För den poststrukturalistiska synen på litteratur och språk bildade Stéphane Mallarmés (1842–1898) verk något av en legend: ett pejlande av poesins djup som tycktes nå gränsen för dess möjligheter och föregripa senare insikter i relationen mellan tecken och värld. När nu för första gången den auktoriserade delen av Mallarmés produktion överflyttas till svenska (Dikter, övers. Axel Englund, Ellerströms förlag) är situa­tionen delvis en annan. Den litteraturteori som riktade in sig på språket och litteraturen i sig själva är ett i stort sett avslutat kapitel i kulturhistorien; åtminstone alstrar den inte längre någon nämnvärd energi. Att istället läsa Mallarmé som en klassiker, med allt vad det innebär av såväl universalitet som domesticering, behöver inte nödvändigtvis vara fel.

Mallarmé radikaliserade såväl romantikens anspråk som det tilltagande tvivlet på företaget. Hans målsättning var ”den orfiska förklaringen av jorden”, men han insåg också att de storheter som hade borgat för projektet – en Gud i mer eller mind­re utspädd mening – inte längre var hållbara.

I jämförelse framstår hans samtida symbolister som obekymrade och lättfärdiga: Paul Verlaine tycks sjunga för strupens skull, Arthur Rimbaud släppa alla fantasins spärrar och räkna kallt med att läsaren vill följa med honom. Mallarmé var mindre säker. Hans värld är å ena sidan en värld av meningslös materia och ett godtyckligt språk, å andra sidan ”Drömmen”, den vanvettiga och ogrundade föreställningen om perfektion och transcendens. Den lösning som återstod var att upphäva trycket från verklighetens döda, stumma massa genom diktens lindansarmöda, att skapa ett verk som upphävde universums slumpmässighet genom sin inre stränghet och logik. På så vis är Mallarmé en av sekulariseringens stora tänkare i Västerlandet, med preciseringen att han genomlever dess konsekvenser för, och uttrycker dess verkan i, den poetiska formen.

Gradvis formas idén om ett stort verk, boken med stort B, tänkt att utgöra den slutliga sammanfattningen av universum. På så vis skulle denna bok rivalisera med de abrahamitiska religionernas totala böcker och fylla den funktion som de homeriska eposen en gång hade för grekerna. En effekt av denna förhandsreklam är att det är omöjligt att läsa Mallarmés utgivna produktion för vad den är, snarare än i ljuset av detta aldrig realiserade projekt. De dikter han gav ut är en ganska splittrad samling, i vilken mer konventionella tidiga dikter samsas med några av de mest radikala sonderingar av diktens väsen som någonsin skrivits. Därtill bör betonas att många av dikterna, både mer avancerade och mer triviala, är tillfällesdikter föranledda av yttre omständigheter, ibland skrivna om (eller på) societetsföremål som solfjädrar. Man anar att dessa yttre påtryckningar var en utväg ur den lamslagna sterilitet som drömmen om Boken skapade hos Mallarmé.

”På så vis är Mallarmé en av sekulariseringens stora tänkare i Västerlandet.”

Han förde en ganska modest tillvaro som engelsklärare och kompromissade med det mesta för att kunna förverkliga sitt verk. Paul Valéry, en flitig gäst vid Mallarmés tisdagsbjudningar, beskrev hur denne genom sitt fokus på det stora arbetet tvingades att ”mentalt upphäva och i anden giljotinera en stor mängd individer, vilket fick honom att visa sig för alla med ett verkligt utsökt behag, tålamod och artighet”, hur han på så vis skapade sig en ”ogenomtränglig skyddssfär, där hans högmods underverk förblev helt och hållet hans och helt orört”. I liv och verk förebådar Mallarmé den opersonliga poettyp som skulle bli vanlig några generationer senare.

Det mest avancerade steget i riktning mot Boken var möjligen den stora dikten ”Ett tärningskast”, ett typografiskt experiment som tog upp många av Mallarmés centrala symboler och besattheter men i en form som gav ordens placering på boksidan en huvudroll. Annars finner man Mallarmés typiska drag i korta dikter som reducerar, negerar och frammanar ett alltmer tomt och i sig självt slutet rum, som tycks bäras bara av sig självt. Formuleringen ”ett ihåligt musikaliskt intet” ur en av dikterna kan stå som rubrik på flertalet av dem. Om detta får en att tänka på senare monokroma dysterkvistar till modernister bör det framhållas att det extrema i ansatsen samsas med en underfundig humor, vilken ibland kan tolkas som poetens ironi över det vanvettiga i det egna projektet.

Även i en av hans mer svårgenomträngliga dikter kan han tillåta sig en stor lekfullhet med de fulltoniga rimmen: ”Gloire du long désir, idées/ Tout en moi s’exaltait de voir/ La famille des iridées/ Surgir à ce nouveau devoir”. På svenska: ”Lång längtans härlighet, idéer/ allt i mig blev bragt i svall/ när en familj av iridéer/ steg upp mot detta nya kall.”

Väger man samman Mallarmés utnyttjande av syntaktiska dubbeltydigheter, ordlekar, och hans sätt att göra estetiska symboler av märkliga och ”opoetiska” ting, inser man att det är svårt att översätta honom, av samma anledningar som det är svårt att tolka honom. Beslut – i regel ödesdigra – måste fattas. Även i de fall då meningen tycks självklar kvarstår det allmänna problemet att franskans retoriska diktspråk ofta låter uppstyltat och oskönt i svensk översättning.

Ställd inför dessa formidabla svårigheter får Axel Englund sägas ha lyckats förträffligt, med många kloka kompromisser och på sina ställen rena fynd. I synnerhet tycks han ha ansträngt sig för att finna exakta motsvarigheter till de udda ordvalen hos Mallarmé, vilket illustrerar den bekanta satsen att en god översättare framförallt bör kunna sitt eget modersmål. Och i sin svenska skepnad fungerar dikterna verkligen som dikter, som helheter av rytm och mening snarare än petiga överflyttningar av ord och fraser.

Det kräver i sin tur att översättaren har trängt djupt in i dikterna och kunnat göra dem till sina egna. Valet att variera det jambiska grundmönstret är också klokt, då alternativet är att påtvinga alexandrinen en ticktackande regelbundenhet som originalet saknar.

Några gånger kommer jag på mig med att reagera på vad jag tycker är en felaktig tolkning – bara för att inse att den valda tolkningen är lika möjlig och kanske rentav att föredra (däremot tycks mig ett ställe i antologinumret ”Havsbris” – där croit [tror] läses som croît [växer] – leda till en feltolkning; homofonin är nog inte en kalkylerad effekt i detta fall).

Till svenska har Mallarmé bara överflyttats styckevis, i visserligen fina insatser av bland andra Harry Järv och Sture Pyk (vars översättning av den berömda ”sonetten på –yx” nog fortfarande får anses oöverträffad). Nu får vi alltså för första gången hela den centrala delen av Mallarmés i och för sig ringa produktion. Detta kan sägas ha en pedagogisk funktion. En läsare som möter Mallarmé för första gången i någon av de kryptiska mogna dikterna kan ha svårt att veta var man ska börja. Men följer man Mallarmé från hans början som en ganska typisk Baudelaire-epigon kan man gradvis se hur den radikala reduktionen växer fram, och hur grundläggande symboler planteras som spelar en mer gåtfull roll i de senare dikterna.

Det ger oss också en möjlighet att upptäcka en annan Mallarmé än den något uttjatade föregångsfiguren till 1900-talets litteraturteoretiker. De utläggningar han har ägnats av till exempel Maurice Blanchot är visserligen i hög grad kongeniala med poetens projekt. Men de skymmer andra sidor av Mallarmé, som inte bara var metafysiker utan också en stor verskonstnär.

Det är, som Kristoffer Leandoer träffande har påpekat, bara alltför lätt att läsa Mallarmé som en nutida poet, men svårt att se honom som en produkt av sin tid. Med lite avstånd kan man se hur beroende Mallarmé är av den franska poesitraditionen. Hans ”En fauns eftermiddag” utgör faktiskt ett av de sista exemplen på den klassiska traditionen av herdedikt, i sin nya tappning karakteristiskt undanglidande genom att vi förs in i faunens minnesfragment och impressioner.
Och många av Mallarmés sonetter tillhör de mest formfulländade i denna långa tradition. Med engångsexperimentet ”Ett tärningskast” som undantag, kan man hävda att just den förhållandevis traditionella versifikationen och rimmen utgör det förmedlande element som ger stadga åt hans märkliga ordföljd och oklara syftningar.

Nu får svenska läsare möjlighet att bekanta sig med Mallarmé i helfigur och hitta egna vägar in i dikterna.