Under den moderna erans längsta belägring, den som Sarajevo utsattes för mellan 1992 och 1996, var det få utländska musiker som vågade sig in i staden. Men den 20 och 21 november 1995 spelade det slovenska bandet Laibach i Sarajevo. Spelningarna var gratis och betitlades ”NSK State”, en förkortning för Neue Slowenische Kunst, det kollektiv som Laibach utgjorde den musikaliska grenen av. Under sina två spelningar i den bosniska huvudstaden spelade Laibach bland annat förvrängda technoversioner av serbiska nationalistvisor och hymner. Bandet var redan då känt för att spela iförda uniformer tillsammans med kontroversiella symboler på scenen. Efter spelningarna utropade bandet en autonom stat mitt i det belägrade Sarajevo och kring ett hastigt uppställt bord skapades NSK-ambassaden, där drygt trehundra pass delades ut till besökare.

Konstnären Charles Krafft, som gjort sig känd för sin udda porslinskonst, berättade långt senare om sina upplevelser av Laibach- besöket i Sarajevo: ”Att behålla kulturen v id liv i en så allvarlig situation blir ett medel för att sprida en känsla av värdighet och mening, vilket är konstens sanna själ efter att alla pretentioner har skalats bort.”

Laibach har länge uppfattats som ett otäckt och vulgärprovokativt band. Av kommunister har de anklagats för högerextremism och av högerextrema för kommunism, liberaler och demokrater blir bara förvirrade. Men i Laibachs arbete har det länge funnits en intressant och ofta humoristisk samhällsskildring som samtida band och artister sällan varit nära.

Som kontrast har vi idag musiker och artister som planlöst uttalar sig om politiska frågor. Formpressade svar som berör multinationella företag, USA:s utrikespolitik och hur hemska borgerliga regeringar är. Dessa förutsägbara svar genererar högst en avmätt gäspning. Att vara samhällskritisk musiker idag är som att vara valutaspekulant i Zimbabwe: handelsvaran är värd mindre än noll och lider av gigantisk inflation. Radikalismen har hamnat på nivå med källsortering, en harmlös vana utan laddning.

Möjligen är det i välmående marknadsekonomier svårt att vara radikal eller subversiv, eller så har helt enkelt redskapen och konstens utformning länge lidit av monotoni och fantasilöshet. Journalisten Ted Mills menade i en recension av amerikanska The Residents skiva Third Reich’n’Roll att om skivan hade något koncept så var det att visa att den sövande radiopopen var dold fascism, som kvarhöll ungdomar i ett passivt tillstånd samtidigt som man sålde dem revolutionen. Tänk på det nästa gång någon med hörlurar och en Che Guevara-t-shirt passerar dig på gatan. När påstått subversiv samhällskritik på sin höjd tjänar rollen som accessoar och handelsvara får man lätt känslan av mättnad och överexponering.

Filosofen Slavoj Zizek menade i en slovensk dokumentär från 1994 att samhällskritisk musik inte nödvändigtvis är den som intar en öppet kritisk hållning gentemot samhället och staten. Zizek påpekade att Laibach i motsats till detta helt omfamnat totalitarismen för att därigenom avslöja dess innersta väsen. I likhet med ett dadaistiskt kollage ligger budskapet i arrangemanget av symboler och inte i något tydligt manifest eller uttalande. Laibach belyser likheterna mellan nationalistiskt, fascistiskt och kommunistiskt förtryck genom att blanda symboliken, vilket är en betydligt mer subversiv analys än att kritisera staten direkt. Det som då skrämmer auktoriteten är inte att bli kritiserad utan att bli imiterad.

All samhällskritisk musik tar inte sin början hos 1960-talets protestsångare. En av Laibachs största inspirationskällor var den tyska affischkonstnären, kommunisten och dadaisten John Heartfield (ursprungligen Helmut Herzfeld). Heartfield, vars affischer påminner om Laibachs totalitära symbolik, var en av sin tids största satiriker och politiska konstnärer. Han avslöjade totalitarismen genom att skildra den på ett humoristiskt och för betraktaren ofta förvirrande sätt.

Den samhällskritiska musiken i många länder med en anglosaxisk popkultur är präglad av en uttjatad och banal maktkritik. Vänstertrubadurernas reptrick är att reproducera bilden av den eviga kampen mot staten och kapitalet. Politisk musik reduceras till ett gäng hobbymarxister med gitarrer. Hos Laibach och Heartfield finns istället en intressant typ av samhällsskildrande musik och kultur som utmanar och avslöjar. Deras tekniker och idéer kan lätt kopieras. Idag är Laibach ett gäng trötta farbröder som vanemässigt turnerar runt i världen med sina uniformer och teutoniska stålrytmer. Men under en lång tid erbjöd bandet och NSK-kollektivet runt dem en öppning till en typ av musik som lyfte det politiska innehållet bortom den banala samhällskritiken. Musik kan och bör vara en viktig och relevant del av den samhällsskildrande kulturen.