I en lång monolog – fylld av alternativ historieskrivning och konspirationsteorier – redogjorde han för sin svartvita världsbild. Vi talade engels­ka med varandra; efter många år i Danmark hade han fortfarande inte lärt sig danska. När jag förstod att han egentligen inte var intresserad av mina synpunkter inskränkte jag mig till att ställa frågor för att i någon mån rubba hans idébygge. Till dessa hade min medresenär dock alltid mycket snabba svar. Medan vi färdades norrut över Europa infann sig en alltmer isande känsla, som om temperaturen i kabinen långsamt dalade; ett obehag som jag är övertygad om att mina sekulära muslimska vänner i Istanbul hade delat. När planet gick ner för landning i Kastrup ställde mannen sin första och enda fråga till mig under den drygt tre timmar långa flygningen: ”Har du några fler frågor?”

Den tvärsäkerhet man finner inom religiös och politisk extremism står i skarp kontrast till den frågvishet som kännetecknar barnets gradvisa upptäckter av världen och den nyfikenhet som legat till grund för många intellektuella och vetenskapliga genombrott. I förordet till sin nya bok Curiosity upplyser författaren och essäisten Alberto Manguel oss emellertid om att det frågetecken som utgör nyfikenhetens visuella uttryck, och som följer på skrivna frågesatser i de flesta västerländs­ka språk, dök upp relativt sent i historien. Ett tidigt exempel på detta tecken, ”böjt över sig självt i opposition mot det dogmatiska högmodet”, finns dock i en avskrift från 800-talet av en Cicerotext som förvaras på Nationalbiblioteket i Paris. Enligt Manguel liknar det en trappa som vrider sig uppåt; en påminnelse om att frågan och ifrågasättandet kan lyfta oss.

För en internationell läsekrets är Alberto Manguel mest känd för sina storsäljande böcker om läsningens och bibliotekens historia. Han föddes 1948 i Buenos Aires men skriver på engelska. Efter att ha fört en kosmopolitisk tillvaro i en rad olika länder, delar han numera sin tid mellan Kanada och en by i Frankrike, där han lever omgiven av ett bibliotek med mer än 30 000 volymer. Manguels passionerade förhållande till litteraturen började redan i den argentinska huvudstaden, då han var en av de ungdomar som ibland läste högt för den blinde författaren Jorge Luis Borges i dennes hem; en erfarenhet som han har skildrat finkänsligt i den korta essän Dagar med Borges, som kom på svenska i fjol. När Manguel nu ger sig ut på en omfattande odyssé i nyfikenhetens farvatten finns följaktligen hela världslitteraturen med i bagaget.

Enligt Manguel finner de flesta läsare förr eller senare enskilda böcker ”som mer än några andra möjliggör utforskningar av jaget och världen, som tycks outtömliga samtidigt som de skärper ens sinne inför de allra minsta detaljerna”. Dessa böcker kan förstås skifta under livets gång; själv nämner han bland andra Montaignes essäer, Tusen och en natt, Lewis Carrolls Alice i Underlandet och Thomas Manns Bergtagen. Så här på ålderns höst har Dante Alighieris Den gudomliga komedin fått en central betydelse för honom. På samma sätt som läromästaren Vergilius visar Dante vägen genom helvetet och skärselden, slår Manguel följe med Dante för att orientera sig i sitt eget liv. Resultatet är en samling essäer om Komedin som alla inleds med självbiografiska betraktelser under titlar som formulerats som frågor: Vad är nyfikenheten? Vem är jag? Vad gör vi här? Hur bringar vi ordning i saker och ting?

Det som driver Dante på färden genom infernokretsarna, uppför skärseldsberget och till det paradis där den sköna Beatrice­ väntar, är just nyfikenheten. Och dess verktyg är språket, menar Manguel. På många sätt påminner florentinaren om en resenär som vetgirigt slår sig i slang med människor han stöter på i ett främmande land, för att få veta vilka de är och hur de lever. Denna hållning kopplas elegant till en viktig episod i Manguels eget liv, då han åtta år gammal gick vilse i Buenos Aires på väg hem från skolan – och med en blandning av njutning och ängslan förstod att denna nya spänning både skilde sig från och var besläktad med den spänning han fann i äventyrsböckernas värld. ”Kanske var det första gången som jag föreställde mig framtiden som en plats där avslutningarna på alla möjliga historier strömmade samman”, skriver han.

Nyfikenheten kan både leda till upptäckter och fördärv; det är en inne­boende spänning som litteraturen ofta har dragit nytta av. Den överdrivna vetgirigheten har straffats i religion och myter; det räcker att tänka på Bibelns Eva och den grekiska mytologins Pandora. Denna dubbelhet hos nyfikenheten är högst närvarande också i Komedin. I Helvetets 26:e sång kommer Dante till den åttonde ravinen, där otaliga lågor lyser på botten. I en av dem pinas Odysseus tillsammans med medhjälparen Diomedes. Dantes Odysseus – en av den grekiska hjältens många reinkarnationer under litteraturhistorien – nöjde sig aldrig med att återvända till hemmet på ön Ithaka, utan fortsatte istället sina äventyr.

En passionerad lust – ardore – drev honom att söka vad som fanns bortom den här världens gränser. Det råder en viss oklarhet i Komedin om exakt vilket brott Odysseus sonar, men Manguel menar att bilden klarnar om man betraktar den otillåtna nyfikenheten som förklaringen. Diktens logik förutsätter att Odysseus fördöms – samtidigt som Dante låter honom vittna inifrån den flammande lågan. På så vis räddas nyfikenheten; den ”överskrider Odysseus öde och överlever hans straff”.

Paradoxalt nog utgör ju den myllrande rikedomen i Dantes visioner också ett visst hinder för läsningen; många har nog identifierat sig med den Olof Lagercrantz som kände sig ”som en lantlig telefoncentral vilken tagits i anspråk av en stormakts armé”, när anropen och de begärda kopplingarna i Komedin blivit för många. Själv fastnade jag flera gånger någonstans vid foten till skärseldsberget innan jag lyckades slutföra vandringen. Svårigheterna är väl främst förknippade med alla dessa historiska gestalter som Dante refererar till och som inte längre ingår i det allmänna medvetandet med samma självklarhet som de gjorde i medeltidens Italien. Många av de konkreta bilderna och liknelserna däremot, når oss med bibehållen skärpa och sinnlighet – vare sig det nu rör sig om människor­ som försöker urskilja varandra i månljus och liknas vid ”den gamle skräddaren som kisar mot nålsögat” eller ljudet av fallande vatten som påminner om ”bisurr från en kupa”. Det är som om sådana bilder färdats genom seklen i skyddande höljen av något slag, som motstått allt yttre slitage.

Hur lyckas då Manguel orientera sig i detta överdåd och samtidigt läsa Dante med nyfiken blick? Det är lätt att ryckas med i argentinarens encyklopediska kunskaper och lärda utvikningar. Han skriver med samma lediga klokhet om skogarnas och hundarnas betydelse i Komedin som han resonerar kring inkakulturens teckensystem quipu eller litterära mästerverk som skapats under desperata omständigheter. De korta självbiografiska betraktelserna är effektiva och avklarnade, vare sig det nu handlar om barndomens upptäckt av böckernas värld eller de ömsinta skildringarna av hundar han haft som vuxen. I de starkaste partierna är dock jaget på ett eller annat satt på spel; inte sällan handlar det om den ålderdom som får kroppen att ständigt krångla och förvandlar ansiktet i spegeln till en främlings. Somrarna är så korta att ”man knappt hinner ta ut trädgårdsstolarna förrän de ska ställas in igen”. Det bränner till på allvar i berättelsen om den stroke­ som Manguel fick för ett par år sedan. Den tillfälliga förlusten av språket får honom att problematisera förhållandet mellan tanken och ordet. I sjukhusrummets mörker åkallar han fragment av olika författare ur minnet, samtidigt som han reflekterar över en tid då man med den medicinska vetenskapens hjälp kan betrakta bilder av sin egen hjärna – ja hålla dem i handen, liksom Bertrand de Born i Komedins helvete höll sitt eget huvud i handen ”likt en lykta”, som straff för att han skilt närstående människor åt.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Den sortens lysande paralleller mellan liv och läsande hör dock till undantagen i Alberto Manguels bok. Kanske ger följande mening en fingervisning om författarens dilemma: ”Så länge jag kan minnas har jag trott att mitt bibliotek rymmer ett svar på alla frågor.” Visserligen är han intelligent nog att tillfoga: ”Om inte svaret så åtminstone en bättre formulering av frågan som kan leda mig vidare till förståelse.” Men läsning är inte bara förkovran, upplysning och insikt. Det kan också vara svindel och desorientering. Om man bortser från sådana egenskaper tror jag att man begränsar världslitteraturen – och gör den till en betydligt säkrare och stabilare plats än den egentligen är.

Curiosity är en infallsrik påminnelse både om rikedomen i Komedin och nyfikenhetens betydelse – men på det hela taget lyckas Manguel inte riktigt förklara på vilket sätt Dantes verk fått en så avgörande betydelse för honom själv. Självbiografin och läsningarna av det klassiska eposet – båda delar läsvärda på sina vis – förmår sällan gripa tag i varandra på ett sätt som kunde ha förvandlat detta till en storartad essä. Biblioteket och världen förblir alltför åtskilda rum hos Manguel – och det är uppenbarligen biblioteket som är hans plats. Man skulle önska att han oftare reste sig upp och öppnade fönstret som förbinder boksamlingarna med den levande trädgården utanför. Dessutom avlägsnar sig de många utvikningarna emellanåt väl långt från huvudspåret. Också essäkonsten kräver strin­gens – även om den kan vara av ett överraskande slag. Ibland fastnar han i lärdomens mörka och snåriga skog, och kommer inte loss. Då liknar det hela mest ett sofistikerat sammelsurium, där detaljerna är skarpa men helheten virrig. I sådana stunder framstår Manguels bok som en ofrivillig illustration av nyfikenhetens fallgrop – distraktionen.