Blod och erotik i den heligaste staden
Av rent rationella skäl skulle nog ingen av Jerusalems många härskare genom årtusendena ha valt att göra just denna fläck på jorden till något slags centralort eller korsväg. Jerusalem saknar strategiskt läge, det ligger ganska långt från såväl hav och floder som viktiga handelsleder, klimatet är för hett om sommaren och för kallt om vintern, det är ont om vatten, vägen dit är uppförsbacke från nästan alla håll. Ändå är Jerusalem den sannolikt mest omstridda staden i historien – eftertraktad, sönderslagen, erövrad och återuppbyggd av praktiskt taget samtliga imperiemakter från Indiska oceanen till Medelhavet. Och i vår tid är Jerusalem symbol för den i särklass segaste mellanfolkliga konflikten som varken supermakter eller FN förmått bilägga.
Om detta storpolitiska svarta hål har den högt prisade Stalinskildraren Simon Sebag Montefiore skrivit mastodontverket Jerusalem. Biografin. Den måste vara en av de utförligaste av de otaliga böcker som skrivits om Jerusalem. De 800 sidorna bjuder på njutbar läsning. Därmed inte sagt att denna Jerusalemkrönika i alla delar är ett mästerstycke.
Montefiore tecknar en 3 000-årig orgie i mänskliga masslakter och bisarra sexuella excesser. Judar, assyrier, babylonier, makedonier, romare, muslimer, turkosmaner, albaner, fransmän, britter, arabiska nationalister, sionister – alla har de till och från slagits och kopulerat med varandra i ett evigt kattrakande om de tre stora monoteistiska religionernas heliga stad.
Så får vi exempelvis veta att den store judiske tempelbyggaren Herodes var en man med glupande sexaptit – förutom tio hustrur hade han 500 konkubiner plus att han på samma sätt åtnjöt det kungliga hushållets pager och eunucker. Vid den store korsfarardödaren Saladins hov kunde man bättra på slokande lust med medeltida Viagra: massage av penisen med oljor i vilka saffransgula myror blandats in. Och i förra sekelskiftets Jerusalem förekom ett yvigt festande och sexköpande av ryska, arabiska och judiska kvinnor, med inte minst de tiotusentals kristna pilgrimerna som klienter.
Vi får också ta del av hur den duglige romerske kejsaren Hadrianus kring år 130 e Kr dödade nära 600 000 judar, rev ner Jerusalem till grunden och ersatte den med en helt ny stad, Aelia Capitolina. De första segerrika korsfararna var inte mycket sämre: hela Jerusalems befolkning, några tiotusental muslimer och judar slaktades, stympades och massakrerades år 1099. Det osmanska Palestinas krigsherre Ahmet Jazzar Pasha murade in kristna levande, alternativt tvingade dem att klä av sig nakna varefter hans soldater hackade ihjäl dem. Under sin marsch till Jerusalem 1799 svarade Napoleon med samma mynt – han lät avrätta flera tusen av Ahmet Jazzars män, samt våldta och hacka ihjäl deras hustrur och döttrar. På 1930-talet utbildade den brittiske officeren Orde Wingate judiska specialstyrkor som systematiskt sköt ihjäl upproriska palestinier – totalt dödades cirka 4 000.
Ja, här frossas det i blod och erotik – ofta kittlande, oftare hårresande, alltsomoftast tröttande. En kanske allvarligare anmärkning mot Montefiores Jerusalembiografi är att den till allra största delen är de höga herrarnas historia. Snart sagt varenda kung, general, kejsare, ståthållare, överrabbin, stormufti, pascha, sultan, minister och president får sin egen berättelse. Här och var också älskarinnor och älskare, krönikeberättare, pilgrimer och poeter. Men nästan aldrig nämns de antingen förslavade eller vardagssläpande jerusalemiter som genom alla år hållit Jerusalem vid liv, byggt upp dess ständigt raserade murar och boningar samt skrapat ihop de materiella rikedomar som höga herrar sedan har förslösat eller blivit berövade. Särskilt märks detta i Montefiores knapphändiga skildring av mamlukiskt och osmanskt välde mellan 1200-talet och 1800, en period som även vad gäller överklassens liv och leverne framstår som märkligt händelsefattigt.
Ändå är och har Jerusalem alltid framställts som ”världens huvudstad”, åtminstone för de tre abrahamitiska religionerna. Och just Jerusalems karaktär av helig stad går som en röd tråd genom Montefiores bok, om än inte lika genomfört som i Karen Armstrongs på sin tid lika uppmärksammade Historien om Jerusalem. En stad – tre religioner (1996). Som ingen annan stad har Jerusalem redan från första stund begåvats med en själ i dess invånares ögon. Liksom för besynnerligt många icke-invånare av skilda trosriktningar i alla väderstreck.
Men läser man Montefiores biografi noggrant så framgår det tydligt att Jerusalem egentligen inte utgör utgångspunkt för någon av de stora monoteistiska religionerna. Åtminstone inte för judendomen och islam. För kristendomen är bilden mer kluven – Jesus dog ju i Jerusalem, och sades återuppstå där. Men Jesu födelse och större delen av hans offentliga gärning ägde rum uppe i Galileen. Och först med Paulus i den grekiska exiltillvaron fick kristendomen styrsel och styrfart som självständig religion.
Hos judendomen är bilden entydig. Det var på berget Sinai som Jahve slöt sitt förbund med Israel och Moses mottog stentavlorna med Toran, Guds lag, den mosaiska lagen. Jerusalem figurerar inte i berättelsen om israeliternas uttåg ur Egypten, vilken blev absolut central för den judiska tron. I Jerusalem tillbad man alla möjliga gudar ända fram till dess att staden och kung Salomos tempel förstördes av Babyloniens Nebukadnessar år 586 f Kr. Heligheten kring judarnas klagomur, kvarlämningen av Västra muren från kung Herodes rivna tempel, är likaså en efterhandskonstruktion – sultanen Suleiman den präktige lät på 1500-talet i nåder utforma en särskild böneplats som judarna därefter tillbett som Klagomuren.
Med islam är saken ännu klarare. Muhammed verkade i Sydarabien, där han år 630 e Kr gjorde om den gamla kultplatsen Kaba i Mecka till muslimernas viktigaste vallfartsort och böneriktning. Och det var i exilen i Medina årtiondet dessförinnan som han byggde den första muslimska gemenskapen, umman. Att Muhammed över huvudtaget skulle ha besökt Jerusalem – den mytiska nattliga färden dit och himmelsbestigningen – brukar av muslimer härledas till en oprecis formulering i Koranen: ”till det allra avlägsnaste (al-aqsa) templet”. Men själva storyn om Muhammed på Jerusalems tempelberg skrevs i själva verket först hundrafemtio år senare, varpå den dåvarande kalifen lät bygga en moské just där, med just namnet – Al Aqsa. När Klippdomen, den andra stora muslimska helgedomen på tempelbergsplatån, byggdes ett knappt sekel tidigare var myten om Muhammeds nattliga himlafärd inte ens förknippad med Jerusalem.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Så att Jerusalem skulle vara platsen där allt heligt började håller helt enkelt inte streck. Hur helig betraktas då staden idag? På sitt sätt mer än kanske någonsin. Sedan Israel annekterade östra, arabiska, Jerusalem efter sexdagarskriget 1967 har varenda judisk ledare förklarat att staden är såväl judisk som odelbar och omistlig. När den palestinske ledaren Yassir Arafat sommaren 2000 tycktes kunna nå en rimligt rättvis fred med Israel lät han chansen glida ur händerna med argumentet att muslimer aldrig kan ge upp sina anspråk på den heliga staden.
Hur länge kan evighetskonflikten om Jerusalem pågå? Ett profetiskt svar ges av en annan Jorsalafarare, den kontroversielle litteraturkritikern och professorn Fredrik Böök. När han våren 1925 reste till Heliga landet tillsammans med överrabbinen Marcus Ehrenpreis satte han sig grundligt in i motsättningarna mellan sedan länge bofasta araber och de allt fler judiska nykomlingarna som ville förverkliga sionismens mål att skapa en judisk stat där. Vid sin hemkomst skrev Böök den hett omdebatterade boken Resa till Jerusalem, där han efter mycket vånda besvarar frågan om konflikten mellan araber och judar: ”Det finns icke något slut på den, och kommer aldrig att finnas … det är väl icke så säkert att striden blir oblodig.”
De orden skrev Böök före Förintelsen, Israels tillkomst 1948 och de sju israelisk-arabiska krig som ägt rum sedan dess.