”FIN DE SIÈCLE, mumlade Lord Henry. Fin du globe, svarade hans värdinna. Jag önskar det vore fin du globe, suckade Dorian Gray. Livet är en stor besvikelse.” Replikerna kommer från Oscar Wilde’s Dorian Grays porträtt (1891). Det återstod ännu nio år fram till sekelskiftet 1900. Uppfinningar gjorde livet modernt och rationellt. Nyttigheter och välstånd fanns inom räckhåll. Pessimism var något civilisationskritikerna ägnade sig åt – för att inte tala om Dorian, som gav ledan melankolins och utsvävningens dovt undanglidande färger.

”En cigarett är det fulländade exemplet på en fulländad njutning. Den är utsökt och den lämnar en otillfredsställd. Vad kan man mer begära?” Så sant – otillfredsställd. Att ständigt kräva mer var Dorians förbannelse. Att erfara var att höja kraven på nya erfarenheter. Han fann njutningar som ingen moral kunde förhindra. Dorian sökte sensationer, nya och fulla av sköna löften. Inga enkla ting, men från hela världen kom parfymer, juveler, dyrbara textilier, kultföremål och andra eggelser som berättade om underbara ting. Han ackumulerade och konsumerade. Ingenting fick stå i vägen för hans impulser, vare sig dessa ledde till utsvävningar, till en fatal brist på empati eller till mord. Det som fanns kvar på ytan var estetisk förfining, en hämningslös skönhetslängtan som aldrig föreföll att åldras.

Dock, handlingar lämnar spår. Hans hemliga liv lämnade fasansfulla avtryck på det porträtt som en gång lyst av ogrumlad skönhet. Bakom en drapering av purpur och guld fanns bilden av hans deformerade jag. Framför spegeln beundrade han sin skönhet och med lika stort intresse lät han blicken vandra mot den vanställda gestalt som levde sitt eget ohyggliga liv i den undanställda målningen. Leende förde han sina vita händer mot porträttets grova och uppsvällda nävar.

I DEN SENSATIONELLA berättelsen framträder en övertydlig värld av konsumtion bortom ont och gott. Här fanns en ekonomi med omättligheten som drivkraft. Med sina reminiscenser från Karl Joris Huysmans À rebours (1884) formar sig det elfte kapitlet i Dorian Grays porträtt  till en kostbar sekvens av njutningar och tankens obehindrade flykt över hisnande landskap. Vad kan inte parfymer åstadkomma? Destillat av tungt doftande oljor och doftande hartser från Orienten? Välluktande vaxer väcker passioner, rökelse öppnar vägen mot det översinnliga, violer lockar fram minnet av döda romanser.

OCH MUSIKEN? han samlade på märkliga och fantasieggande musikinstrument från världens alla hörn. I  sitt musikrum – ett galleri med guld och cinnober i taket och olivgrönt lack på väggarna – bjöd han på märkliga konserter. Eldiga zigenare spelade cittra, allvarliga tunisier  knäppte på monstruösa lutor, svarta män slog på koppartrummor, indier blåste på långa  rörinstrument.

Musikflödet från främmande kontinenter fascinerade honom, men efter ett tag tröttnade han. I sin operaloge fann han ro vid upplevelsen av Tannhäuser – den gestaltade hans eget öde.

Hans aptit för juveler tycktes aldrig lämna honom. På en maskeradbal dök han upp som Anne de Joyeuse, storamiral av Frankrike och Henrik III:s nära v& ; ; ; ; ; ; ;aum l;n, och bländade sin omgivning med en dräkt översållad av femhundrasextio glittrande pärlor. Dag efter dag ägnade han sig att sortera och omsortera sina dyrbara stenar – topaser, karbunklar, ametister, rubiner, safirer och andra mineralogiska kostbarheter. Han slukade fantastiska berättelser om ädelstenar och deras magiska krafter. Hur diamanten kunde göra en människa osynlig, hur agaten gjorde henne vältalig – för att inte tala om alla dessa sagolika episoder där ädelstenar skänkte liv och glans i de mest skilda världar.

Vid tanken på textilkonsten blev han melankolisk. Hur mycket har inte gått förlorat? Borta är Pallas Athenas krokusfärgade klädnad. Likaså den gigantiska stjärnbeströdda tältduk som en gång svävade över Colosseum. Medeltidens och den nyare tidens textila prakt existerade som gåtfullt sköna fiktioner om furstlig lyx. Men kompensation stod att finna i rikligt mått världen över. Tillgången var i själva verket överväldigande för den som kände marknaden och hade råd.

HÄR FANNS LÄTT muslin från Delhi med guldtråd och applikationer i form av regnbågsskimrande insektsvingar, flor från Dacca till synes vävda av luft, intrikata kinesiska förhängen i gult, japanska foukousas med sitt gröntonade guld och sina underbart plymagerade fåglar, sicilianska brokader, spansk sammet – etcetera, etcetera. Med svärmisk böjelse för romerskkatolskt stämningsliv förvarade han kultens textiler, dess skrudar och mässhakar, i långa kistor av cederträ.

Med alla sina sinnen aktiverade hade Dorian skapat ett slags mångkulturellt museum över en gränslös njutningslystnad. Men han krävde mer än att vara en specialist på konsten att bära juveler, att knyta kravatt eller att föra promenadkäppen. Han sökte den högsta formen för sinnenas förandligande, en ny hedonism. Societeten undrade ibland över hans livsföring, låt vara att man där ogärna föreställde sig något ofördelaktigt om sina medlemmar – särskilt de rika och fascinerande. God stil är viktigare än seder. Viktigare än respektabilitet är att förfoga över en mästerkock. Ty – här blir Oscar Wildes berättarröst tydlig – det civiliserade samhällets normer borde vara desamma som även kan gälla för konsten.

Formen är det essentiella. Den är att likna vid värdigheten hos en ceremoni. Den kombinerar det romantiska skådespelets fiktiva karaktär med en intelligens och uttrycksfullhet som väcker vårt intresse. Wilde använder inte ordet ”insincerity” i betydelsen oärlighet eller förställning. Snarare står det för en metod genom vilken vi kan förmera våra personligheter. Det finns en enkel psykologi som antar att människan är något likformigt och permanent. Men berättaren låter Dorian betrakta människan som en varelse med myriader av liv och myriader av sensationer, en sammansatt och multiform skapelse som inom sig bär på ett förunderligt arvegods av tankar och passioner. 

OSCAR WILDE HADE ett föredöme i Walter Pater som i sin The Renaissance: Studies in Art and Poetry (1873) förnekade konstens absoluta värde och i stället krävde kvantifiering – vad är mer och vad är mindre av det som erbjuds. Det kunde aldrig bli tal om att förstå konsten på dess  egna villkor. Behov och förväntningar do mi ne ra r d en ko rta dag vi har att leva. För Pater var det första steget att känna sina egna reaktioner och vad dessa står för. Vad betyder mina möten med livets och konstens uppenbarelseformer? Blir jag tillfredsställd? I så fall, på vilket sätt? Upplevelsen står i proportion till min mottaglighet. Paters resonemang går i riktning mot solipsism. Isolerad möter individen sina intryck, men tid och rum sätter sina gränser. Likaså tillgången på allt det som tar form inför våra ögon.  Att vara på rätt plats, att vara kapabel och att välja det som intresserar  – det är estetens privilegium och utmaning.

I sin essä ”Style” från 1889 beskriver Pater konsten som subjektiv, öppen för val och begär. Att vara asket är att avstå från jordisk lycka för att i stället uppgå i högre ting. Försakelse är priset för att nå ett optimerat värde: saligheten. I en estetiskt definierad värld står en annan askes till förfogande. Pater är en asket i ekonomisk mening, när han optimerar sina epikureiska preferenser vid sina val. Efterfrågan styrs av en njutningslystad som söker tillgångar av sällsynt och dyrbart slag.

Dorian Gray kunde förverkliga sitt utlevelsebehov i pakt med en ständigt expanderande fantasivärld. Men hans omättlighet kräver mer än ett pris, nämligen det fruktansvärda att aldrig bli riktigt tillfredsställd, att ständigt invänta ledan. Det hjälpte inte att frånvaron av substans kändes befriande när den yttre formen bländade.

Han kunde ibland känna hur hela historien dokumenterade hans eget liv. Hade han inte lärt känna alla dessa avskyvärda gestalter som vandrat över världshistoriens scen? De liderliga romerska kejsarna; Pietro Riario, ärkebiskopen i Florens, vars skönhet överträffades av hans lastbarhet; Ezzelin, vars melankoli endast kunde botas vid åsynen av det av döden iscensatta skådespelet; Giambattista Cibo, till vars domnade ådror en judisk doktor hade överfört blod från tre ynglingar. Natt och dag hemsöktes han av historiens onda andar. Det fanns ögonblick när han uppfattade bejakelsen av det onda som ett sätt att förverkliga sina skönhetsdrömmar.

Den ständigt sviktande tillgången på optimala värden betingade ett högt pris. I sin gränslösa och bedrägligt rena skönhet kunde Dorian i längden inte motstå upprepningens överflöd. Han kände en oemotståndlig längtan efter sin barndoms oskuld när han för sista gången stod inför sitt porträtt. En olidlig oro drabbade honom vid tanken på det monstruösa ögonblick när hans bön om evig ungdom gick i uppfyllelse vid sittningen inför porträttören och vännen Basil Hallward.  Ett konstverk fick bära bördan av hans konsumerande liv. Mer än så, konstnären hade olyckligtvis förstått den hemliga innebörden sitt verk. För den sköna yngling han dyrkade och så kärleksfullt avbildat fanns inget val. Hallwards tragedi var hans medverkan vid skapelsen av det vackra monster som skulle ta hans liv med ett knivhugg.

DORIANS ONDA SAMVETE fanns där. Men varför skulle det besvära honom? Det var den levande döden inom honom som vägde tyngst. Kvar fanns en störande melankoli som förtog glädjen i ett liv av tändande sensationer. Så följde det yttersta självbedrägeriet när han trodde sig un dan r&o uml; ;j a sitt förflutna och börja ett nytt liv. Han skar sönder duken där allt stod inristat. Men spåren gick aldrig att utplåna. Den döende Dorian demaskerades. Den d eform erade kroppen vittnade om hans sanna natur. Hallwards porträtt återfick sin ursprungliga glans.

Man kan föreställa sig att Dorian accepterat existensen av gudomlig rättvisa, att det fanns ett val mellan ”samvete” och ”böjelse”. Eller att hans öde återspeglade en oförmåga att förena moral och lidelse, att leva med såväl eftertanke som lystnad. Var det fråga om identitetskris eller omognad? Ironi? Genom sitt melodramatiska slut erbjuder berättelsen måhända en konventionell moralitet. Dock, med en för honom karaktäristisk paradox ansåg Oscar Wilde att moraliska imperativ är fiktionens största svaghet.

Hans Henrik Brummer är före detta överintendent på Waldemarsudde och Nationalmuseum.