Den europeiska 1800-talsdikten var ofta tyngd av historia: folklore, flört med medeltiden och nationella legender. Den nya nationen Amerikas förenta stater hade på gott och ont inga sådana minnen utan var av nödvändighet mer pragmatisk och framtidsinriktad. Hur skulle då dess poesi komma att se ut?

De mest innovativa poeter som trädde fram var Walt Whitman (1819–1892) och Emily Dickinson (1830–1886). De var också närmast diametralt motsatta. När den förre tar in, utesluter den senare. Whitman är alltid utomhus; Dickinson instängd i hemmet. Whitman bröt mot versens regler då de tycktes lägga band på hans framflödande entusiasm och hunger efter att inkludera. Dickinson utvecklade istället ett egendomligt flämtande språk, präglat av ofullständiga meningar och skeva halvrim, och där tankstrecket gavs en framträdande men svårbegriplig funktion. Hos den ene ett språk som svämmar över den vanliga versraden, vill någonting mer; hos den andre ett språk som tycks vilja någonting mindre. Vem av dem har överlevt bäst?

Whitmans vittfamnande livsaptit och entusiastiska uppräkningar bildade en internationell stil vid modernismens genombrott, med Artur Lundkvist som den tydligaste svenska avläggaren. Många av dessa stod till vänster politiskt, och såg fram emot en tid då den mänskliga vitaliteten skulle övervinna det borgerliga samhällets stelnade former. Det tycks dock snarare vara konsumtionssamhället som gjort kött av Whitmans ord. Vi lever dagligen med den anhopning av utbytbara objekt, ”öppenhet” och frånvaro av distinktioner som präglar hans poesi. Emily Dickinson är vi mindre klara med. Hennes inflytande har gjort sig gällande senare och varit mer svårtolkat. Trots att hon har blivit en projektionsyta för olika rörelser i kulturen har hon bevarat sin gåtfullhet. Sfinxliknelsen är sliten men oundviklig.

En förtjänst hos Josefin Holmströms Emily Dickinson och vulkanerna (Norstedts) är att den för oss närmare Dickinson och hennes verk utan att släta över denna grundläggande gåtfullhet. Boken består till viss del av uppslag ur Holmströms avhandling i engelsk litteratur, men de har smälts samman med personliga reflektioner och en mer allmän karakteristik av Dickinsons liv och verk. Genremässigt har vi alltså att göra med en litteraturkritisk essä som tillåter sig att pröva olika perspektiv men som avsäger sig den akademiska fullständighetsfanatismen. Holmström har också reservationer mot kulturteoretiskt drivna tolkningar av Dickinson – till exempel de feministiska – och tillåter sig att bitvis dra nytta av dem utan att låsa fast sin läsning.

Boken kan säkert fungera som en introduktion till författarskapet, men det vore rättare att karakterisera den som en redogörelse för hennes eget försök att begripa det undanglidande objektet. Trots de snabba perspektivbytena hålls författarskapets kärna ständigt i sikte, och vi leds hela tiden tillbaka till dikterna, som ägnas inkännande läsningar med ett gott öga för detaljer. Ändå vore det fel att säga att det rör sig om någon subjektiv impressionism; perspektiven grundar sig på ordentlig inläsning på sekundärlitteraturen och en god kunskap om Dickinsons tid. Vissa sammanhang är självklara, som New England-kulturen och hennes puritanska arv, eller det inbördeskrig som sammanföll med hennes produktiva topp som författare. Men här finns också intressanta kopplingar till mindre självklara kontexter, som likheten mellan Dickinsons dikter och vissa former av kvinnligt handarbete eller hennes fascination för de symboliskt mångtydiga vulkanerna, som har gett boken dess titel.

Skickligt, ofta vindlande, för Holmström läsaren mellan det mikro- och det makroskopiska: från enstaka ordval i dikterna, ut ur Dickinsons liv och sammanhang, från Amerika till andra kontinenter och tillbaka. Precis så branta hopp är det också i Dickinsons dikter, i vilka ett existentiellt gungfly ofta ligger bara ett tankstreck bort från det smånätta och till synes bekanta.

”Det intressanta är snarare hur en troende kan anstränga sig för att förstå hur en tänkande och kännande människa kan ha goda förutsättningar för att tro, men ändå välja att inte ta det steget.”

Det kanske mest intressanta kapitlet handlar också om Dickinsons tro, eller snarare hennes avsaknad av en sådan. Holmström dröjer vid de många mönster som får gestalta Dickinsons blandning av stor närhet till den puritanska religiositet som har format henne och hennes motvilja mot att tro fullt ut. Ett sådant är motsättningen mellan totalitet och fragment, mellan Guds klara blick över skapelsen och vårt irrande i ett mörker som bara blixtlikt kan lysas upp. Man kan se detta som en paradoxal form av askes, kanske djupare än den som kristendomen kunde erbjuda: en önskan att dröja i ett tillstånd av frågande och längtan utan att få några svar. Detta blir särskilt intressant då Holmström själv har en kristen profil. På enstaka punkter tycks hon vilja korrigera teologiska missuppfattningar hos Dickinson, men det är trots allt inte hennes ärende. Det intressanta är snarare hur en troende kan anstränga sig för att förstå hur en tänkande och kännande människa kan ha goda förutsättningar för att tro, men ändå välja att inte ta det steget. Någonstans här kunde man också starta en diskussion som vore mer intressant än den sterila motsättning mellan ateism och gudstro som så ofta får bilda utgångspunkten för det offentliga samtalet.

Vi får också en insyn i själva materialiteten i Dickinsons skrivande: hur hon skapade små häften för byrålådan (ett slags samizdat med sig själv som enda läsare), eller skrev dikter på kvitton, gamla recept och liknande. Det ger en bild av Dickinson i hennes miljö och en inblick i den märkliga kommunikativa situationen. Vem kan dikterna sägas vara skrivna för, egentligen? Och hur ska man egentligen förstå de karakteristiska tankstrecken: syntaktiskt, rytmiskt, eller bara som grafisk utfyllnad?

Holmström påpekar, med rätta, att läsningen av Dickinson tvingar oss att ställa de allra mest grundläggande frågorna på nytt: Vad är en ”dikt”? Och vad är egentligen ”poesi” för något? Samtidigt är det just här man bör vara på sin vakt. Det är alltför lätt att förstå Dickinson som en textexperimentator efter senare modell. Betydligt svårare är det att förstå henne i sin samtid, vilket respekten för hennes egenart tycks kräva.

I bakgrunden för hela framställningen lurar också frågan hur man kan vilja leva ett liv i sådan avskildhet och hur man kan skapa utan att vilja publicera. För Holmström framstår detta också som en risk, ett farligt sug som utgår från det rent inåtvända uppgåendet i själva skapandet. Det står naturligtvis i motsats till det mesta i dagens kultur där man eftersträvar att synas och där denna möjlighet utsträckts till fler än någonsin. Som Holmström påpekar ägde Dickinson ”något som nu har gått förlorat, som vi måste kämpa oss till med hjälp av kurser i mindfulness eller tysta retreater”. Hennes liv och verk kan därför verka som en inspirerande kontrast, inte minst i ett litterärt klimat där autofiktionen är en dominerande form och där skillnaden mellan att uttrycka sig och att skapa ett konstverk ibland tycks vara på väg att försvinna.