Det finns människor som anser sig ha rätt att spränga tusenåriga statyer i luften, andra är redo att dö för att rädda dem, medan vissa plundrar och säljer dyrgriparna för högstbjudande utan några passioner i varken den ena eller andra riktningen. Andra igen tycker att all jämmer och klagan över kulturarv är obegriplig, närmast pervers, medan människor går under strax intill.

Kanske är vår tids mest avgörande kulturfråga hur vi ska kunna överbrygga klyftorna mellan kulturerna i sådana frågor. Är vissa kulturers lösningar och svar i sig överlägsna? Går det att förhandla och kompromissa om sådant på samma sätt som politiska partier manglar och köpslår om budgetförslag? Går det alls att jämka samman kulturers inneboende spänningar?

Kultur är en verktygslåda. Den ger oss en uppsättning redskap för att vi överhuvudtaget ska kunna leva tillsammans: språk, sociala koder, seder och bruk och referensramar. Samtidigt erbjuder den svar på meningen med våra liv: konst, musik, religion, litteratur och mycket annat. Kulturen besvarar således både frågan Hur? och frågan Varför?

Dilemmat är att ju tydligare och mer övertygande en kultur lyckas definiera livets goda, både moraliskt och andligen, desto starkare blir sannolikt spänningen mellan den och andra kulturer.

Paradoxalt nog är kulturer med djupt känd värdegemenskap svårare att jämka samman med alternativa system. Ju mer specifika och väldefinierade livsmål en kultur tillhandahåller, desto mer intolerant tenderar den att förhålla sig till andra kulturer. Och om en kultur upplever realiserandet av sina mål som hotat, uppstår en ökad risk för konflikt med konkurrerande kulturer.

De kulturer som är uppbyggda kring religiös ortodoxi och stränga sociala regelverk som exempelvis 1500-talets Sverige och wahhabismen i Saudiarabien idag – kommer obönhörligen att kollidera med multikulturalism, kosmopolitism eller liberalism.

För liberaler är friheten från tvång alltid ledmotivet. Liberala kulturer tror på individens rätt att själv bestämma vad som är eftersträvansvärt, även om det öppnar upp för risken att inte hitta någon mening överhuvudtaget.

En tolerant kultur hamnar endast i konflikt med de kulturer som finner det förkastligt att människor själva formulerar vad som är värdefullt och inte. Ingenting kan vara mer skrämmande för en socialt starkt sammanhängande kultur än individer som på eget bevåg avgör vad som är rätt och riktigt.

På en skylt i en hipp Stockholmsbar läser jag att ”the struggle for an idea worth fighting for continues” (kampen fortsätter för en idé värd att slåss för). Det klottras alltid dit nya förslag. Till exempel: Inte mitt äktenskap i alla fall och efterrätter! Det är talande att själva sökandet i sig uppfattas som ädelt. Det finns inga givna svar. Det är upp till var och en att bestämma. Vi behöver inte vara överens. Författaren och journalisten Christopher Hitchens föreslog mot slutet av sitt liv att skadeglädjen var den sanna meningen med livet, följt av ironi och sex.

Ja, varför går man upp på morgonen? Vad är värt att leva för? Vad är värt att kämpa för? När det gäller synen på våra gemensamma kulturarv är skillnaderna avgrundsdjupa. Vi står handfallna inför IS:s dödskult och terrorattacker.

I Sverige bejakar vi förstås fria kulturer, men det är viktigt att medge att vidsynta kulturer med diffusa eller till och med urvattnade svar på de stora frågorna har klart svårare att mobilisera ett starkt försvar av sina värderingar än exempelvis teokratiska kulturer med mycket precisa livsrecept. Den inneboende motsättningen är vår tids största utmaning.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Men det lurar också faror bakom den här typen av högtravande livsfrågor om vad som är meningen med universum som inte heller denna text är immun emot. Som filosofen Sidney Morgenbesser svarade en av sina studenter vid Columbia University som undrade varför det fanns något istället för inget.

– Om ingenting fanns skulle du också klaga!

Louise Belfrage är internationell rådgivare vid Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse.