HUR BLIR MAN EN framgångsrik författare? ”Skriv aldrig litteraturkritik, inget är så farligt som att låta sina åsikter gå i tryck.” Hoppsan, redan där gick det tydligen i stöpet. Men vi fortsätter ändå:

”När ni plagierar en kollega, nämn hans namn i förbifarten; på så sätt kan han inte beklaga sig och läsarna kommer att tro att hela artikeln är av er hand, med undantag för denna mening, som avsiktligen valts ut bland de minst viktiga.”

Ska man alltså plagiera? Hämningslöst. Man behöver ingen talang, inget ärende, ingen stil. Allt sådant är bara i vägen. Det enda viktiga är framtoningen. Man ska bara läsa bästsäljare. Kvalitet är ett ointressant begrepp i sammanhanget. Förr i världen kunde framgång och kvalitet förenas, och det händer fortfarande att bokhandlare och kritiker talar om kvalitet, men egentligen menar de framgång. Man ska undvika originella uttryck. Man ska bara använda bilder som förekommer i dagligt tal. Det allra bästa är om läsarna tycker sig ha läst alla era beskrivningar förut. Då får de glädja sig åt att känna sig belästa och de kan intala sig att allt redan är sagt.

RÅDEN KOMMER INTE från någon vanlig skrivarskola, där man snarare vill förmå eleverna att renodla sin särart. Här uppmuntras tvärtom medelmåttigheten och slätstrukenheten: det är det enda säkra om man vill lyckas som författare och få ett bekvämt liv. Och vem skulle ha några andra ambitioner än att leva gott? ”Alla unga människor som debuterat de senaste fem sex åren har enligt egen utsago valt litteraturen som vilket bekvämt och inkomstbringande affärsområde som helst.”

Vid det här laget anar man att skrivarskolans upphovsman är någon som själv gått miste om publikens gunst. Kanske tycker ni er höra ekon av (manliga) kollegers föraktfulla uttalanden om den platta stilen hos (kvinnliga) deckarförfattare som lyckats nå stor publik?

Men den författare som känner sig så förbisedd och tillskriver sina kolleger så lumpna motiv är inte samtida. Den bittra kommentaren om litteratur som ett yrkesval vilket som helst härrör sig från en epok känd för sin smala litteratur, sin konst för konstens egen skull, utan minsta publikfrieri: den här texten är skriven före soffprogram och pocketställ, samma år som Mallarmé kröns till poeternas furste och Kung Ubu har premiär, mitt under symbolismens storhetstid.

Även förr var det med andra ord bättre förr. Åtminstone enligt symbolistpoeten och essäisten Remy de Gourmont (1858–1915).

”Man behöver bara leva för att bli hatad”, säger han och finner sitt påstående så föga märkligt att han sätter parentestecken kring det. Det är september 1896, Remy de Gourmont är trettioåtta år och författar i den tidskrift han själv varit med att starta, Mercure de France, en handbok för litterär framgång: Conseilsfamiliers à unjeuneécrivain, Förtroliga råd till en ung författare. Har man den minsta erfarenhet av kulturliv i praktiken är det halsbrytande rolig läsning. Det är litteratursociologi innan begreppet uppfanns, litteratursociologi med en tillsats av ättiksyra, en Pierre Bourdieu vars teorier härdats i helveteseld.

BITTERHETEN HAR sina skäl. Några år tidigare har bokmalen och polyhistorn de Gourmont slängts ut från Nationalbiblioteket, där han haft en tjänst, för att han publicerat en artikel som drivit med den franska patriotismen. Han har drabbats av den lupus som vanställde hans ansikte. Och den beundrade mentorn J-K Huysmans vände honom ryggen när det gällde. Smidighet är ingen egenskap som Remy de Gourmont har särskilt mycket av, eller ens sätter tillräckligt högt för att försöka förvärva: han kommer att göra skandal även senare, med den spränglärda Physique de l’Amour (1903), där han sätter människans kärleksliv på samma nivå som sjöborrars och spindlars. Samtidigt ser han hur långt andra kommer med lite smidighet. Förtroliga råd till en ung författare är mer än satir, den är en naturvetenskapsmans genuint fascinerade porträtt av en nyupptäckt art: de smidiga. Bitterheten och cynismen är nog delvis en automatisk följd av genren, medan nyfikenheten är uppriktig.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Flera gånger hamrar Gourmont in att det är viktigare att synas än att vara, hellre bli ämne för andras artiklar än att skriva egna. Ögontjäneri uppmuntras, man ska förtala lika hämningslöst som man smickrar. Det är förbjudet att hylla någon i skrift: Hur man än överdriver känner sig ändå ingen hyllad efter förtjänst, men de som inte nämns kommer att bemöta er tystnad med tystnad.

Man bör minnas att Remy de Gourmont inte visade sig offentligt, eller ens lämnade sin lägenhet, under sina sista tjugo levnadsår: synas var det sista han gjorde. Däremot höll han kontakten med den nyaste litteraturen, och knöt vänskapsband med bland andra Ezra Pound. Kanske kan man läsa dessa råd som en säkerhetsventil? Eller som en negativ poetik, vänd varje råd bak och fram och det som kommer fram är inget mindre än symbolismens litterära praktik, maximal osmidighet såväl syntaktiskt som socialt: att stryka publikens förförståelse så mothårs som möjligt.