Beröringsskräcken är borta
Medaljen instiftades 1910 med medel från Anna Hierta-Retzius, Anders Retzius svärdotter och gift med en av grundarna av SSAG, Gustaf Retzius. År 2015 beslutade styrelsen för sällskapet att sluta dela ut medaljen med hänvisning till den betydelse Anders Retzius hade för den framväxande rasbiologin. Ett tecken i tiden så gott som något. Nu föreligger Nils Uddenbergs omfattande biografi över Gustaf Retzius, Skallmätaren, som förtjänstfullt bidrar till att komplicera historien kring både far och son Retzius. Kanske det också är ett tecken i tiden att det äntligen kommer en omfattande biografi över en av Sveriges mer kontroversiella vetenskapsmän.
Gustaf Retzius var, som Uddenberg framhåller, född in i vetenskapen. Hans far Anders Retzius var själv son till en professor och kom tidigt att bli en av Sveriges internationellt ledande vetenskapsmän med en professur i anatomi vid det då nystartade Karolinska institutet. Att Gustaf skulle följa i sin fars fotspår stod tidigt klart. Faderns eftermäle skulle vara centralt för sonen under hela livet. Vilket blir tydligt i sådana initiativ som instiftandet av SSAG:s guldmedalj.
Uddenberg försöker teckna en bild av sitt objekt i sin egen tid, en strategi som bör vara varje levnadstecknares. När Gustaf Retzius föddes 1842 var Sverige fortfarande ett fattigt jordbruksland i Europas periferi. Vid hans död 1919 var det ett modernt land.
Det är svårt att här redogöra för alla hans aktiviteter lika ingående som Uddenberg gör, Retzius var omväxlande banbrytande anatom, antropolog, mecenat, centralgestalt inom vetenskapsakademin, ägare och redaktör för Aftonbladet. Han var samtidigt delaktig i grundandet av en mängd olika föreningar och sällskap, och en av den tidens svenska forskare med det största internationella nätverket. Mot slutet av sitt liv var han genom sina stolar i Kungliga Vetenskapsakademien och Svenska Akademien inblandad i utdelandet av tre av de nyligen instiftade Nobelprisen, mycket makt koncentrerades i en enda individ.
Uddenberg understryker att Retzius storhet som forskare inte låg i banbrytande teoretiska bidrag. Han var försiktig i att dra slutsatser av det material han analyserade. Istället var det som kartläggare han gjorde sina viktiga insatser. Hans första större vetenskapliga bidrag bestod i att, med hjälp av mikroskop, kartlägga hjärnans nervsystem och dess bindvävnad. När han utnämndes till professor vid KI var det just i mikroskopisk anatomi. Uddenberg redogör i detalj för den stora mängd olika material som hamnade under Retzius mikroskop: hörselgångar, spermier och hjärnor från en mängd olika arter. Retzius framstår på många sätt som en maximalist, vars vilja att redovisa det han studerade var gränslös.
Den viktigaste personen i Retzius liv var utan tvekan hans hustru Anna Hierta-Retzius. På flera sätt är Uddenbergs bok även en biografi över henne, även hennes namn hade kunnat pryda omslaget. Anna var, liksom Gustaf, sin fars barn i alla viktiga avseenden. Annas far Lars Johan Hierta var en av centralgestalterna i den liberala vändning som Sverige var på väg att genomgå under tiden för Gustaf och Annas giftermål. Han hade som Aftonbladets ägare, och även som riksdagsman, argumenterat för behovet av liberala reformer. Gustaf och Anna förenades i sin syn på behovet av reformer inom en rad samhällsinstitutioner och kom att i mycket verka sida vid sida. Ett av Annas främsta verksamhetsområden var kvinnosaken, hon stod nära och samarbetade med samtliga vid den tiden ledande kvinnosakskvinnorna i Stockholm. Med tillägget att Anna var dålig på att samarbeta med dem som inte fullt ut delade hennes visioner, vilket blev tydligare ju äldre hon blir.
I och med giftermålet blir Gustaf Retzius också ekonomiskt oberoende. Arvet efter Lars Johan Hierta var ett av de största i Sverige. De nygifta makarna flyttar kort efter giftermålet in i det hus, det så kallade Spökslottet, där de kommer att tillbringa resten av sina liv. Det första större projekt de genomför tillsammans är grundandet av en stiftelse till faderns minne, Stiftelsen Lars Hiertas Minne. Syftet var dels att främja forskning och dels att arbeta för reformer som skulle leda till ett bättre samhälle.
Uddenbergs biografi ger en rik bild av den högborgerliga Stockholmssocietet som makarna Retzius var en del av. Många av den tidens viktigare personer passerar revy i framställningen: Gösta Mittag-Leffler, Svante Arrhenius, Oscar Montelius, Hans Hildebrand, Ellen Key, Carl Snoilsky och Carl David af Wirsén. Men eftersom Uddenberg har begränsat sina källor till att vara framförallt makarna Hierta-Retzius egna arkiv får vi veta alltför lite om den värld som dessa personer befolkade. De blir för mycket av staffagefigurer i framställningen, vilket är synd då det finns en omfattande litteratur om flera av dem.
Huvudanledningen till att Gustaf Retzius och hans far placerats i det vetenskapshistoriska giftskåpet är, som redan nämnts, den roll man tillskrivit dem för den vetenskapliga rasbiologin framväxt under 1800-talet. Uddenbergs biografi är på intet sätt ett försök att ärerädda dem. Vad han gör är dock vad varje seriös vetenskapshistoriker bör göra, han läser de publicerade texterna. En sak som snabbt blir tydlig är att Gustaf Retzius i mycket stor utsträckning drog sig för att formulera normativa, politiska eller ens spekulativa utsagor utifrån de observationer han gör. Hans vetenskapsideal var det deskriptiva kartläggandet. Likväl är det sant att han, liksom sin far, i allt väsentligt var ett barn av sin tid. Att det i det publicerade materialet återfinns mycket som med dagens ögon är suspekt, felaktigt och oetiskt är knappast förvånande.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Uddenberg beskriver relationen mellan Gustaf Retzius och den svenska rasbiologins verklige företrädare Herman Lundborg. En relation som kortsagt var den mellan en mycket förmögen och internationellt respekterad vetenskapsman och en ung forskare i början av sin karriär, som sökte både ekonomiskt och institutionellt stöd. Stöd som Gustaf delvis var beredd att ge men då utifrån det faktum att liknande stöd gavs till en lång rad personer. När Statens institut för rasbiologi öppnades i Uppsala 1922 hade Gustaf varit död i tre år. Detta innebär inte att Retzius idéer om ras inte bör kritiseras. Men att göra det utan att placera idéerna i sitt historiska sammanhang innebär att vi riskerar att förstå mycket lite.
Jag har länge funderat över varför det saknas substantiella biografier över kontroversiella svenska vetenskapsmän. I mitt bibliotek återfinns flera av Svenska Akademiens minnesanteckningar och samtliga band i Vitterhetsakademins serie Svenska lärde, med volymer om flera av Retzius nära kollegor och vänner. En misstanke är att det i Sverige existerar en besynnerlig beröringsskräck inför de personer som placerats i historiens giftskåp. Att den beröringsskräcken nu är bruten med avseende på Gustaf Retzius är därför välkommet.
Fil dr i kulturgeografi och kulturskribent.