Det är den som tar emot råd, inte den som ger dem som ska synas eller höras. Framgångar och motgångar är uppdragsgivarens lott. ”Kunden tar äran. Vi tar pengarna”, förklarade en sällsynt framgångsrik äldre kollega för mig en gång.

En grupp som inte riktigt har tagit detta till sitt hjärta är den kokande folksamling som består av mer eller mindre självbetitlade ”arkitekter” bakom ”projektet Nya moderaterna”. Här är så många kallade att det tidvis funnits en genuin­ oro för att berörda ska trampa ner varand­ra. Nothing succeeds as success.

Redan Machiavelli konstaterade att ”när du märker att rådgivaren tänker mer på sig själv än på dig och när han i alla handlingar söker sin egen fördel, blir en sådan rådgivare aldrig en bra rådgivare.”

Det är givetvis magstarkt att uttrycka kritik mot narcissister i en krönika med tecknad bildbyline. Men, skulle jag hävda, problemet är när självspeglandet övergår i intellektuell och professionell solförmörkelse.

”En del av problemet ligger i yrkets självgenererade förväntningar.”

Det är en gammal poäng att bildbylines blir större och att osignerat material blir allt ovanligare i våra tidningar. Vilket bygger på den fantasifulla idén att vi är minst lika intresserade av reportern som av det rapporterade. Vi lever (eller levde) i en tid där Greta Thunberg kan bli ”chefredaktör för en dag” på en nominellt seriös­ dagstidning.

Att lyssna på en podd med politiska journalister handlar exempelvis numera ofta om att stålsätta sig genom passager av intern jargong och egenheter hos journalister som vi förväntas storögt ta till oss.

En del av problemet ligger i yrkets själv­genererade förväntningar. Om en professionell självbild färgad av verkliga journalister som Bob Woodward och Carl Bernstein eller skönlitterära fenomen som Tintin och Jan Guillou.

Man ska för att fylla byline och varumärke se varje intervju som ett tillfälle att göra Det stora avslöjandet. Vilket är huvudförklaringen till att den moderna skjutjärnsjournalistiken är fylld med så många vådaskjutna.

En person som inte kan beskyllas för att inte vilja vara storyn är mångsysslaren Henrik Jönsson. Jönsson är bland annat känd för sina veckovisa Youtubefilmer, där han dissekerar samtiden som ”libertariansk entreprenör”.

Under hösten har han producerat fyra heltimmes talkshowprogram. Med husband, bandade matlagningsinslag med Lena Andersson (!) och intervjuer med kända gäster. Allt i ångtelevisionens högprestigeformat från Johnny Carson och Lennart Hyland fram till idag.

Den första gästen var Ulf Kristersson. Jönsson talar förvisso en hel del om Jönsson och om sin champagnesponsor (två ämnen han närmar sig med betydande entusiasm), men han är först och främst intresserad av vad Ulf Kristersson har att säga. På riktigt. Det ger resultat.

Bland annat talar Kristersson om balansen mellan kvalitet och skyndsamhet i processen för att få fram lagstiftning som kan bekämpa gängkriminaliteten. Kristersson säger att han i praktiken är villig att ta viss risk i det arbetet, för att situationen är akut. Det är möjligt att han fört likartade resonemang med ”vanliga” politiska journalister. Men i så fall har jag missat det.

Ett annat exempel på ett rakare format är en intervju i Dagens Industri från januari 2022. DI:s dåvarande politiska redaktör PM Nilsson intervjuar Carl Bildt om säkerhetspolitik i allmänhet och om Ryssland och kriget i Ukraina i synnerhet. Intervjun består bara av Nilssons raka frågor och Bildts ibland ganska långa svar.

Man behöver inte hålla med Carl Bildt, men intervjun förmedlar vad han tycker och tänker. Nilsson verkar inte vilja göra något avslöjande och ”Varumärket PM Nilsson” lyser med sin frånvaro.

Ett tredje exempel på journalistik som tycks utgå från intresse och av att man inte vill bli storyn är kvartalsrapportintervjuerna med företagsledare i DI-TV. Programledarna ställer absolut högst relevanta och obehagliga frågor, men i grunden går övningen ut på att patienten så hyggligt som möjligt ska få ge sin bild av sakernas tillstånd. Och är sakernas tillstånd förfärliga så framgår det.

För i grunden finns det alltid en story. Och det räcker.