogheda, Mark Lebon eller Nellie Hopper var. Gemensam var också den generösa, vidsynta blicken på världen. Perspektivet var anglosaxiskt, syftet var förströelse, men det fanns även en viktig, seriös och upplysande sida hos dem.

Middag för Helmut Newton igår kväll. Philip Roth var något av en besvikelse. Jag har alltid funnit honom fängslande på bilder och i skrift, men i verkliga livet är han som en revisor. Även om hans lysande ogina ögon, jag erkänner det, antyder något mer intressant. Norman Mailer kom också. Jag tror att han blev lite stött av att se Roth i vårt hus.

När Tina Brown nu låter oss läsa utdrag ur hennes dagbok finns det inte mycket gemensamt med de senaste tio årens Mortified-rörelse – i Sverige känt under namn som Helt Privat eller Skambyrån – det vill säga: teater- och klubbkvällar där vem som helst, känd som okänd, läser upp valda delar ur sina gamla dikter eller dagböcker. Skulle chansen dyka upp, gå och lyssna. Det är roligt, rörande och ger en hjärtnupen kärleksflash tillbaka till aningslösa, yngre dagar.

Inte för att Tina Brown inte bekänner aningslösheter. Där den absolut största är att det tog henne fem och ett halvt år på Condé Nast i New York att förstå sitt eget värde i pengar. Det krävdes ett samtal till superagenten Mort Janklow, en del av hennes sociala umgänge, för att få ett kontrakt på 600 000 dollar om året under fem år plus en miljon dollar i bonus efter tre år, lånet på den egna lägenheten betald plus en lägenhet till föräldrarna, samt deras vårdkostnader betalda för all framtid. Och ett klädkonto. Utan större ansträngningar från Janklows sida. Hon klarade bara inte riktigt själv av att hålla den förhandlingen med den milt sagt tvetydige Condé Nast-ägaren Si Newhouse (som dog i höstas). Detta trots att hon hade vänt den tidigare blödande och annonsfattiga Vanity Fair till att bara under perioden januari–mars 1989 dra in 1,4 miljoner dollar i ren vinst. Det var, för övrigt, just den upplysningen som fick henne att äntligen agera.

Dagboksanteckningen ovan är bara en av många liknande av häpnadsväckande namnuppräkningar, men just denna från fredagen den 22 april 1988 ger en hint om att det är att vara i alltings mittpunkt med rätt sorts briljanta människor som hon värderar allra högst, högre än hög lön. Att på något sätt få hålla tiden i handen. Så nära att du kan känna dess andedräkt och skärskåda varenda rynka. Att få lyssna på vad den säger – hon har ett fantastiskt öra för oneliners och replikskiften – och att sedan, vilket man märker att hon njuter av mest av allt, få beskriva detta i några snabba snärtiga meningar.

Så är då detta dagboken om Zeitgeist och hur man fångar den? Ja, faktiskt. Och nej, inte riktigt. I alla fall inte hur man tror att det ska vara. Den största överraskningen är nämligen att trots att Tina Brown på riktigt klev fram som skribent under punkeran i London och blev oväntad chefredaktör på The Tatler som 25-åring 1979, där hon och hennes glada gäng av Oxfordvänner höll en extremt punkig och roande lössläppt respektlöshet mot sin adliga läsekrets (med mottot: ”the magazine that bites the hands that reads you”), så är det inte i energin hos sina jämnåriga som Tina har sitt privatliv. Den verkar uteslutande tillhöra arbetslivet där hennes fantastiska öra för stora och små trender ihop med hennes snabba och beslutsamma respons där hon anar ett spännande skeende – klassiskt voyeuristiskt journalistbeteende alltså – tjänar henne väl.

Den privata Tina Brown, i alla fall det hon väljer att visa upp, har istället en överraskande gerontofil läggning och hänger nästan uteslutande med bra mycket äldre personer. Dagboken rymmer inte ett ord om 1980-talets kreativa nattklubbsscen på Billys och The Wag i London, eller New Yorks svängiga latino salsouldiscon och den knoppande hiphopexplosionen – ställen där man borde hitta en het krönikör av sin tid.

Istället varnar hon redan i förordet för att 1983–1992 för hennes del var år spenderade med Reagan-erans förmögna elit på Manhattan, i Los Angeles och the Hamptons i den överhettade bubblan på Condé Nast, världens glittrigaste och mest glamourfokuserade förlag. Och det stämmer bra som beskrivning. Det är ett förvisso mycket aktivt men också mycket respektabelt, extremt statusmedvetet och brokadbehängt sällskaps- och värdinneliv hon beskriver.

Hela Tina Browns karriär tar fart till stor del tack vare hennes vänskap med just en betydligt äldre person. Hon var ett rebelliskt barn, dotter till en filmproducent och en före detta assistent till Laurence Olivier, som blev utslängd från tre olika privatskolor för attitydproblem men ändå mirakulöst nog kom in på Oxford som 17-åring efter en intervju med ”tre nedlåtande universitetslärare som bara ville veta om du kunde tänka”. Resten skulle Oxford ta hand om.

Där upptäckte hon mycket riktigt glädjen i att djupanalysera texter, den unge förföraren Martin Amis, som hon föll för efter en konversation om vänstertidskriften The New Statesman, och journalistik. Som skribent på studentidningen Isis fann hon att allt man hör och läser som får ens antenner att vakna är det fullt möjligt att få reda på ännu mer om genom att lyfta telefonluren och ställa en drös påträngande frågor. Och att det inte finns något roligare på denna jord än den energi som uppstår när man ska skicka en tidning till tryck. Vilket faktiskt är helt sant.

Hon ger sig själv uppdraget att i en serie om kända Oxford-elever intervjua kritikern och krönikören Auberon Waugh, legendarisk konservativ fritänkare och son till hennes litterära hjälte Evelyn Waugh, detta trots att denne hade blivit utslängd från Oxford på grund av otillfredsställande resultat. Waugh blir så förtjust i Browns kvicka hjärna och slagfärdighet att han bjuder henne till en av det satiriska nyhetsmagasinet Private Eyes mytomspunna luncher på våningen ovanför Sohopuben Coach & Horses. Detta var på sin tid, men kanske inte för riktig alla, lika coolt som att bli inbjuden backstage till en Dylankonsert.

Som ett tack för förtroendet bevisar sig Brown som journalist genom att skriva en artikel för Isis om denna lunch och dess deltagare i Private Eyes obarmhärtiga anda. Auberon Waugh blir såklart ännu mer charmad och ser det som sin uppgift att generöst dela med sig av alla sina kontakter till denna unga orädda talang. Det blir också starten på en vänskap som håller i årtionden och en lika lång brevväxling. En av dessa kontakter är den berömda skvallerkrönikören Nigel Dempster, som också är den som rekommenderar den kämpande societetstidskriften The Tatlers nye ägare, en glad fastighetsutvecklare från Australien som ville äga en tidning, att satsa på frilansjournalisten Tina Brown som ny chefredaktör.

Just Isis-artikeln, samt en del mindre texter i The New Statesman, är anledningen till att Sunday Times chefredaktör Harold Evans ber om ett möte. Tina och han blir ganska omgående ett par. Hon är 22. Han är 25 år äldre och gift. En vida omskriven skandal i England. De gifter sig 1981 på Grey Gardens i East Hampton – jajamän, societetsdrottningarna Big och Little Edies berömda hem – då ägt av Washington Posts chefredaktör Ben Bradlee (vars mormors bror startade Vanity Fair) och journalisten Sally Quinn. Bland gästerna märks Nora Ephron, franska Vogues chefredaktör Joan Juliet Buck, samt redaktören och författaren Anthony Holden.

Det måste sägas att på sina ställen är The Vanity Fair Diaries som en Absolutely Fabulous-sketch. Speciellt när Tina Brown är väletablerad i USA. Det är ”names, names, names!” Inte alltid så intressanta, då deras karaktärer inte framträder tydligare än att de är jättejätterika. Hon gör ett antal fascinerande och sorgliga observationer om hur det måste vara att vara gift med dessa Masters of the Universe. Litet förvånande är att det ändå ofta är det sällskapet hon väljer. Kanske är det för de obetalbara konversationerna. Som när Nan Kempner pratar om sin man börsmagnaten Thomas Kempner.

”Jag mår så bra nu när Tommy är tillbaka. Att sparka ut honom efter att ha fått skit i 37 år är det bästa jag har gjort.”

”Vart tog han vägen när du hade sparkat ut honom?” undrade jag.

”Till gästrummet en trappa ner”, sade Nan. ”Det var dags för honom att få klart för sig hur det är ute i den hårda verkligheten. Så han fick lägga sina egna beställningar till kocken, själv göra upp sina middagsplaner och själv ge sin egen tvätt till hushållerskan.”

Där boken på riktigt gnistrar är när hon beskriver chefredaktörskapet. Hon är lysande på att komma upp med originella artikelidéer, har det djärva öga som behövs för att välja det precis lagom kontroversiella omslaget och förstår att det är i de små, små detaljerna – en finurlig bildtext, en rolig ordvändning på innehållssidan, ett skämt för de insatta i Nästa Nummer-texten – som du bjuder dina läsare på extra kärlek och kvalitet. Hon söker ständigt det spektakulära levererat på en betongbotten av solid journalistik. Flyhänt, välinformerat och oväntat. Detta är hennes kännetecken som redaktör.

Men där hon verkligen excellerar är i den instinktiva känslan för hur man bygger sina redaktionella team. Hur väl hon förstår att det krävs kreativa vildhjärnor som Michael Roberts, Nicholas Coleridge och Annie Liebovitz i långa, lösa tyglar, samtidigt som man måste ha stadiga, skarpa och pålitliga personer nära sig. Som Gabé Doppelt, drottningen av Get Shit Done, både under Tina Brown och Anna Wintour. Plus redaktörer som Chris Garret och Sarah Giles; de flesta lojala år efter år.

Hennes geni är också att anställa rena intervjufixare, som designern Carolina Herreras man Reinaldo Herrera, markis och före detta nyhetsankare från Venezuela, som har charm, energi och unika kontakter över hela världen. Hon förstår även att på stående fot erbjuda ett frilanskontrakt åt Dominick Dunne när de hamnar bredvid varandra på en middag. Det är i samtalen med dessa kolleger, och många fler därtill, hon snappar upp Zeitgeist. Och hon har modet att utropa det.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Hennes kärlek till redaktörskapet, att läsa texter med pennan redo, hitta på rubriker ihop med människor som utmanar dig att bli bättre och fyndigare, att få den där intervjun som alla är ute efter. Allt detta beskriver hon så att jag blir rusigt lycklig över att detta faktiskt är mitt eget yrke också. Nog för att jag visste att det var kul, men hon gör det barmhävande större. Under sin tid på Vanity Fair höjer hon också frilansarvodena så mycket att andra tidningar skriver om det som något remarkabelt.

När New York Times kallar henne the gold-dust fairy är det för hur hon drog upp en upplaga från ingenting till över en miljon. Men lika mycket borde hon hyllas för hur hon uppfann ett tidskriftsegment. Hon behandlade de intellektuella som filmstjärnor och gav filmstjärnorna en intellektuell polish. Som även läsarna kunde spegla sig i.

I Sverige gjorde publicisterna Lars-Peder Hedberg och Richard Ohlsson en fin version av ett glamoröst kvalitetsmagasin med Vanity Fair som förlaga, kallat Intrig (där jag själv tillhörde redaktionen) under åren 1992–1995. Snygg, smart och med utmärkt djupdykande långläsning om allt från Christina d´Otrante och Bindefeld till Bill Gates, mixat med fantastiska foton på årets svenska societetsdebutanter. Om nu något sådant hade funnits i Sverige. Kanske var det en brist på den typen av läsare som finner ett nöje av det stjärnbeströdda och det lekfulla som gjorde att tidningen inte levde längre än så.

I The Tatler var det just Tina Browns radikala vändning av hela debutantfenomenet, där hon under pseudonym med jämna mellanrum och med övermaga och eleganta formuleringar utnämnde de mest eftertraktade ungkarlarna – med egen eller ärvd förmögenhet – som drog båda könen till tidningen. Ett typiskt uttryck för hennes feminism-by-doing. Hon återkommer vid flera tillfällen i dagböckerna till hur hon inte kan förstå hur man kan referera till hennes kön på ett sätt som man aldrig skulle göra med en man. Hur man inte verkar se att hon ger sig själv utrymme att lyckas. Och hur hon behandlar kvinnor och män jämlikt. Det berömda Vanity Fair-omslaget med en naken och höggravid Demi Moore är ett exempel på detta – ett beslut som kom av att Tina Brown hade ledsnat på att dölja sina egna graviditeter i täckande tältsjok. Det kan verka bisarrt nu, men för USA var det tydligen en uppenbarelse att kvinnor såg ut så mot slutet av en graviditet. Och att man 1992 visade sig utan kläder.

Att Tina Brown är en till utseendet mild Lady Diana-kopia finns det en viss ironi i. Vilket hon är den första att erkänna. Tina kände, eller kände någon som kände, många i Diana Spencers värld när hon blev hela världens älskling som nyförlovad dagisfröken. TheTatler satt på insidesinformation som tillsammans med den espri och ibland helt sanslösa påhittighet gjorde att tidningen fick en allt högre upplaga. För mig som bodde i London under Tina Browns Tatler-år var den lika given i tidskriftshögen som New Musical Express. Musiktidningarna läste jag för att jag var en musiknörd. The Tatler läste jag för att den var rolig. Tina Brown var också den som i Vanity Fair först vågade berätta om den växande krisen i äktenskapet mellan Charles och Diana, för övrigt en artikel hon skrev själv och fick skarp kritik för i England. Varefter alla engelska tidningar citerade henne ymnigt. 2007 kom så hennes bok om Diana, The Diana Chronicles, där Tina Brown skildrar Dianas liv vid hovet som något hämtat ur en Hitchcockfilm.

Det var utan tvekan Tina Brown som gjorde TheTatler så full av liv och i framkant. Hon införde en ton av sorglöshet med lätt ironiska anslag – ibland nästan som en modern parodi på hjälten Evelyn Waughs Vile Bodies. Det är den tonen och den ökade upplagan, från 10 000 till 100 000 på två år, som gör att Condé Nast köper The Tatler. Vilket gör att Tina hoppar av 1983; hon tycker inte att det blir lika roligt när amerikanerna tar över. Men ganska snart därefter får hon ett telefonsamtal från New York. Den nyligen återlanserade Vanity Fair funkar inte. Den har inget att säga och hittar inte sina läsare. Och där börjar det episka 1980-tal Tina Brown beskriver i The Vanity Fair Diaries.

Men det är också en riktigt bra lärobok i ledarskap, journalistik, feminism och hur man har kul. Hur man går på fest, hänger ute med folk, lyssnar på vad de säger och sätter ihop det i mönster som beskriver ett skeende i tiden. Man kan bara hoppas att den inkluderas i kurslitteraturen på JMK.