Men hemma i Paris är Michel Maffesoli kontroversiell. År 2001 lade en av hans doktorander fram en avhandling om stjärntydningens sociologi, vilket väckte skandal i den franska forskarvärlden. Affären blev inte mindre pikant av att doktoranden Élizabeth Teissier var en känd tv-astrolog och före detta mjukporrskådis, som påstod sig ha tolkat horoskop tillsammans med president Mitterrand på dennes tjänsterum under Kuwaitkriget! Maffesoli skälldes för ovetenskaplighet och kände sig förföljd av sina kolleger. Debaclet med madame Teissier drog ett löjets skimmer över professorns akademiska karriär, fastän han hävdade att avhandlingen hade hållit kritisk distans till sitt ämne.

Trots det samhällsvetenskapliga modets skiftningar och missöden som ovanstående har Michel Maffesoli under alla år fortsatt att propagera för sina postmoderna teorier, både inom akademin och i massmedierna. Nu är han aktuell med debattboken Les nouveaux bien-pensants, skriven i samarbete med hustrun Hélène Strohl. Hon är en tidigare högt uppsatt funktionär, utbildad på elitskolan ENA, och har främst bidragit med ett kapitel om sin egen yrkeskår. Själv tar sig Maffesoli an franska journalister, politiker och intellektuella, och han är inte nådig.

Av baksidestexten att döma är Les nouveaux bien-pensants en uppgörelse meden världsfrånvänd, högljudd minoritet av så kallat rättänkande, som struntar i vanliga människors problem och driver de franska väljarna i armarna på extrema partier. Vid en genomläsning av boken framgår det mycket riktigt att Michel Maffesoli retar sig såväl på limousinliberaler och champagnesocialister som på militanta marxister. Hans hatobjekt i de tjattrande klasserna kan dock inte kallas särskilt nouveaux, och i intervjuer har den illmarige sociologen erkänt att titeln bestämdes av förläggaren, som hoppades öka försäljningssiffrorna genom att lansera ett nytt begrepp likt la nouvelle cuisine eller les nouveaux philosophes. Nåväl, med sin penna karaktärsmördar Maffesoli glatt sådana som Alain Minc, Jacques Attali och Alain Badiou, men han attackerar inte, som brukligt är, från en högerposition i fransk debatt. När exempelvis Alain Finkielkraut eller den reaktionäre tv-journalisten Éric Zemmour tar strid mot sina fienders mångkultur, genusteori eller flumpedagogik hänvisar de alltid till republikens universella ideal eller Frankrikes forna storhet. För den inbitne postmodernisten Michel Maffesoli är dessa argument totalt passé. Västerlandet är på väg ut ur moderniteten, så det är hög tid att vi lämnar upplysningens rationalism och demokratisyn bakom oss.

Ungefär vart tredje eller fjärde sekel uppstår en ny civilisation, och vi är nu inne i en dekadensperiod som påminner om romarrikets fall, menar den klassiskt bildade Maffesoli. Intellektuella och experter framhärdar i sitt arroganta uppfostringsnit, men allt färre fransmän tar dem på allvar eller orkar läsa deras tidningar. Väljarna är trötta på verklighetsfrämmande politisk korrekthet och allt fler missnöjesröstar på främlingsfientliga partier. Andra röstar inte alls, utan organiserar sig i utomparlamentariska gräsrotsrörelser eller identitetspolitiska lobbyer. Under tiden försvarar de styrandes grindvakter sitt söndervittrande samhällsbygge.

Enligt Michel Maffesolis kungstanke är den annalkande postmoderniteten stamgemenskapernas tidevarv. Individen kan på samma gång tillhöra flera olika subkulturer och ständigt omdefiniera sin flyktiga identitet. Den postmoderna människan tror inte på politikernas rationella framtidsvisioner och arbetsmarknadsåtgärder. Hon är en drömmande, kroppslig varelse som vill leva ut sina passioner här och nu tillsammans med likasinnade, vare sig dessa är Jehovas vittnen eller surfande soffpotatisar.

Detta begriper inte den mest inavlade klanen av alla, Frankrikes elit, vars medlemmar alla utbildas på samma högskolor för att sedan tillbringa sina yrkes- och privatliv i Paris flottaste kvarter. Teknokraterna från ENA säger sig visserligen värna om minoriteters rättigheter, men i själva verket vill de stöpa alla fransmän i samma form: medborgarna ska gå i en konfessionslös skola, bli goda demokrater och därefter bidra till välfärdsstaten. Däremot ska de helst inte tillbringa för mycket tid på internet, för denna hotfulla nymodighet har en tendens att locka svaga själar på avvägar, och härskarna har ingen förståelse för undersåtarnas irrationella och destruktiva böjelser.

Som så många franska tänkare har Maffesoli en förkärlek för svepande abstraktioner, lärda citat och spetsfundiga ordlekar. Exempelvis får läsaren i Les nouveaux bien-pensants ta del av små utläggningar om de subtila betydelseskillnaderna mellan begrepp som pouvoir och puissance, justice och justesse eller progressisme och progressivité. Författaren är inte lika intresserad av att ge förslag till lösningar på konkreta samhällsproblem. Den flugförsedde akademikern säger sig nämligen representera den fria och neutrala forskningen, vars uppgift är att tala om vad som finns, istället för att fantisera om vad som borde finnas. Han vill därför inte precisera hur fransmännen framöver ska kunna leva tillsammans i ett land vars gemensamma värdegrund håller på att erodera. Tillsammans med sin hustru har Michel Maffesoli under marknadsföringen av boken uttalat sig ganska vagt om en ”harmonie conflictuelle” i ett framtida regionernas Europa styrt enligt subsidiaritetsprincipen.

I Les nouveaux bien-pensants kan han dock inte avhålla sig från att kommentera ett antal dagspolitiska frågor. Själv kallar sig Maffesoli anarkist, men andra har velat placera honom på den politiska högerkanten. Sociologiprofessorns främsta antagonister hör förvisso hemma till vänster, och han dristade sig för några år sedan att skriva en uppskattande bok om Nicolas Sarkozy. Expresidenten förföljs av journalistskrået, våra dagars inkvisition, påstår Michel Maffesoli. Detta plötsliga anfall av omsorg om makthavarna säger i och för sig inget om författarens partipreferenser. Han tycker också att pressen ska låta bli att snoka i socialisternas hemliga bankkonton eller otrohetsaffärer.

När det gäller sexualpolitik har Maffesoli och Strohl även åsikter om samkönade äktenskap. Makarna är skeptiska, men deras skepsis bottnar inte i någon katolsk konservatism. Om jag förstår dem rätt måste offentligheten sluta lägga sig i befolkningens kärleksliv genom att sanktionera vissa parkonstellationer. Varken presidenter eller homosexuella ska fösas in i borgerlig monogami. Lagstiftarna ska inte heller ha synpunkter på skolelevers klädedräkt, anser Michel Maffesoli. Han är en svuren motståndare till slöjförbud, som riskerar att hålla muslimska flickor utanför skolan och samtidigt radikalisera islam i Frankrike. En liknande tryckkokarlogik har fått Maffesoli att i flera medier försvara den antisemitiske komikern Dieudonnés rätt att framföra sina shower: det onda måste tillåtas att pysa ut för att inte explodera.