De flesta, oavsett politisk tillhörighet, verkar vara överens om att integrationspolitiken har misslyckats. Men vad beror det på? Här går åsikterna isär i två falanger och tillika två förklaringsmodeller. Den ena, som företrädesvis hittas på den politiska vänsterkanten, menar att det svenska samhället genomsyras av en strukturell diskriminering gentemot människor med invandrarbakgrund. Felet för integrationsproblematiken ligger hos majoritetssamhället och dess rasism, etnocentrism, dess ”vi- och dom-tänkande”. Hade vi ansträngt oss mer, rannsakat oss själva och blivit fördomsfria, hade invandrarna kommit in i samhället och blivit goda medborgare.

Den andra falangen, som representeras av högerkantens populism, har förstås en annan åsikt. Det är ”dom” – invandrarna – det är fel på. De vill ju inte anpassa sig till vårt samhälle. De är otacksamma, lurar till sig bidrag och är kriminella. Orsaken till detta finns att hitta i deras kultur. Att detta är en vanlig åsikt vet vi. Sverigedemokraterna är idag ett växande parti som i hög grad har tagit initiativet i integrationsdebatten.

Diskussionen handlar alltså om vems fel det är: majoritetens eller minoritetens? Denna fråga tenderar att lägga locket på i integrationsdebatten. Varje gång någon uttalar sig kring integration tolkas det som en antingen-eller-positionering. När jag exempelvis hävdat att hederskulturer existerar kategoriseras jag som rasist, en som skyller på invandrarna; jag blir någon som inte ser diskrimineringen och som ignorerar den kvinnomisshandel vi har bland svenskar. Det är en tröttsam kategorisering och positionering. Jag förespråkar ett både-och-perspektiv och skall argumentera för det. Eller kanske ett perspektiv som inte ger någon rätt eftersom det inte finns några enkla svar. Det ironiska är att de intellektuella i integrationsdebatten tenderar att just hemfalla åt de enkla förklaringarna.

Jag vill problematisera båda positionerna, och börjar med strukturell diskriminering, ett begrepp som lanserades och populariserades av sociologen Masoud Kamali i utredningen Makt, integration och strukturell diskriminering 2004. Utredningen har producerat ett antal rapporter på detta tema. Så här definierar han strukturell diskriminering: ”när samhällets institutionella ordning, normer och organiseringsformer indirekt och oftast oavsiktligt diskriminerar personer såväl som grupper med en annan etnisk bakgrund än majoritetssamhällets”. Strukturell diskriminering gör diskrimineringen ”systematisk, normal och vardaglig” (SOU 2005:41, s 32). I Sverige förnekas, menar han, förekomsten av diskriminering på alla plan: historiskt, vetenskapligt, politiskt och i vardagen. Trots dessa allvarliga anklagelser ger Kamali få exempel på hur den strukturella diskrimineringen manifesteras, men han menar att den finns på arbetsmarknaden (invandrare får inte de jobb de är kvalificerade för), inom utbildningssystemet (problemelever med invandrarbakgrund stöts ut och tvingas hoppa av skolan) och inom massmedia (han kritiserar att medierna karaktäriserade mordet på Fadime som ett ”hedersmord”). Han utesluter således att det skulle kunna finnas andra förklaringar till att invandrare har svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden, att deras utbildningsnivå är lägre och att media tycker det är viktigt att rapportera om hedersrelaterat våld.

Också jag tror att vi i hög grad är omedvetna om rasismen i det svenska samhället. Det finns tendenser till att främlingsfientligheten har blivit mer och mer rumsren. Vad står polisens uttalanden som ”apejävlar” för om inte en klart nedlåtande attityd mot icke-etniska svenskar? Men är det uttryck för en djupt rotad strukturell rasism? Det finns flera anledningar att problematisera begreppet ”strukturell diskriminering” som en enkel förklaringsmodell.

Antropologen Aje Carlbom har gjort flera viktiga iakttagelser i artikeln ”Idén om strukturell rasism döljer det verkliga integrationsproblemet” (Röda rummet, nr 2, 2005). För det första, var finns aktörerna, den enskilde individen, om diskrimineringen finns i strukturen? Strukturen blir liksom både orsak och verkan till diskrimineringen. Hur kan man agera utanför strukturen, när dessutom den mesta av diskrimineringen sker omedvetet av aktörerna? Vem är det egentligen som är rasist när alla som ingår i samhället egentligen är rasister? En konsekvens är att när alla är rasister så blir ingen rasist. När alla som är kritiska mot invandrare på något sätt (till exempel jag som kritiserat hederskulturer) klassas som rasister, så trivialiseras den verkliga rasismen. Vem är rasist, vilka diskriminerar i Sverige och vilka åtgärder bör vidtas mot diskrimineringen? Det är viktiga frågor, som måste undersökas, men strukturtänkandet gör att de blir irrelevanta och till och med lite futtiga, eftersom det krävs en grundläggande förändring av samhället.

Vidare, menar Carlbom, när det politiska etablissemanget tar upp idén om strukturell diskriminering i sin ideologi blir anti-rasismen inte längre en motståndsrörelse. Precis som miljörörelsens kritik och feminismen inlemmas motståndsrörelsernas kritik i statsmakten och oskadliggörs därmed. Idén om strukturell diskriminering har numera en officiell, statligt sanktionerad position. Kritiserar man begreppet strukturell diskriminering antas man dessutom vara företrädare för diskrimineringen, menar idéhistorikern Ola Fransson i artikeln ”Så blev vi alla rasister” (Sociologisk forskning, nr 3 2006). Man tillåts inte kritisera etablissemangets allenarådande integrationsideologi.

Jag upplever att det är finns en politisk strategi med att ifrågasätta alla termer och begrepp som på något sätt indikerar att det finns skillnader mellan människor beroende på etnisk, kulturell eller religiös bakgrund. Vi saknar nyanserade begrepp för det vi vill prata om, eftersom alla begrepp snabbt laddas med olika negativa innebörder. Neutrala termer som ”invandrare”, ”annan etnisk bakgrund”, ”utlandsfödd” anses inte beteckna objektiva faktum, utan som uttryck för den strukturella rasismen. I ett forskningsprojekt hade jag betecknat invandrarna som ”nysvenskar”. En ung man med turkisk bakgrund, min informant, uttryckte sig föraktfullt i en skarp iakttagelse: ”Så nu är vi alltså nysvenskar. Först var vi utlänningar, sen invandrare. Nu är det alltså nysvenskar. Ni svenskar blir snällare och snällare. Tror ni att vi är dumma?” I Lena Anderssons roman Var det bra så? (1999) ska klassen samarbeta med den turkiska läraren. De blir tillsagda innan att inte nämna ordet ”turk” inför honom. Men läraren kallar sig själv turk och gör det med stolthet – han säger det förbjudna ordet om och om igen – upptäcker klassen förskräckt. Det verkar alltså primärt vara svenskar som har problem med ord som indikerar en annorlunda bakgrund, inte de som begreppen betecknar. Själva kan de ladda orden med positiva värden. Det är inte självklart att exempelvis människor med turkisk bakgrund skulle föredra att kallas svensk framför turk. Här spelar vår egen etnocentrism oss ett spratt.

Jag blir lika upprörd av den andra positionen: att det är invandrarnas kulturer som är förklaringen, och har skulden till, den bristande integrationen. Att bara fokusera på hederskulturernas våld tenderar att göra oss blinda för kvinnovåldet i vår egen kultur, som självklart både bygger på en patriarkal norm och har kulturella orsaker. Det är inte bara ”de andra” som har våld och heder kopplat till kultur, det har ”vi” också i form av kriminella MC-gäng och fotbollshuliganer. De främlingsfientliga fokuserar bara på ”de andras” felaktiga kulturella vanor, och menar att statens sanktionerade tolkningar gör att olika ”sanningar” om invandrare måste döljas för att inte den officiella förklaringsmodellen ska undermineras. De ser sig själva som offer och martyrer när de exempelvis påtalar kriminalitet bland olika invandrargrupper. Ett bärande inslag i deras ideologi är att media och etablissemanget systematiskt mörkar och förvränger fakta om invandringens negativa konsekvenser.

När vi jämför oss med en annan grupp utgår vi alltid från den egna gruppens ideal eller de bästa individerna i gruppen, och jämför med den andra gruppens praktik eller de värsta som finns i den gruppen, ett fenomen beskrivet av sociologen Norbert Elias. När ens egna bästa, ideala karaktärsdrag jämförs med de sämsta individerna i den andra gruppen, framstår alltid den egna gruppen som mest eminent. Svenskar kan jämföra sina egna ideal om jämställdhet där båda parter är aktiva föräldrar med en patriarkal, våldsbejakande hederskultur. Representanter för en sådan ”kultur” skulle i sin tur kunna jämföra sitt eget ideal om harmoniska familjer med en god, försörjande familjefar med dysfunktionella svenska familjer med exempelvis missbruksproblematik och pedofili. Vi måste vara medvetna om denna psykologiska manöver görs av alla grupper, och skapar förakt gentemot alla ”andra grupper”. Det är inte bara svenskar som är benägna att vara främlingsfientliga. Rasismen och misstänksamheten mellan olika invandrargrupper är stor, och även gentemot etniska svenskar.

Främlingsfientliga menar alltså att det är invandrarnas ”kultur” – och ofta även religion – som är orsaken till den misslyckade integrationen. Man tycker särskilt illa om islam och man menar att muslimer har värderingar som är oförenliga med de svenska. Demokrati, mänskliga rättigheter, ett aktivt föräldraskap och solidaritet ses som kristna, svenska normer som inte delas av muslimer. Dessa islamofobiska antaganden innehåller åtminstone två felslut. För det första är det vi kallar för ”goda” värderingar i Sverige i mångt och mycket sekulära värderingar som vuxit fram ur arbetarrörelsen och uppbyggandet av välfärdstaten. För det andra delas dessa värderingar av nästan alla i vårt land – såväl kristna som muslimer.

Kultur, religion, etnicitet är kategorier som fungerar som slaskhinkar för ett icke önskvärt beteende i den främlingsfientliga förklaringsmodellen. Är personen ifråga kriminell på grund av att han är muslim, eller trots att han är det? Vad är orsak och vad är verkan? Utanförskap och marginalisering är vanliga konsekvenser av migration. Lägg därtill traumatiska krigsupplevelser och splittrade familjer. Jag är faktiskt förvånad av hur många invandrare som klarar sig bra, utan kriminalitet och andra sociala problem.

Men, kultur är inte bara av något positivt som god mat, färgrika folkdräkter och spännande danser. Kulturella värderingar kan stå i motsatsförhållande till majoritetens värderingar. Detta gäller exempelvis hederskulturer där familjens heder, det vill säga dess sociala status, står och faller med kvinnliga släktingars sexuella moral. Hedersvåldet drabbar den som går emot kollektivets vilja och ”drar skam över” gruppen. Detta våld skiljer sig från ”vanligt” manligt våld mot kvinnor genom att det är planerat och utfört av ett kollektiv (inte en ensam gärningsman i affekt), att kvinnor och män är både offer och förövare, samt att hedersvåldet uppmuntras och krävs av gruppen, medan mäns våld mot kvinnor fördöms av det svenska samhället. Dessutom förekommer ”vanligt” manligt våld mot kvinnor utöver hedersvåldet, inte istället för i hederskulturer.

När Gudrun Schyman säger att ”alla män är talibaner” lägger hon inte bara skulden på den svenska majoriteten, utan hon förminskar ”de andra” kvinnornas problem. Hur kan de hävda att de har en specifik problematik utifrån sin kultur? Alla kvinnor är ju förtryckta! Schyman ignorerar den svenska kvinnokampens vinster, liksom att jämställdhet och icke-våld har flyttat fram sina positioner i såväl människors medvetande som i svensk lagstiftning. Det är en överlägsen och förmäten attityd där hon tar bort argumenten från dem som verkligen är förtryckta. Det finns alltså en kulturell skillnad som måste erkännas, inte för att svenskarna ska känna sig bättre, utan för att skydda offren och komma tillrätta med våldet. Kulturella värderingar är djupt rotade och skulle inte automatiskt ändras om invandrare kom in på arbetsmarknaden och flyttade från segregerade områden. Samtidigt är ju kultur föränderligt. Så varför skulle inte negativa inslag i kulturer kunna kritiseras och därmed förändras i Sverige?

Integrationens problematik har sin grund i att integrationspolitiken i Sverige bygger på två i sig ganska oförenliga principer: Rätten till likhet och rätten till olikhet. Det är inte bara de främlingsfientliga som använder sig av särartsargumentet, det gör många olika etniska, kulturella och religiösa grupper också för att få gehör för specifika krav, så kallad strategisk essentialism. Att hävda sin olikhet är en viktig strategi i ett samhälle som hyllar mångfald. Men statens mångfaldsideologi måste ifrågasättas, inklusive idén att de individer som ingår i olika, klart definierade grupper har en likhet sinsemellan. Vi skapar alltså många olika kulturella, religiösa och etniska enheter med mångfaldstänkandet. I Storbritannien pågår just nu en debatt om huruvida islamisk sharialagstiftning ska införas som en särlagstiftning parallellt med det brittiska rättssystemet. Vi kanske kan känna oss främmande för den utvecklingen, men egentligen är den bara en logisk förlängning av särartsargumentet.

Rätten till likhet måste betyda att alla har rätt till likabehandling och rätt att slippa diskrimineras oavsett bakgrund. Men det måste också innebära att vi inte kan acceptera kulturella och religiösa hänsyn, om dessa hänsyn innebär att vissa individer inte åtnjuter samma rättigheter som andra bara därför att de tillhör minoritetsgrupper. Det hedersrelaterade våldet ursäktas ibland med kulturella hänsynstaganden, trots att detta våld är både rasistiskt och homofobiskt. Ofta beskylls kulturrelativismen för att vara orsak till detta synsätt. Men Mikael Kurkiala – i boken I varje trumslag jordens puls: Om vår tids rädsla för skillnader (2005) – är kulturrelativismen ”inte en moralisk ståndpunkt utan en metod” för att förstå andra kulturer inifrån.

Att visa förståelse för ett kulturellt fenomen innebär inte att fenomenet ursäktas eller accepteras. Skolan gör denna sammanblandning och befriar elever från inslag som föräldrarna tycker strider mot deras religiösa tro. Forskaren Sara Högdin har visat att utlandsfödda barn i hög grad utestängs från viktiga undervisningsinslag. Exempelvis får 18 % av flickor och 17 % av pojkar med utländsk bakgrund inte delta i sexualkunskap. 6 % av utlandsfödda flickor får inte delta i idrotts- eller simundervisning, 14 % får inte åka på klassresa och 62 % av dessa får inte ha pojkvänner. Idrott, sexualkunskap och skolresor kopplar många föräldrar ihop med sexuell omoral hos barnen. När övergår rätten till olikhet till en diskriminering? Accepterar vi att barnen ska befrias från dessa moment i undervisningen, accepterar vi samtidigt en patriarkal, traditionell tolkning av religionen. Det är inte barnens rättigheter som primärt skyddas när skolan befriar barnen från dessa inslag, utan skolan skydd sig själv från anklagelser om rasism och konkurrens från de religiösa friskolorna.

Att kunna kritisera en motpart innebär att båda parter är jämlika. När jag är kritisk till hedersrelaterat våld innebär det att jag tar mina medmänniskor på allvar. Jag värnar om både offer och förövare i hederskulturerna. Att oreflekterat hylla mångfald är för mig en högdragen position. Att, som i Sverige, odla ett slags självhat är hyckleri.

Inom ekologi, men även inom antropologin, används begreppet nisch, som inte direkt betyder fysiskt utrymme utan mer inmutade försörjningsmöjligheter. Olika sociala villkor skapar möjligheter för ett slags metaforiska ”utrymmen”, för vissa handlingar och strategier. Jag menar att segregationen, utanförskapet och marginaliseringen av invandrare skapar en nisch för dem att utveckla en helt annan kultur än den som finns i deras forna hemländer. Radikal islamism är vanligt förekommande i Europa men begränsas på många sätt i de muslimska länderna. Denna islamism verkar ha funnit en nisch här, kanske för att majoritetssamhället inte bryr sig tillräckligt och reagerar. I de flesta muslimska kulturer är ansiktsslöja och vägran att skaka hand över könsgränserna ett mycket ovanligt fenomen, men etableras i Sverige som representativt för ett islamiskt leverne som måste respekteras i mångfaldens namn. Hederskulturer utvecklas och florerar i Sverige. Unga män med invandrarbakgrund är mer upptagna av sina systrars heder här än i sina föräldrars hemländer. Det ger dem kanske den självkänsla och mening som de saknar i majoritetssamhället. I deras hemländer finns ingen idé om heliga kulturella olikheter, utan hedersnormerna tillåts att bli kritiserade både inifrån och utifrån.

För att sammanfatta, skuldfrågan har blockerat en konstruktiv diskussion kring integrationsproblematiken. Integrationspolitikens ”rätt till olikhet” har skapat nischer för ganska aparta former av ”invandrarkultur”. Den strukturella diskrimineringen förstärker invandrarnas inåtvändhet i det egna. Om det är så, är det majoritetssamhällets fel att integrationen misslyckats. Å andra sidan kan en förstärkt inåtvändhet och distanserad ”egen kultur” försvåra möjligheterna till integration. I så fall är det ju minoritetens eget fel. Men frågan om skuld är och förblir irrelevant och står i vägen för att se dialektiken mellan minoriteters och majoritetens agerande. En nyanserad syn på integrationens komplexitet har definitivt inte funnit en nisch i den svenska integrationsdebatten.