Men även demokratier kan i kristider uppleva ett behov av att med bildmedier fostra sina medborgare till nationell samling. Sverige under andra världskriget är ett utmärkt exempel.

Vi må vara bekanta med lösryckta fragment av krigsårens propagandabilder, som Bertil Almqvists dubbeltydiga teckning ”En svensk tiger”, ungefär på samma sätt som vi är förtrogna med andra kvarlevor från denna tid, som ransoneringskuponger och gengasaggregat. Men det har saknats en mer heltäckande beskrivning av den statliga beredskapsestetiken, dess mål, form, innehåll och relation till neutralitetspolitiken i stort. Det är därför mycket välkommet när filmvetaren Mats Jönsson i Lund med boken Visuell fostran. Film- och bildverksamheten i Sverige under andra världskriget bidrar till att fylla denna kunskapslucka.

Samlingsregeringen under Per Albin Hansson var lika medveten som de krigförande staternas ledare om bildmediers betydelse för att mobilisera till nationell samling och försvarsvilja. Redan i januari 1940 bildades Statens informationsstyrelse (SIS), för att kontrollera medier, information och propaganda. Det var på uppdrag från SIS som Almqvist producerade den berömda tigern. Ett annat djur som mobiliserades i folkhemmets tjänst var igelkotten. Utgångspunkten här var ett tal av högerledaren Gösta Bagge, där det av krig inringade Sverige liknades vid en ihoprullad igelkott med piggarna utåt. När regeringen skulle mobilisera medborgarna att teckna sig för det första försvarslånet 1940 placerade man en skulpterad igelkott i entrén till Nordiska Kompaniet. Piggarna fylldes på efterhand som man samlade in pengar.

Både tigern och igelkotten ingår i en propaganda som riktas mot de egna medborgarna, snarare än mot omvärlden. Det handlar om att knyta individen till det nationella kollektivet, det enskilda hemmet till det omgivande samhället och det förflutna till nuet. Och det handlar om att utnyttja moderna uttrycksformer, som fotografiet, filmen, affischen och utställningen.

Två centrala gestalter i detta projekt är Gustaf V och Per Albin Hansson. Kungen och statsministern är tillsammans närmast oslagbara när det gäller att skapa en bild av kontinuitet och utveckling, av ett Sverige som på en gång har djupa historiska rötter och samtidigt har stakat ut en framtid med demokrati, folkhem och modernitet. Monarkin representerar ett långt förflutet som påminner svenskarna om plikten att värna vad deras förfäder en gång tillkämpat sig, nämligen ett eget land. Per Albin Hansson, som står som symbol för den moderna medborgargemenskapen, var inte heller främmande för historiska referenspunkter. Han såg Engelbrekt som en tidig förkämpe för svensk folkmakt och motståndsvilja, och den uppfattningen vann gehör hos de propagandaansvariga. Med stöd av SIS producerades kortfilmen I Engelbrekts spår, där ungdomar på utflykt uppsöker kulturhistoriska minnesmärken som också kan ligga till grund för en betraktelse över den svenska frihetens värde. Under och direkt efter kriget görs flera liknande filmer, där landskap och historia vävs samman till en bild av ett Sverige som vädjar till mottagarnas känsla för hemvist och historisk tillhörighet.

Kollektiva manifestationer av enighet och försvarsvilja skildras också utförligt på film och i press. Det första försvarslånet 1940 firas på Skansen, där kronprinsen i sällskap med militärer och ministrar uppträder tillsammans med 60 000 vanliga medborgare. En liknande storskalig medieahändelse är Medborgartåget, som ersätter förstamajdemonstrationerna 1940, och där press och journalfilm kan visa kronprinsparet tillsammans med 150 000 andra svenskar på Gärdet i Stockholm.

Budskapet är att hela Sverige är en stor familj, ett nationellt kollektiv, som omsluter såväl anrik överhet som hemmansägare, tjänstemän och arbetare. Man förmedlar effektivt bilden av att värnandet av det enskilda hemmet är knutet till försvaret av det nationella hemmet, folkhemmet. Affischer med barn som undrar ”Pappa, är du med i försvarslånet?” sätter samtidigt press på dem som till äventyrs tror att de kan nöja sig med att sköta sitt.

Som ett led i gemenskapsbygget görs de ledande aktörerna också mer familjära och tillgängliga. Kungen blir ”V-Gurra” och statsministern blir ”Per Albin” med hela folket. Filmen En dag med kungen visar hur den gamle monarken själv serverar sig sitt te och breder sin smörgås, hur han håller tal, signerar dokument, och kopplar av med tennis och broderi. Per Albin Hansson verkar däremot inte ha känt sig lika hemma med filmmediet som kungen. Mats Jönsson beskriver underhållande hur Hansson i samband med inspelningen av en valfilm 1944 förses med färdigskrivna repliker på en gigantisk griffeltavla uppställd bredvid kameran.

Det finns emellertid också djupt olustiga sidor av denna kollektiva självupptagenhet. I kommunalvalet 1946 producerade Socialdemokraterna en valfilm, där Moder Sveas skattkista blir föremål för själviska snattares intresse. ”Snattarna” representerar adel, borgare, storfinans – och judar. ”Sistnämnda grupp”, skriver Jönsson, ”porträtteras av en äldre kutryggig herre med kalott, pipskägg och kroknäsa”. Detta är alltså drygt ett år efter krigsslutet, då Förintelsen var väldokumenterad och dess arkitekter stod inför rätta i Nürnberg. Om vi är generösa nog att utgå från att svenska socialdemokrater inte hyste några sympatier för den nazistiska världsbilden, hur ska vi då förklara ett alster som detta?

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

En faktor är säkert att man i Sverige hade lättare för att förtränga egen antisemitism eftersom man var så övertygad om att man stod för något väsentligt annorlunda än det besegrade Tyskland. Sverige hade inte deltagit i kriget, inte byggt några läger, och inga svenskar stod till svars i Nürnberg. I en anda av skuldfrihet tillät man sig övertramp utan att reflektera över det och utan att skämmas. I den inåtvända och idylliserande kollektiva självbild som odlades under krigsåren blev man dessutom lätt blind för brister i egen anständighet. Krigsårens anpasslighet och vanan att tänja på principerna i neutralitetspolitikens namn kan heller inte ha varit särskilt välgörande för förmågan till självkritiskt tänkande.

Mats Jönsson har gett oss ett värdefullt bidrag till förståelsen av svensk 1900-talshistoria. Såväl för historikern som för samhällsanalytikern är detta en viktig bok.