1908 INTERVJUAR Elin Wägner (1882–1949) Ellen Key (1849–1926) för kvinnotidningen Iduns räkning och blir sporrad att engagera sig aktivt i kampen för kvinnlig rösträtt. Wägner är i flera avseenden arvtagare till Key. Båda är välartikulerade basuner för många av sin tids trendiga politiska rön. Båda figurerar bland samhällets progressiva liberaler. Wägners fria sexualsyn är ett eko av Keys, och båda är och förblir särartsfeminister.

Under första världskriget tar Wägner ställning som pacifist. I Idun pläderar andra för ett starkt försvar. Möjligen bidrar det till att Wägner lämnar tidningen. Genom engagemang i Rädda Barnen reser hon till krigshärjade länder samtidigt som hon skriver för Dagens Nyheter. Under resorna kommer hon i kontakt med kväkarna och anammar deras radikalpacifism. Hon möter också den liberala riksdagskvinnan Elisabeth Tamm, som bjuder in henne i Fogelstadkretsen. Med Wägner som chefredaktör startar kretsen en ny kvinnotidning, Tidevarvet.

Vid 1920-talets slut slår sig Elin Wägner ner i Småland. Därefter framträder ofta ett tillbaka-till-naturen-tema i hennes böcker, säkert influerat av tidens jordbrukskris. Krisen slår hårt mot kvinnor som fortfarande är mer verksamma inom jordbruket än inom andra industrigrenar. Wägner stämmer in i (små)böndernas retorik, enligt vilken jordbruksskydd är en rättvise- och existensfråga (vilket även är regeringslinjen efter att Socialdemokraterna bildar koalitionsregering med Bondeförbundet 1936).

EFTER ATT ITALIEN år 1935 anfallit Abessinien engagerar sig Wägner och gynekologen Ada Nilsson (ansvarig utgivare för Tidevarvet) i ett ”vapenlöst kvinnligt upprop mot krig”. 20 000 namnunderskrifter samlas in, men problem uppstår när en resolution ska formuleras. Wägner menar att kvinnor rentav bör vägra att använda gasmask och skyddsrum. Det leder till en personlig motsättning mellan henne och Nilsson som möjligtvis också bidrar till Tidevarvets nedläggning.

Kraftigt desillusionerad inser Wägner nu att det ”manliga krigshetsande systemet” inte kan förändras inifrån. Istället krävs en verkligt radikal nyordning. Fredstemat, kvinnokampen och naturtemat knyter hon samman i sin programförklaring, Väckarklocka (1941). Där uttrycks stor besvikelse över att kvinnan, trots rösträtten, inte har lyckats påverka utvecklingen. Wägner menar att det var helt annorlunda i förfluten agrar tid, då både familjeliv och arbete kretsade kring hemmet; och inga krig förekom eftersom kvinnan styrde samhället. I den schweiziske rättshistorikern Johann Jakob Bachofens (1815–87) efterföljd använder Wägner klassiska myter och dikter som belägg för att det har existerat en matriarkal fredlig urtid. Industrialiseringen – inklusive klasskampen – framställs som särskilt fatal för kvinnans position. Att inte fler kvinnor arbetar utanför hemmet, menar Wägner beror på att många frivilligt har behållit husmorsplikterna.

ENLIGT WÄGNER är vägen framåt en reverserad utveckling med mindre mekanisering, mindre jordbruksenheter samt självhushållning. Genom att återskapa förhållandena under den matriarkaliska urtiden kan kvinnan återta positionen som styrande kön.

Väckarklocka mottas kritiskt eller med tystnad. Däremot hyllas Wägner av en så gott som enig kritikerkår, när hon följande år skriver en biografi om Selma Lagerlöf – vars litterära storhet hon länkar till en ”moderlig urkraft”. Det är för denna biografi, samt för skönlitterära framgångar som Pennskaftet och Åsa-Hanna, som Wägner år 1944 väljs in i Svenska Akademien. 

Elin Wägner illustrerar hur starkt en kulturpersonlighets eftermäle bottnar i realpolitiska omständigheter kombinerat med selektiv faktahantering. I sin samtid betraktades Väckarklocka som en plump i en annars högt skattad författarkarriär. Strävan efter en återgång till en jordbrukstillvaro ansågs socialkonservativ och bakåtsträvande och talet om patriarkaliskt förtryck var radikalt i alla politiska läger. 

Snabbspola sedan till 1970-talet. Sveriges statsbärande parti har upphört att luta sig mot mitten snarare än vänster för att erhålla riksdagsmajoritet. Det har öppnat dörren för 1960-talets ”kulturrevolution”. Samtidigt har kvinnorörelsen blivit lika vänstervriden som den var högervriden på 1800-talet. På så vis kan riksdagsstödet fortsätta att maximeras – liksom budgetanslag och professurer. Utvecklingen går hand i hand med att Socialdemokraterna börjar trampa vatten. Välfärdsstaten är etablerad, en subventionerad ekonomi kraschar och Astrid Lindgren betalar 102 procent i skatt. Var finns fienden nu? Jo, kampen kan hållas levande genom att tala om (borgerliga) patriarkaliska strukturer. Passé är plötsligt Alva Myrdal och hennes försoningspolitik. Avdammad blir den första feminist som manat till könsstrid: ”visionären” Elin Wägner.

Ytterligare ett uppsving för Wägner följer efter att Miljöpartiet 1988 hamnar i riksdagen. Många miljöpartister framställer henne som framsynt och tar då fasta på hennes strävan efter naturligt jordbruk och pacifism. Det gäller inte minst Birger Schlaug, ett av partiets första språkrör. Schlaug har i flera år suttit i styrelsen i Elin Wägner-sällskapet, som sedan 1993 delar ut utmärkelsen Årets Väckarklocka, ”för arbete i Elin Wägners anda”. Mottagare har bland andra varit tidskriften Bang, Eva Moberg samt ett av den nutida kvinnoforskningens mest aktade och inflytelserika namn, Yvonne Hirdman. 

SEDAN 1990-TALET har en rad hyllningsböcker om Elin Wägner publicerats. Besvärande förblir dock Wägners särartsfeminism. Somliga bemöter det dilemmat med tystnad, andra genom att hävda att särartsetiketten bygger på ett ”missförstånd”. Den senare hypotesen presenteras av till exempel Boel Hackman, Katarina Leppänen och Lisa Gålmark. Resonemang kring ”essentialism” och ”subtil förståelse” utmynnar i antagandet att Wägner inte trodde på nedärvda skillnader mellan könen, utan på att könsskillnader är kulturella. Egentligen, menar man, ska Wägner ha avsett att förkvinnliga mannen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Nationalencyklopedin skriver om Wägner: ”Idémässigt 30 år före sin tid mötte boken [Väckarklocka] till Wägners besvikelse negativa och kritiska röster, även bland kvinnor. Först vid andra utgåvan 1978 hade utvecklingen och människors medvetande hunnit ifatt boken, som nu framstod i nästan profetisk klarhet.” Inte en nyans av tvivel gällande den politiserade bilden av Wägner. Bakom orden står litteraturvetaren Christina Sjöblad, professor emerita vid Lunds universitet. 

I själva verket krävs det en stor portion god vilja för att generellt betrakta Wägner som profetisk. Inte ens det räcker för att betrakta henne som klarsynt. Om Wägner fläckvis träffar rätt beror det på slumpen, på att det finns enstaka korn av sanning i hennes idealistiska sammelsurium av allmogenostalgi, socialkonservatism, religiositet, anti-industrialism, adlande av husmorsplikter, kritik mot den progressiva fredstanken samt (särarts)feministiska radikalism. Om det inte krävs mer än fragmentariska sanningsskärvor är vi väl alla profeter – särskilt efter ett par glas vin?

Wägners storhet återfinns i hennes skönlitterära verk. Inte ens Selma Lagerlöf har givit så stark känslomässig röst åt småbönderna, en ”allmogeklass” som under Wägners tid visserligen sjöng sin svanesång men som många kunde relatera till personligen. För kvinnokampen gör Wägner sin främsta insats som levande bevis på att också kvinnor kan beredas plats inom den svenska kultureliten. Det är en ödets ironi att det sker trots, och inte tack vare, det feministiska manifest som idag så gärna framställs som hennes magnum opus.