Populärkulturen vet att krama ihjäl sina älsklingar likt en treåring som har fått en hamster. När jag går i boklådorna i Cambridge, där jag bor, drunknar jag i ett hav av grälla Jane Austen-produkter. Tygväskor med ”I love Darcy”-tryck, målarböcker med sirliga Austeninspirerade regency-mönster, Austentvålar, dagböcker och anteckningsböcker med citat ur romanerna. Det är en köphysteri som inom den klassiska engelska litteraturen endast kan matchas av Shakespearegeschäftet. Den här sortens utveckling verkar ofrånkomlig. För några år sedan gav handlarna sig på Emily Brontës extremt våldsamma och på många sätt omskakande Svindlande höjder och försökte marknadsföra den som en kärlekshistoria för tonårsflickor – eftersom den litterära kulturskymningens nadir, ”Twilight”-böckerna, hade sålt in romanen som sådan.

Och visst är det fint att Austens författargärning uppmärksammas. Men det är synd att den beskrivs som så romantisk, när Austen i själva verket var en satiriker och stilist av rang. Gång på gång problematiserade hon unga människors svärmiska läggning och längtan efter himlastormande kärlek – i Northanger Abbey med komisk effekt, i Förnuft och känsla med sobert tonfall då den vackra Marianne fick nöja sig med den betydligt äldre överste Brandon, när hon egentligen trånade efter en mörklockig yngling som hon hade träffat på heden.

Allt som ger oss ett mer rimligt perspektiv på Jane Austen är därför välkommet, och Paulina Helgesons översättning av Austens Brev (Albert Bonniers förlag) är ett gott initiativ. Hon har tagit sig an 148 brev, vilket är merparten av dem som finns kvar. Det är en förhållandevis liten samling, och de flesta av breven är ställda till systern Cassandra. Därmed är de av en privat natur och berör oftast vardagligheter. Jag vill skriva trivialiteter, men min akademiska läggning förbjuder mig. Författare blir inte till i ett vakuum; de är produkter av sin samtid, sin omgivning, sitt intellektuella, litterära och sociala sammanhang. Därmed finns, strikt taget, inga trivialiteter i författarlivet. Åtminstone inte från en litteratursociologisk synpunkt.

Brevet som form är dessutom intressant i sig. Som idéhistorikern Michael O’Brien skriver hade brevet ökat i litterär status under sjuttonhundratalet, och under artonhundratalet var brevkonsten ett viktigt instrument för att hålla ihop familjen: ”att korrespondera innebar att man deltog i en komplicerad, självmedveten tradition någonstans mellan den offentliga och privata sfären”. Austens brev lästes säkert upp i familjen. O’Brien anmärker att även om brevet tekniskt sett var intimt och privat, så skrevs det i realiteten för mer än en läsare. Men Austen hade nog inte tänkt sig att hennes brev skulle få fullt så många läsare som de nu har: de är inte skrivna för eftervärlden. Därför är Helgesons kommentarer till de mycket inåtvända och privata breven högst nödvändiga: de rekonstruerar noggrant det Austenska vardagslivet.

Trots detta är privata brev sällan lika spännande som romaner, även om de författats av legendarer som Austen. Livet har sällan en koncentrerad handling, och det är oundvikligt att somliga av breven blir lite långrandiga för den läsare som inte har doktorsgrad i Austenstudier eller engelsk historia. Jane Austen går på baler, kuskar runt hos släkt och bekanta, beställer tyger, slaktar grisar och skvallrar. Att läsa hennes brev är som att sitta och titta in genom grannens fönster, om grannen var en välbeställd dam med egen kusk.

När den bekanta litterära rösten dyker upp, den anda av livsduglighet som präglar Austens romaner, är det som att hitta en källa i öknen. Här ger Austen råd till en väninna som funderar på att gifta sig: ”Klokhet är bättre än kvickhet & kommer i det långa loppet att vara det som räcker längst.” Den himlastormande förälskelsen må vara önskvärd, men den är föga realistisk: ”Det finns sådana varelser i världen, kanske en på tusen, som du & jag skulle anse vara perfekt, där elegans & livlighet förenas med värde, där sättet är lika gott som hjärtat & förståndet, men en sådan person kommer kanhända inte i din väg, och om han gör det är det inte alls säkert att han är den äldsta sonen till en förmögen man, bror till din goda vän & från din egen trakt.” I sådana passager hörs ett eko av de förnumstiga rösterna från romaner som Stolthet och fördom, Förnuft och känsla och Emma.

Jane Austen kan vara mycket bitsk också, rent av snobbig: ”Earle och hans fru lever så tillbakadraget som man kan föreställa sig i Portsmouth, utan tjänare av något slag. Hennes medfödda kärlek till dygden måtte verkligen vara gränslös, för att kunna vilja gifta sig under sådana omständigheter!” Det är tydligt att hon tillhör den övre medelklassen där tjänstefolk och en hyfsat avancerad livsstil anses nödvändiga. Austen har ingenting till övers för sparsamma snåljåpar, och hon kommenterar gärna andra damers utseende: ”De två fröknarna Cox var där; i den ena skymtade jag den vulgära flicka med grova drag som dansade på Enham för åtta år sedan.”

Som historisk-sociologisk studie är brevsamlingen intressant. Men efter en stunds läsning infinner sig en lätt klaustrofobisk känsla. Hur lever man i denna värld av skvaller om grannarnas giftermål, småprat om kattunstyg och lavendelvatten, listor över danskavaljerer och spekulationer om posteringar? Är det kanske precis likadant idag, med smarta telefoner och vikariat istället för tekoppar och soldatjobb, bara det att vi är för närsynta för att märka det hos oss själva? Eller är det kanske så att vardagligheterna avslöjar läsarens – i det här fallet mina – fördomar om vad en intellektuell kvinna ska intressera sig för? Det är en sak när Austen gör sig lustig över tjusiga små damer i krinoliner, en annan när hon själv faktiskt tycks bry sig om dem. Breven är tidvis en litania av gnäll över missade danser, förkylningar och tröttsamma tillställningar: ”Ännu en tråkig bjudning i går kväll […] här var endast fråga om ett bord för kortspel, med sex personer som tittade på & pratade strunt med varandra.”

Häri finns något av komplexiteten i litteraturvetarens tolkning av författarlivet. Den Austen som skrev de här breven var bara sig själv; det är vi som har upphöjt henne till en engelsk klassiker. Varje författare har två liv, som Emi-Simone Zawall skrev i Svenska Dagbladet i sin recension av Austenbreven. I ljuset av de romaner hon skrev blir Austen en annan. Hon skrev förresten flitigt skönlitterärt under den period som breven täcker, men av denna litterära aktivitet märks inte mycket, förutom en del korrespondens med förläggaren John Murray som mest handlar om utgåvor och dedikationer. Så mycket i författarens vardag handlar om pengar och praktikaliteter (och i Austens fall även om skrivetuier på villovägar ”mot Gravesend i vidare riktning mot Västindien”). Det är tydligt i de här breven. Om någon behöver motgift mot romantiska författarmyter, dyk djupt i den här volymen.

Slutligen: i fallet med Austens brev är det inte brevens innehåll som är det viktigaste. Nej, det viktiga är själva tanken och gärningen. Att översätta viktiga texter till ett litet språk som svenska innebär att man förlänar språket tyngd, legitimerar det som värdigt att bedriva akademiska studier på. Därför har Paulina Helgeson gjort svenska litteraturvetare en tjänst.