i år skulle den polske författaren Kazimierz Brandys (1916–2000) ha fyllt hundra. Brandys var i början av sin litterära karriär en uttalad vänsterförfattare och var en tid på 1950-talet hyllad av kommunistpartiet. Så småningom började han distansera sig alltmer från det officiella Polen och gick slutligen i opposition. Från 1981 levde han i exil i Paris. Brandys dagböcker från 1970-talets Warszawa, utgivna på svenska i två volymer med titeln Månaderna, ger en nyanserad bild inte bara av det kommunistiska systemet, utan också av den sammantagna polska erfarenheten av moderniteten.

Särskilt den första delen av de två volymerna behandlar Brandys erfarenheter i Polen. Dagböckerna skildrar Brandys och hans hustrus vardagsliv. Stilen är resonerande och litterär, snarare essäistisk än dagboksmässig i vanlig mening, och volymerna är säkert omsorgsfullt redigerade.

I dagböckerna förmedlas bilden av en intellektuell som tar sin uppgift på stort allvar. Brandys verkar ibland nästan plågas av svårigheten av att alltid vara uppriktig och kritisk. Han vill ge en sanningsenlig bild av det som han subjektivt upplever och vinnlägger sig om att upprätthålla sin integritet i ett samhälle som inbjuder till definitiva ställningstaganden. Brandys är å ena sidan djupt medveten om vilken absurd och grotesk tillvaro han och hans landsmän lever i, och den stora orättvisa som detta innebär. (I ett stycke skildras med mycket humor en Kafkaliknande semester i södra Polen, som avslutas med orden: ”Om en svensk eller holländare hade hamnat här, hade de packat sina väskor och rest efter en timme. Men vi, som är väl förtrogna med det absurda, stannade i fyra veckor.”)

Brandys avskyr de lögner, halvsanningar och insinuationer regimen använder för att manipulera befolkningen. Å andra sidan försöker han fungera i denna tillvaro och inte förlora sig i utopiska dagdrömmerier om vad som kunde vara i stället. Han beskriver vid något tillfälle sina intellektuella kolleger som människor som inte bara är trötta på den offentliga lögnen och vardagens absurditet, utan som också hungrar efter ett mirakel. När tillvaron ter sig så orättvis och absurd framstår alternativen som ljuvligare än de kanske är.

i dagböckerna sätter Brandys relationen mellan makthavarna och befolkningen i ett historiskt och ideologiskt perspektiv. Kulturens vikt och historiens roll i formandet av landets erfarenheter är det centrala temat. Snarare än att generalisera över kommunismen som system försöker Brandys förstå situationen utifrån ett särskilt polskt och central- eller östeuropeiskt perspektiv. Brandys menar att Polen är ett land som är ofrivilligt kluvet mellan det av upplysningstidens toleranta arv präglade Västeuropa och det auktoritära Ryssland.

Denna inställning bottnar i en påtaglig och påtvingad historisk erfarenhet som ytterst beror på de central- eller östeuropeiska ländernas realpolitiska geografiska läge – ett tema som utvecklas intressant av Milan Kundera. Snarare än att inta en behaglig kulturell överbryggningsroll slits Polen sålunda mellan väst och öst. Brandys mening är att den dåvarande regimens kommunistiska ideologi knappast var mer än en fernissa, den då rådande östeuropeiska ordningen var en tunt maskerad rysk imperialism. Vad detta innebär och historiskt har inneburit för Polen och andra östeuropeiska länder, inte minst i deras relation till ett ofta oförstående Västeuropa, resonerar han kring på ett sätt som kanske särskilt idag kan väcka intresse.

I centrum för denna strid står kulturen. Brandys menar att politik och kultur betingar varandra men att det i längden är kulturen som formar större delen av våra erfarenheter. Den är också det verktyg vi använder oss av för att gestalta, försöka förstå och normalisera samma erfarenheter.

Det som gör Brandys dagbok så tilltalande och intressant är att han hela tiden på ett väldigt konkret sätt utgår från vad allt detta betyder för individens vardag. Att han varken vill glorifiera eller fullkomligt förkasta idéer, ideologier och samhällsskick har, anar läsaren, en praktisk bakgrund. Brandys är en intellektuell som inte främst söker svar på de stora och abstrakta frågorna, utan frågar sig den egentligen mycket svårare frågan om hur människors dag-till-dag-tillvaro kan få bäst möjlighet att formas. Dagboken blir då en mycket väl vald form. Hur en brödkö fungerar och hur snöskottningen inte fungerar beskrivs i detalj och på en konkretionsnivå som preciserar exakt på vilket sätt tillvaron i 1970-talets Polen var absurd, grotesk och full av lögner. Även i det enskilda och i vardagen sätter, som episoden med den komiska och märkliga semestern visar oss, den historiska erfarenheten av att endast halvt om halvt omfattas av den västerländska upplysningens tydliga spår.

I någon mån kan man tala om ett släktskap med 2015 års Nobelpristagare, Svetlana Aleksijevitj. På ett liknande sätt som Aleksijevitj uppfattar man Brandys röst på samma gång som subjektiv och sanningsenlig, och på samma sätt är utgångspunkten individens upplevelse av sin egen vardag. Vad Brandys eventuellt saknar i sval analys gottgörs vid läsningen av känslan av ett intimt samtal med en resonerande vän som har mycket att berätta om ett land både nära och fjärran.