George Orwells Nere för räkning i Paris och London kan beskrivas som en journalistisk klassiker, ett framstående arbete i den deltagande observationens och det undersökande socialreportagets genre, en modell för senare exekutörer som Günter Wallraff och Barbara Ehrenreich. I sin bok berättar Orwell dels om en vistelse i Paris under tjugo månader 1928–1929, dels om den därpå följande flytten till London och första tiden där. I Paris har han periodvis svultit och periodvis hankat sig fram på jobb längst ner i hierarkierna på några restauranger och hotell. I London har han i väntan på ett utlovat arbete gått på luffen och lärt känna natthärbärgenas dystra miljö. Ingen läsare med hjärta i kroppen kan bli annat än drabbad av de redovisade erfarenheterna och realiteterna.

Dock har inte Orwell exakt berättat hur hans liv tedde sig under den aktuella perioden. Därom kan hans biografer ge besked. Hans utsatthet var inte fullt så stor som han låter påskina. Under de tjugo månaderna i Paris arbetade han i själva verket mestadels som privatlärare i engelska och tillbringade många tröstlösa timmar vid skrivmaskinen i ett förvisso påvert men befintligt hyresrum för att få liv i någon fiktion. I Paris hade han dessutom en moster, Nellie Limouzin, som vid behov kunde eller åtminstone hade kunnat hjälpa honom med ett mål mat och en peng. När han anlände till Tilbury från Dunkerque stod honom möjligheten till buds att bege sig till sina föräldrar i Southwold, vilket han också gjorde för att där fira jul.

Illvilliga läsare har velat förminska värdet av Nere för räkning i Paris och London med hänvisning till dylika i framställningen förtigna kringomständigheter. Som illvilligast av alla framstår föga förvånande den amerikanske professorn Edward Said. Fördomsfull och endimensionell har han som alltid problem med grandet i sin nästas öga. ”Visst hade han mod och humanitet, men vi måste nu också säga att han hade trygghet och beskydd”, konstaterar Said och reducerar Nere för räkning i Paris och London till ”en turistresa under isen”. Orwell var fast förankrad i ”det borgerliga livet”, påstår Said och gör gällande – i enlighet med sin ryktbara devis att det inte är vad du skriver utan vem du är eller rättare vad du representerar eller ännu rättare vad du av uttolkaren (gärna osakligt) kan bringas att representera som är avgörande – att denna omständighet ”närde och alltid hämmade hans politiska inställning”.

Sant är att Orwells far, Richard Blair, var (en inte särdeles hög) statstjänstman i kolonialtjänst. Orwell tillhör de brittiska författare som är födda i Indien. William Makepeace Thackeray och Rudyard Kipling är ett par andra synnerligen framstående sådana författare. Som andra söner till personal i kolonierna sändes Orwell till internatskolor i Storbritannien: St Cyprian och Eton, egentligen utbildningsinstitutioner för en högre samhällsklass än den Orwell tillhörde. Att han hamnade just på St Cyprian och Eton bidrog till att han kom att få en bestående aversion mot de förmögna och den lyx med vilken de kunde omge sig men också till att han själv tog upp vissa maner och beteenden som annars präglade samhällets herrar. Tillträde till någon löftesrik befattning fick han hur som helst inte när han lämnade Eton. Och familjens ekonomi var inte sådan att universitetsstudier var att tänka på. Som 18-åring kunde Orwell endast se fram emot att bege sig till Burma för att börja tjänstgöra som kolonialpolis.

Där och i den egenskapen blev han kvar tills det ett halvdussin år senare var dags att resa till Paris och spänna bågen som författare. Upplevelserna i Burma var förstås en stoffreservoar som gick att ösa ur. Nere för räkning i Paris och London kom 1933 att bli Orwells debutbok, men redan året därpå förelåg romanen Dagar i Burma. Precis som ett par – litterärt sett långt starkare – essäer eller essäistiska noveller ger romanen uttryck för den antikoloniala och antiimperialistiska lidelse som Orwell utvecklade i Burma. Mer minnesvärda än Dagar i Burma är framför allt ”A Hanging” och ”Shooting an Elephant”, den förra om de blaserade rutiner som vidhänger effektuerandet av en dödsdom, den senare om ett polisuppdrag som får uppdragstagaren att in i märgen känna distansen mellan sig själv och de till synes oändligt många med lite mörkare hudfärg och den ömsesidiga vanmakt som är oupplösligt förbunden med denna distans. Den antikoloniala och antiimperialistiska lidelsen till trots hade Orwell varken i skrivande stund eller senare något till övers för de radikala landsmän som aldrig hade varit på plats men ändå menade sig veta allting, som inte upprättade balansräkningen över gott och ont i enlighet med verkliga förhållanden utan blott utifrån ideologiska övertygelser. Orwell förnekade aldrig att det värsta våld som indier utsattes för utövades av andra indier eller att britternas närvaro hade haft flera goda verkningar beträffande sådant som individuella rättigheter, utbildning och kommunikationer.

Med fog går det att hävda att Burma stärkte ett perspektiv eller uppmärksamhetsfokus som redan St Cyprian och Eton hade frambringat, nämligen vaksamheten på sociala strukturer, inte minst det oetiska hos vissa sådana. När han satt i Paris och försökte att bli författare var det denna vaksamhet som kom honom till hjälp. Någon roman ville inte få liv på papperet. Han tog fasta på somliga egna erfarenheter. Men det var knappast en självbiografisk skildring som han skrev. Det är inte den iakttagande centralgestalten som är det viktiga utan vad denne iakttar, den värld av misär och orättvisa som han ser. Inledningsvis kallade jag Nere för räkning i Paris och London för en journalistisk klassiker och refererade till den deltagande observationens och det undersökande socialreportagets genre. Utsagan bör något kvalificeras. Sina iakttagelser ville Orwell ge effektivaste möjliga gestaltning, och det var som författare han sökte etablera sig. Därför blev hans socialreportage ett litterärt socialreportage. Han fann sina förebilder och inspiratörer snarare i böcker än i dagstidningar och tidskrifter.

George Orwells far hette alltså Richard Blair, och George Orwell var 1903 född som Eric Arthur Blair. Det var Nere för räkning i Paris och London som omsider aktualiserade namnfrågan. I oktober 1930 förelåg en första manusversion. Orwell fann inte nåd hos de förläggare som han uppvaktade. Jonathan Cape refuserade, likaså T S Eliot på Faber & Faber. Lyckosam var han först hos Victor Gollancz, en utpräglad vänsterförläggare som hade startat eget 1927 och kom att grunda den första bokklubben i Storbritannien, Left Book Club. Orwell ville dock inte genera sina föräldrar och släktingar med en under eget namn publicerad bok om sin tillvaro som diskare och luffare. Kanske ville han också markera ett avstånd mellan Eric Arthur Blair och sin litterära persona. Han föreslog Gollancz en handfull pseudonymer: P S Burton, Kenneth Miles, H Lewis Allways och så vidare. Gollancz fastnade för förslaget George Orwell, och så stod det på omslaget när Nere för räkning i Paris och London plockades upp på bokhandelsdiskarna den 9 januari 1933.

Försäljningen blev måttlig. Men författarbanan var anträdd, och de journalistiska uppdragen blev fler. Sedan 1930 hade Orwell funnit utrymme i den litterära tidskriften The Adelphi, främst som recensent men också med ”The Spike”, en med Nere för räkning i Paris och London tematiskt starkt förknippad, mycket suggestiv berättelse (den gången publicerad med författarnamn från dopattesten). Snart blev han kolumnist i New English Weekly och medarbetare i Timeand Tide och den socialistiska veckotidningen Tribune (där han senare blev litteraturredaktör). Överhuvudtaget blev Orwell en aktör inom den brittiska vänstern, först löst knuten till och sedan medlem i Independent Labour Party, en vänstersocialistisk organisation som under 1930-talet försökte skapa sig en plats mellan Labour och kommunistpartiet. Orwells politiska ideal var en frihetlig socialism, vilken han tänkte sig som en planekonomi som inte berövade individen existentiella och intellektuella vägval. Gollancz uppmuntrade honom att skriva ännu ett socialreportage, Vägen till Wigan Pier, om levnadsvillkoren för industriarbetare i Lancashire och Yorkshire i norra England. Den boken kom ut 1937.

Vid tidpunkten för utgivningen hade de två månader som Orwell tillbringade i Wigan föregående vår redan överskuggats av en mer omtumlande erfarenhet, den av striderna i spanska inbördeskriget. Orwell hade begivit sig till Barcelona och anslutit sig till det icke-stalinistiska Partido Obrero de Unificación Marxista (POUM). Han blev efter en tid skottskadad vid fronten och vårdades på sjukhus i Lleida, en ort där två tredjedelar av alla präster kom att mördas av kommunisterna. När dessa satte igång med utrensningar också av medlemmar av POUM och andra oberoende grupperingar, vilka ju var motståndare till Franco och allierade med kommunisterna på regeringssidan, flydde Orwell via Paris till London, klar över att det pågick ett inbördeskrig inom inbördeskriget. Även i London blev han inlagd på sjukhus, nu på grund av tuberkulos, en sjukdom som han sannolikt hade dragit på sig under de vistelser i ohälsosamma miljöer som låg bakom Nere för räkning i Paris och London. På sjukhuset skrev han Hyllning till Katalonien, en redogörelse för sina spanska erfarenheter och en glödande vidräkning med stalinismen. För att få sitt manuskript utgivet var Orwell nu tvungen att vända sig till Secker & Warburg. Victor Gollancz hade nämligen refuserat, störd över att stalinismen plötsligt framstod som ett lika stort ont och ett lika stort hot som fascismen.

”Varje allvarligt menad rad som jag har skrivit sedan 1936 har – direkt eller indirekt – skrivits mot totalitarism och för demokratisk socialism, sådan jag förstår den”, konstaterar Orwell 1946 i essän ”Why I Write”. De händelser som han bevittnade i Spanien präglade med andra ord hela fortsättningen av hans liv och gärning. Han kom att rastlöst reflektera över kommunismens eller realsocialismens väsen. Ur reflektionerna växte de två romaner som gjorde Orwell till en av 1900-talets mest lästa och omtalade författare, Djurens gård och 1984. Totalitarismens praktiska verkningar ges konkretion i en djurfabel och en dystopi. När manuskriptet till Djurens gård fullbordades 1944 hade icke desto mindre förlagstrubbel vidtagit. Secker & Warburg, som under Fredric Warburgs kloka och kraftfulla ledning profilerade sig som ett förlag som drog i härnad inte bara mot fascism utan också mot kommunism, hesiterade. Victor Gollancz refuserade, likaså T S Eliot, båda med invändningen att Orwells roman utgjorde ett angrepp på en allierad stat i andra världskriget, Sovjetunionen. Till sist gav Secker & Warburg ändå klartecken, och i augusti 1945 – när kriget i Europa var till ända – utkom Djurens gård. Och det var Secker & Warburg som i juni 1949 gav ut 1984.

Reflektionerna över kommunismens eller realsocialismens väsen påverkade också Orwells icke-litterära agerande. I Tribune, som stod partipolitiskt fri, kunde han medverka och medarbeta. Men han kunde inte kvarstå som medlem i Independent Labour Party. Förvisso hade han till en början, när konflikten mellan Storbritannien och Tyskland var påtaglig men innan krig utbrutit, delat partiets pacifism. Molotov–Ribbentrop-pakten och krigsutbrottet fick Orwell att i detta avseende göra helt om. Trots allt är man tvungen att ”försvara det dåliga mot det värre”, fastslog han. I fortsättningen äcklades han av de forna partikamrater som beskrev kriget som en konspiration för att bevara kapitalism och imperialism. Han anslöt sig till hemvärnet, och efter kriget drog han sig inte för att till utrikesdepartementets propagandaavdelning rapportera personer som tillhörde en femte kolonn.

Det är förstås dessa båda romaner, Djurens gård och 1984, och detta agerande vid krigsutbrottet som irriterar Edward Said och hans gelikar. Orwell måste misskrediteras för att hans kritik av kommunismen eller realsocialismen ska kunna avföras. Nere för räkning i Paris och London får tjäna som förevändning. Said mässar: ”Orwell hade inte den minsta rätt att fördöma socialismen inifrån. Han visste ingenting om vare sig Marx eller de omfattande marxistiska och socialistiska traditionerna.” Att Orwells ståndpunktstagande för ”det dåliga mot det värre” innebar ett försvar av det brittiska imperiet mot förmenta frihetskämpar som inte drog sig för att göra gemensam sak med nazismen, med stormuftin av Jerusalem Mohammed Amin al-Husseini som prominent exempel, har förstås likaledes varit stötande för Said, även om han försiktigtvis undviker att beträda detta minerade område i sin essä om uselheten hos Nere för räkning i Paris och London och dess författare. Han nöjer sig med att låta som ett eko av det brittiska kommunistpartiets mångårige generalsekreterare Harry Pollitt, som när det begav sig (1937) avfärdade Orwell som ”en desillusionerad liten medelklasspojke”.

Vilka litterära förebilder hade då den författare som redan med sin debutbok skapade en för somliga så provocerande rak och direkt stil och ett så anstötligt perspektiv på de förhållanden han skildrar? Beträffande Nere för räkning i Paris och London åberopar Orwell gärna Jack London, den långt in på 1900-talet enormt populäre amerikanske äventyrsförfattaren, och hans atypiska reportagebok Avgrundens folk (1903), en målning av livet i East End i London grundad på författarens närvaro och delaktighet. Ska man skildra hur det är att sova i en gränd under bar himmel, resonerade London, kan det inte vara fel att själv ha prövat att göra det. Mer allmänt refererar Orwell upprepade gånger till George Gissing, ”den kanske bäste romanförfattare England har fått fram”. Gissing är ”fattigdomens krönikeskrivare”, med blick för samhällets ”fulhet, tomhet och grymhet”. Vad som fördelaktigt skiljer honom från sina kolleger är att han inte uppvisar ett uns av ”den brittiske författarens förbannelse”, fallenheten för humor, detta ”att ha lika svårt att avstå från en kvickhet som många har att avstå från en öl”. Gissing upprätthåller hög moral utan att någonsin vara moraliserande. Han gör det genom att lita på ögats vittnesbörd, genom att aldrig skyla över någonting med burleskeri, genom att vara sann.

För egen del associerar jag berättarhållningen i Nere för räkning i Paris och London framför allt till två långt monumentalare verk i den amerikanska 1800-talslitteraturen, närmare bestämt i dess frihetstradition, nämligen till Herman Melvilles Moby Dick (1851) och Henry David Thoreaus Walden (1854). Hos Orwell finns samma redovisningsiver som hos Melville och Thoreau, samma dragning till systematik och uppräkningar, samma fascination inför det verkliga. Där Melville utförligt och i detalj ägnar sig åt valfångstens värld, åt de olika valarterna, åt harpunernas och fångstlinornas typologi, åt jaktens och slaktens stadier, och där Thoreau ägnar sig åt det ensliga skogslivets universum, åt umgänge med diverse djurarter, åt villkoren för enkel byggnation och uppvärmning, åt bönodlingens och isförvarandets mödor, där ägnar sig Orwell åt fattigdomens landskap, åt hackordningen bakom kulisserna i en restaurang eller bland tiggare på gatan, åt berusningens faser och undernäringens kroppsliga verkningar, åt hemlöshetens genusstatistik och bruket av slangord och svordomar bland samhällets olycksbarn. Kanske är det avgörande, här som hos Gissing, just detta att upprätthålla moral genom att helt enkelt vara sann.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Orwell kunde vara mycket drastisk mot den idkare av någon konstart som han uppfattade som omoralisk. Alldeles lysande är en alldeles obarmhärtig betraktelse över Salvador Dalí från 1944. Dalí försöker, förklarar Orwell, förolämpa det friska och anständiga för att istället förgifta livet självt. Han uppträder i skydd av konstens frihet men missbrukar denna frihet å det grövsta: ”Bara uttala det magiska ordet ’konst’, och allting är ok. Ruttna lik med sniglar som kryper på dem är ok, att sparka små flickor i huvudet är ok, till och med en film som L’Age d’or är ok. Det är också ok att Dalí i åratal lever högt på Frankrikes bekostnad men slinker iväg som en råtta när Frankrike är illa ute.” Enligt den ordning som de intellektuella kulturbolsjevikerna har etablerat, noterar Orwell med avsky, röjer envar som reagerar mot dylikt endast sin egen brist på estetisk förfining. Men att skada och för chockerandets skull chockera människor är faktiskt förkastligt, oavsett med vilken konstnärlig fingerfärdighet det sker, ”Man måste kunna hålla två saker i huvudet samtidigt”, skriver Orwell, ”att Dalí är en skicklig målare och en vedervärdig människa.”

Att vara ideologiskt svårfångad men moraliskt orubblig framstår som kännetecknande för Orwell. Rudyard Kipling måste med sina djungelböcker och just-så-historier ha varit en inspirationskälla för upphovsmannen till Djurens gård, och Orwell ägnade 1942 en lång och briljant essä åt Kipling. Ideologiskt framstår Kipling förstås som allting Orwell inte vill vara. Kipling är ”en chauvinistisk imperialist”, ja, ”den brittiska imperialismens profet under dess expansiva fas”. Kipling identifierar sig med de styrande i samhället och gör deras synvinkel till sin. Som författare kan Kipling vara vulgär och i sina motivval rentav visa en dragning till sadism. Men, men, men. Orwell ser också något annat. Kipling var inte cynisk. Han trodde fullt och fast att imperialismen var ”ett slags kraftfullt evangeliserande”, där man riktade en bössa mot de infödda och införde ”lag” och gav dem ”vägar, järnvägar och en domstolsbyggnad”. Och eftersom Kipling ser allting ur de makthavandes synvinkel, ”äger han något som ’upplysta’ människor sällan eller aldrig äger, nämligen en känsla av ansvar”. De makthavande måste ju till skillnad från de oppositionella ta itu med saker och ting, hantera kniviga frågor, fatta beslut, vilket av nödvändighet tillför realism, en realism som saknas hos ”alla vänsterpartier i högt industrialiserade länder” men som återklingar hos Kipling. Och Kipling förstår sig i kraft av denna realism på också villkoren för enskilde man i kolonial tjänst, de ofta hårda och otacksamma villkoren i vardagen, stegrade till ett maximum när en soldat måste göra vad en soldat måste göra. Kipling vet att en kula är en kula och att den sårar. Han betraktar aldrig strider som om de vore fotbollsmatcher. Och Orwell stannar inte ens här. Han noterar att Kiplings realistiska blick kan vara ifrågasättande. ”Få personer som har kritiserat England inifrån har fällt beskare omdömen än denne förhärdade patriot.” Kipling är, för att använda Orwells favoritkategori, anständig, decent, just det som Dalí inte är.

Kanske skulle man rentav kunna hävda att Orwell och Kipling bar på en likartad vision, att det fanns en överensstämmelse mellan den potential som Orwell såg i den frihetliga socialismen och Kipling i det brittiska imperiet. Där bortom, i framtiden men inte våldsamt avlägsen, hägrade en världsstat där alla medborgare var fria och jämlika. Inte att undra på att Edward Said blir så förbittrad att han drar till med att Orwell hamnar i ”en ideologi av den medelmåttiga varianten under rubriken ’vårt sätt att leva’ som åtminstone i USA har snofsats upp till ’nykonservatism’ ”. Detta strategiska skitprat (jag ber om ursäkt för att det inte finns något lämpligare uttryck än detta fula) tar emellertid inte en millimeter från Orwells storhet. Hans iakttagelser i Nere för räkning i Paris och London är lika autentiska som hans tuberkulos. Och med sin egen attityd som måttstock mäter han andra. Aldrig och ingenstans låter han ideologisk följsamhet gå före en bedömning av moralisk halt och grad av sannfärdighet. Istället för att ansluta sig till den förtjusning i vrede och hat som blev så populär under 1900-talet bekände sig Orwell till samkänslan mellan vanligt hyggligt folk i alla länder och kulturer, kärnfullt beskriven av redan under hans glansdagar i intellektuellt tongivande kretsar daterade författare som Robert Louis Stevenson och Verner von Heidenstam.

Är detta konservatism? Ja, de där illvilliga bedömarna kan naturligtvis larma och göra sig till över det faktum att det var sådana som Evelyn Waugh, Cyril Connolly och Orwells gamle lärare på Eton Anthony Gow som under den sista sjukdomstiden besökte författaren eller över det faktum att Orwell på egen begäran fick en kyrklig begravning sedan han dött den 21 januari 1950, endast 46 år gammal. Men etiketten ”konservativ” passar lika illa som varje annan etikett. En annan besökare vid sjukbädden, T R Fyvel, Orwells efterträdare som litteraturredaktör i Tribune och en av upphovsmännen till tidskriften Encounter, omvittnar i en levnadsteckning över Orwell att denne ”in i det sista förblev sitt eget omisskännliga, omutliga, originella och excentriska jag” trogen. Det är en karakteristik som säkert lite till mans kan göra en självkritisk och en smula avundsjuk. Orwells ogrumlade öga är så stimulerande och inspirerande, i Nere för räkning i Paris och London och annorstädes. Självklart är hans exempel lika aktuellt som någonsin, ibland också hans iakttagelser. I en krönika i Tribune i januari 1944 attackerar han inledningsvis ”den brittiska intelligentian” för att den ”omkring 1940” har ”vänt sig bort från demokrati” och hamnat i ”oblyg beundran av totalitarism”. Därefter lokaliserar han ett större framtida hot mot det goda och öppna samhället, nämligen att direktörerna, näringslivsmänniskorna, företrädarna för the ”managerial” class, kan föra oss alla ”till en del helvetiska platser innan de förstör sig själva”, detta genom att inte fästa sig vid med vem man gör affärer, att för egen vinning stärka stater som saknar – anständighet.