Jag minns att jag tänkte på det som en kör. Min uppgift var sjunga så starkt som möjligt, sången skulle överrösta alla andra ljud. Vår kör skulle hålla ondskan stången, ljudet skulle skrämma rasismen ner i underjorden och slå en mur av toner kring den sköra anständigheten. Styrkan i sången skulle hålla gränserna öppna, Europatanken levande och göra världen alltmer demokratisk.

Så fort något annat ljud bröt igenom gällde det att öka röststyrkan.

Göran Hägglund myntade begreppet ”verklighetens folk”. Fiffigt, va? Nej. I verklighetens folk rymdes hela den populistiska föreställningen om en uppdelning mellan folket och eliten. Kristdemokraterna hade med sitt utspel agnat metkroken och det kunde inte uteslutas att partiet var på väg för att pröva fiskelyckan i sjön Grumliga vatten.

Vi sjöng så högt vi kunde.

Alliansregeringens migrationsminister Tobias Billström sa högt det ingen annan ville kännas vid om den underjordiska infrastruktur som möjliggör skuggsamhället. Bra med klarspråk om ett verkligt samhällsproblem, eller hur? Nej. Vad Billström egentligen gjorde var att misstänkliggöra tusentals desperata människor som inte hade något annat val än att leva som gömda i det svenska samhällets undervegetation.

Vi sjöng så att stämbanden närapå brast.

Journalisten Paulina Neuding åskådliggjorde den etniska och demografiska utvecklingen i Malmö och hävdade att den var ett skäl till den växande antisemitismen. Nog var det en faktor att allvarligt begrunda? Nej: Neuding gjorde nyfödda muslimska gossebarn till potentiella förövare, på typiskt rasistiskt maner.

Vi sjöng så att glasrutorna sprack.

Jag tänker på allt detta när jag läser David Goodharts artikel om hur han omprövade och tog ett långsamt farväl av sin dogmatiska vänsterliberala hemvist. En nyckelpassage i texten är där han beskriver den ilska det framkallade när han vid ett tillfälle uttryckte förståelse för Ukip-ledaren Nigel Farage, som i sin tur hade beskrivit sin olustkänsla inför att inte höra någon enda tala engelska på ett tåg i London.

Det påminner om hur det i valrörelsen 2014 cirkulerade ett påstående om att svenskar nu var i minoritet i Malmö. Sant var att lite drygt hälften av Malmöborna var födda utomlands eller hade någon förälder som var född utomlands. Men som DN-journalisten Niklas Orrenius förklarade i en krönika, bara om varken Zlatan, estniskfödda Ilmar Reepalus eller hans barn räknades som svenskar, stämde utsagan (DN 6/9 -14). ”Det är rent ljug”, skrev Orrenius, ”men det är inte det största problemet. Det sjuka är själva tankefiguren, som driver in en kil mellan människor som hör samman.”

Det är bra att seriösa journalister nagelfar den typ av påståenden som syftar till att underblåsa främlingsfientlighet. Men samtidigt: runt en tredjedel av Malmös invånare – inte hälften, men jämväl en tredjedel – var 2014 faktiskt födda utomlands. I hela Sverige vid samma tid, ungefär 1,5 miljoner människor. Vad händer med ett samhälle vars etniska och kulturella sammansättning snabbt förändras? Hur brukar spänningarna se ut? Vad säger forskningen? Vad gör vi om människor känner att de inte ”hör samman” – och är det förresten måhända en både begriplig och legitim känsla? Det skrevs inte så värst många krönikor om just de frågorna. Den brinnande ivern att vederlägga rasisternas världsbild har hos oss vänsterliberala journalister inte alltid varit parad med en lika brinnande önskan att förstå och tolerera dem för vilka den historiskt och globalt sett exceptionella invandringspolitiken tedde sig mer oroväckande än spännande och nödvändig. Eller dem för vilka globaliseringen inte framstod som ett smörgåsbord av spännande möjligheter. Ganska effektivt slog vi ner på varje litet försök att verbalisera tveksamheten.

Varför gjorde vi så? En tänkbar förklaring är att sekulariseringen egentligen är en förklädd kollektiv konvertering. Samhället hade under efterkrigstiden övergivit kristendomen till förmån för en humanism, men en humanism som under 2000-talet alltmer kom att anta formen av religion. Den gyllene regeln ersattes av den gyllene devisen om allas lika värde. Det blev viktigare att tänka rätt om världen än att göra rätt mot sin nästa.

Inte alla åsiktspaket eller livsåskådningar bör likställas med de traditionella religionerna, men när idéerna blir till principer som blir till dogmer som pekar ut meningen med tillvaron – då har ideologin tagit religionens plats. Det passade mig personligen ganska bra. Sökande, vilsen och vantroende, fann jag den specifika svenska vänsterliberalismen både skrämmande och lockande. Skrämmande för att jag aldrig visste om jag dög och var tillräckligt liberal i själ och hjärta, lockande för att den erbjöd en uppsättning dogmer att hålla fast vid i ur och skur. Dit hörde idén om att gränser är något ont, liksom all form av nationalism, och nationalstaten är manifestationen av dessa två onda ting. Lägg därtill de mänskliga rättigheternas universalistiska anspråk, så kunde följande trossats formuleras: Alla människor har rätt att bo var de vill. Min rätt att bo i just Sverige är inte större än någon annans rätt. Alla människors lika tungt vägande rätt att leva i fred och frihet är därför detsamma som alla människors lika tungt vägande rätt att bo i Sverige. Egentligen. Missionsuppdraget för en ledarskribent var sålunda att oförtrutet verka för en ständigt generösare invandringspolitik och samtidigt hålla rent i den debattrabatt där inte ens minsta frö till invändning kunde tillåtas gro.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det sociologiska och politiska fenomen som ”verklighetens folk” ringade in, kunde inte undersökas, begreppet måste bannlysas. Billströms resonemang om människor som gömde så kallade papperslösa framkallade inte faktakoll utan ramaskri. Han hade hädat. Neudings – i Sverige – kontroversiella val av illustration blev en miljon gånger viktigare än den allt trängre situationen för Malmös judar. Hon hade utmanat dogmen om att ursprung och kultur inte spelar någon roll för förmågan att utvisa tolerans. Därför fick hon löpa gatlopp.

Man kan kalla det åsiktskorridor. Man kan också kalla det liberal nitälskan.

Själv hittade jag tillbaka till min barndoms tro. Ideologin däremot avmystifierades. Den liberalism jag numera lite avslappnat lutar mig mot i politiska sammanhang bär inte längre religionens kännetecken. Huruvida tankar, förslag och perspektiv är intressanta avgörs inte av om de bär etiketten ”liberal”. Och, jag behöver inte längre jaga kättare.

Susanna Birgersson är fristående kolumnist