Även Sverige tog slavar
Längs gatan i Cape Coast ligger de små butiksskjulen tätt. Överallt väntar män, kvinnor och barn på kunder som aldrig kommer. Längs vägrenen balanserar försäljarna välfyllda korgar med vattenpåsar, chips, telefonkort och köttpajer på huvudet. Så fort det bildas en bilkö – vilket är ofta – omringar de bilarna och söker ögonkontakt. När de ser våra bleka ansikten genom bilfönstret ropar de: ”Please buy something from me!”
Ghana har ofta pekats ut som Afrikas goda exempel, en demokrati med stor tillväxt, ökande turism och förhållandevis låg korruption. Men många lever fortfarande på mindre än en dollar om dagen och det råder stora brister inom exempelvis infrastruktur och avfallshantering. För att komma till rätta med denna typ av problem har IMF försökt få Ghana att öka sina skatteintäkter som idag bara står för ungefär 16 procent av landets BNP.
Idag försöker staten marknadsföra Ghana som turistmål och har framför allt riktat sig till svarta amerikaner. Dessa turister ser vi inte särskilt mycket av på de långa, vita stränderna. Men till Ghana kommer folk inte bara för att sola och bada, utan också för att ta del av landets mörka historia. På de kantiga svarta klipporna, längst bort på stranden, tornar ett vitt fort upp sig. Vi beskådar en kvarleva från Sveriges roll som kolonisatör och slavhandlare.
Året var 1650 och Svenska Afrikakompaniet med Louis De Geer i spetsen kom överens med kungariket Fetu om att få bygga ett svenskt handelsfort i Cape Coast, som då hette Cabo Corso. Man döpte det till Carolusborg, efter den svenske kungen Karl X Gustav. Från 1650 till 1663 handlade man med elfenben, guld och slavar. I Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden från tidigt 1900-tal kan man läsa:
”Att kompaniet verkligen bedrev slavhandel ser man av en ämbetsskrivelse från Göteborg, vari det heter, att ett av dess fartyg återkommit från sin långa resa, och att kaptenen i Guinea köpt 150 svarta samt en stor mängd elefantbetar. En del negrer hade emellertid dött på överresan till Amerika, men för de överlevande hade han tillhandlat sig socker i Västindien.”
I åtta år användes fortet som handelsstation och man utvecklade ytterligare stationer längs kusten. Svenskarna var dock inga mästare på att kontrollera sina kolonier, och fick efter bara några år se sig besegrade av danskar, nederländare och britter. Under Storbritanniens flagga byggdes Carolusborg om och blev det nya starka slavfästet Cape Coast castle.
Att sverige har utövat slavhandel är inget nytt, men är ändå något som det inte talats alltför högt om. Nyligen kom dock två studier som visar att Sverige var lika intresserat av att delta i slavhandeln som de andra kolonisatörerna, om än inte lika framgångsrikt. Fredrik Thomasson, forskare vid Uppsala universitet, har i sin avhandling 32 piskrapp vid Quatre Piquets undersökt domstolsprotokollen från en annan av Sveriges kolonier (Saint Barthélemy) och konstaterar att ”debatten kring den svenska inblandningen i den transatlantiska slavhandeln är symptomatisk. Många teorier, ständiga upprepningar av gamla fakta men ingen ny forskning.” Dessa brister har av vissa setts som ett tecken på ett kollektivt förnekande av den svenska slavhandeln. Gunlög Fur, professor i historia vid Linnéuniversitetet, har undersökt hur svenska akademiker behandlat frågorna om Sveriges kolonialism. Hon skriver i antologin Scandinavian Colonialism and the RiseofModernity att Sveriges inblandning i Cabo Corso viftats bort som betydelselös och att man i efterkrigstidens historieskrivning målat upp Sverige som moraliskt överlägset andra kolonisatörer. Enligt Thomassons forskning behandlade dock inte Sverige sina slavar bättre än någon annan.
I december 2013 gick organisationen Caribbean Community Reparations Commission ut med namnen på åtta länder som de tycker måste ta itu med arvet från den transatlantiska slavhandeln. Dessa åtta länder är Storbritannien, Nederländerna, Frankrike, Spanien, Portugal, Danmark, Norge och – Sverige.
Under tidigt 1990-tal lät Ghanas regering restaurera Cape Coast castle och i dag kan man besöka ett av de fästen som bidrog till att sända över minst 12 miljoner slavar från Afrika till Sydamerika, Karibien och Nordamerika.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Vår guide heter Kodjo och är utexaminerad student från Accras universitet. Vi följer honom över borggården som badar i solsken, en kontrast mot de mörka hålorna under oss. Där finns inget ljus så när som på en smal stråle som sipprar igenom en springa. På en yta som jag uppfattar som runt fem gånger tio meter trängdes hundratals manliga slavar i upp till tre månader, bland avföring, urin, uppkastningar och ruttnande kroppar. Ungefär hälften av dem som kom till Cape Coast castle nådde aldrig fram till Amerika. Antingen dog de i hålorna eller under den långa resan till havs. Under fortet går en tunnel där fångarna fick vandra ut mot stranden mot de väntande slavskeppen. När den brittiska slavhandeln förbjöds satte man symboliskt upp en vägg för tunneln, men det går fortfarande att titta ner genom gluggar i muren. Dörren som leder ut på stranden finns kvar och ovanför sitter en skylt: ”the door of no return”. Gick man genom den dörren återvände man aldrig.
Vi vandrar ut genom dörren. När vi vänder oss om ser vi att det på denna sida av dörren sitter en annan skylt: ”The door of return”. Idag vill man bjuda in människor med afrikansk bakgrund att återvända, lära känna sin historia men samtidigt finna försoning.
Cape Coast castle finns på Unescos världsarvslista. Tillsammans med forten i bland annat Elmina och Christiansborg hör det till Ghanas viktigaste och mest välbesökta turistmål.