Samtidigt är den kulturella nonchalansen inte det enda traumat. I efterhand får man säga att det finns värre anklagelser att rikta mot den förre statsministern än den finkulturella frånvaron.

I antologin Varken bildning eller piano. Vantrivs borgerligheten i kulturen? (red. Lars Anders Johansson) dissekerar sju författare borgerlighetens relation till kulturlivet. Texterna spretar ordentligt. Man skulle lika gärna kunna säga att sju skribenter med borgerlig prägel skriver kulturessäer om vad de själva tycker är intressant.

Att det blir spretigt är inte märkligt. Borgerligheten är svårdefinierad, vilket framgår i redaktörens inledande kapitel. Är det en klass? En identitet? En livsstil, en åskådning, ett särintresse, en tillhörighet till någon sorts ideologisk familj? Är liberaler borgerliga eller radikala? Är det ens meningsfullt att reda ut?

Ur svenskt perspektiv har kulturlivet dominerats av vänstern i så hög grad att vantrivseln torde vara självförklarande. Samtidigt är borgerligheten oändligt väluppfostrad. Ingen infinner sig lika beredvilligt som den bildade medelklassen för att läxas upp från scen eller boksidor för sin bristande normkritik och sitt småborgerliga levnadssätt.

Man behöver inte ens vara en överdrivet bildad medelklass för att inställa sig för denna behandling. Tvärtom, deltagandet i uppläxningarna inger i sig känslan av att tillhöra de kultiverades skara. Bildad medelklass – moi? Givetvis! Jag var ju på teater och blev utskälld förra veckan gubevars! Fördelen med den metoden – utöver att ett glas vin ofta ingår – är att den går mycket snabbare än det vanliga tidsödande bildningsförfarandet.

Jag har aldrig begripit de borgerliga kramperna inför Fredrik Reinfeldts populärkulturella preferenser. Om man ogillar en ständig politisering av kulturen, varför då hänga upp sig på partiledarens smak? Det viktiga är inte att statsministern är en skönande, utan att konsten och kulturen är vital – bortom det politiska. Där har vi tyvärr anledning till oro. Och mitt intryck är att den oron delas av fler än de som röstar borgerligt – på samma sätt som fler än borgerligt sinnade sörjer de gamla stadsplaneringsideal som beskrivs i Henrik Nerlunds kapitel. Problemet är inte borgerlighetens vantrivsel i det torftigt politiska, utan medborgarnas.

När såväl konstskapare som publik föredrar de politiska poängernas genvägar blir kulturlivet förvisso ”inkluderande” i bemärkelsen att det är lätt att lära sig spela spelet – men samtidigt blodfattigt, tunt och förutsägbart. Inget är mer invant än att som kulturkonsument få sina ”invanda föreställningar” utmanade – på exakt samma sätt som förra gången. Är det bildningsfrämjande eller bara en ritual?

Jag påminns om detta när Jens Liljestrand mekaniskt avslutar sin essä om Eyvind Johnsons Krilontrilogi med ett par kritiska påpekanden om att serien är ”ett barn av sin tid”.

Hur då? Jo, kolonialismens förtryck hanteras inte, kvinnorna i den är bifigurer och mänsklighetens räddning i serien består i en grupp medelålders vita heterosexuella män – påpekanden som är minst lika förutsägbara barn av den tid vi lever i.

Ungefär samtidigt läser jag Liljestrands kritik av författaren Karl Ove Knausgårds nya projekt – encyklopediska essäer ämnade att förklara världen och den mänskliga existensen för författarens ännu ofödda dotter (Expressen 9/10). En dylik ambition kan i dagens kultursamtal inte bara få vara mänsklig, utan måste kopplas till kön. Det vi ser är en patriarkal förklaringsiver, skriver Liljestrand, under rubriken ”Karl Ove Knausgård mansplainar världen” – och gör därmed recensionen lättillgänglig för de flesta över 14 år.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Som sagt, kulturlivet är på många sätt inkluderande och busenkelt att delta i. Men vantrivseln som uppstår är nog mer blocköverskridande än man kan tro.

Sanna Rayman

Debattredaktör i Dagens Samhälle och tidigare ledarskribent i Svenska Dagbladet